När hemmen bli omsorgsplatser – Lillemor Hult

De urbana utmaningarna är många, otaliga. Inom ramen för en hållbar urban utveckling måste de sociala konsekvenserna för de beslut vi fattar om den framtida stadsutvecklingen ingå, likaså bör vi fundera över de beslut vi väljer att inte ta. Även dessa påverkar den urbana miljöns utformning.

De senaste månaderna, för att inte säga de senaste åren, har någonting hänt. Frågorna om den sociala hållbarheten har liksom hävt sig själva mot toppen och kommit att inta en allt starkare position i debatten gentemot perspektiven om vad som är en ekologisk och ekonomisk hållbar stadsutveckling. I stadsutvecklingsarbete kan vi inte bortse från att alla behöver, och har rätt till, en bostad. Att våra städer allt mer kommit att segregeras med tydliga grannskapseffekter som följd och att gruppen socio-ekonomiskt svaga framöver antagligen kommer att växa (se Socialstyrelsens årsrapporter om andelen mottagare av försörjningsstöd).

I debatten om stadsutveckling och bostadsmarknad hörs just nu allt högre röster som presenterar förslag som spretar än hit än dit, om hur vi på bästa sätt ska klara av att ta emot, och bereda bostäder, för de som sökt sig till Sverige bort från krig och konflikter med den redande rådande bostadsbristen. Vad som dock sällan omnämns i debatten om nutida och framtida utmaningar på bostadsmarknaden är den utveckling vi ser inom äldreomsorgen.

I majoriteten av alla kommuner vill man att äldre ska bo kvar hemma så länge som möjligt. I flera fall som jag tagit del av där kommunerna genomfört medborgardialoger med 55+ om deras framtida boende förefaller detta också vara de flesta medborgares önskan. Att människor vill bo hemma så länge som möjligt skriver också PRO i rapporten ”Äldres boende idag och i framtiden – underlag till diskussion för ett boendepolitiskt program för PRO” (2013). Att bo kvar hemma är tryggt, individuellt anpassat och ofta ett bra sätt att kunna fortsätta ingå i en naturlig social samvaro med andra. Och, det är betydligt billigare för kommunerna (svt.se, 2014-01-17). Antalet platser på äldreboenden minskar samtidigt som hemtjänst och möjligheten till vård i hemmet ökar, även mer omfattande vård. Huruvida detta vid ett stort vårdbehov stämmer är dock omtvistat (se Äldre i Centrum nr2/2013 m.fl.).

Det här måste vi också tala om. Enligt SCBs befolkningsprognoser ökar antalet äldre stadigt vilket vi vetat om sedan lång tid tillbaka. ”Idag finns det nästan en halv miljon som är äldre än 80 år i Sverige, i slutet av 2040 – talet beräknas de vara över 1 miljon” skrev SCB i befolkningsprognosen som publicerades den 15 april ifjol. Detta poängteras även i den purfärska SOU 2015:85 Bostäder att bo kvar i Bygg för gemenskap i tillgänglighetssmarta boendemiljöer som överlämnades till bostadsministern den 5 oktober 2015, – då även i relation till ungdomsgrupperna och deras svårigheter att finna ett första eget boende.

I mitt arbete hör jag otaliga dilemman rörande en allt större grupp äldre, bostadsförsörjningsansvaret och bostadsmarknadens funktion. Ofta återkommer samtalen till att det är 40-talisterna som snart är de äldre, ”köttberget” som förre finansministern Pär Nuder benämnt dem. Bilden av dessa barnkullar är att de sitter på stora förmögenheter och att de därmed ska spela golf, bo på solkusten och leva friskt och hurtigt i evinnerlig tid. Så är inte fallet, inte för alla. Långt därifrån. Och förr eller senare kommer med säkerhet också de vars verklighet faktiskt ser sådan ut att återvända hem med behov av just vård och omsorg.

Våra äldre är dock förhållandevis både friska och pigga ”Sverige har de friskaste pensionärerna i EU och morgondagens äldre är sannolikt ännu mer aktiva och rörliga än dagens”(SOU 2015:85).

För bostadsmarknadens och stadsutvecklingens del måste vi tänka mer på, och skapa starkare incitament, för att de som både bygger och renoverar bostadshus, offentliga lokaler och publika miljöer tänker än mer tillgänglighet och trygghet. Men vi måste också fundera över hur äldre på svaga bostadsmarknader ska kunna beredas tillgängliga kostnadseffektiva bostäder. På landsbygden kämpar mindre kommuner med att kunna erbjuda tillgängliga bostäder för äldre. Äldre som sedan 30-40 år bor i en villa som nu knappt kan säljas. Ofta är flerbostadshusbeståndet 40-50-60-talshus på dessa orter och tillgänglighetsanpassningar tillåts bara genomföras till höga kostnader – och för nyproducerade tillgänglighetsanpassade bostäder kan de äldre som inte får något för villan inte betala. Jag har hört flera exempel från kommuner där detta gissel resulterar i att dessa villor mer eller mindre renoveras till ”serviceboenden” och ett sönderrenoverat småhus utformat för sådana behov är sedan ännu svårare att få sålt. I exempel som dessa ska vi inte ens tala om problematiken med naturliga flyttkedjor.

Andra tänkbara konsekvenser av att allt fler äldre bor hemma längre är att trycket för ny- och ombyggnationer av äldreboenden minskar. Vad gäller andra konsekvenser för samhället när frivillig/anhörigvård blir allt vanligare rekommenderar jag er att läsa Anna Ardin mfl i Dagens Samhälle den 27 januari 2015, Socialstyrelsen (2012) Anhöriga som ger omsorg till närstående: omfattning och konsekvenser och Larsson (2006) Äldres levnadsvillkor: Hemtjänst och anhörigvård bland andra.

Men åter till frågan ur samhällsbyggnadsperspektiv, vi måste också tala om tillgänglighetens former. I den bästa av världar skulle allt självfallet vara tillgängligt för alla. Så ser det inte ut, och att det befintliga beståndet ska anpassas till detta är endast en önskedröm. Således bör vi även fråga oss hur befintliga bostadshus kanske kan anpassas för de som har behov av rollator men inte till den som sitter i rullstol, vilket är bättre än att inte göra någonting. Och vi måste också fråga oss i vilken mån vi anser att befintligt bostadsbestånd ska anpassas, – finns risken för att vi snart kommer stå med en andel av det befintliga bostadsbeståndet som är så anpassat efter en stor grupp äldre som i tid av färre äldre heller inte är attraktivt för andra grupper? I tidskriften Äldre i Centrum skriver Lennarth Johansson, forskare vid Aging Research Center, ARC, och utredare vid Socialstyrelsen ”Trots den fortgående utvecklingen av boendestandarden är det inte givet att våra hem, hus eller lägenheter är utformade för att fungera som en vårdplats. Vård i hemmet kan innebära krav på utrymme, standard och tillgänglighet som långt ifrån alla bostäder har. För dem som behöver mycket omsorg och tillsyn, kan det faktum att vården flyttar hem också institutionaliseras” (Äldre i Centrum, nr2/2013).

En hel del pågår redan och frågorna kring särskilt tillgänglighet har fått en egen agenda med Boverkets stöd för tillgänglighetsinventeringar av flerbostadshus. Likaså är det något som den statliga utredningen Bättre bostäder för äldre S2014:4 fokuserat på. I sitt betänkande lyfts frågorna som varför tillgänglighetsanpassning möts av ett så begränsat intresse trots att det kommer de flesta till gagn? Utredningen efterlyser vidare bland annat en fördjupad dialog kring riskvärdering och finansiering av bostäder till äldre på svaga marknader, en nationell tillgänglighetsmärkning av fastigheter, ett statligt stöd för hissinstallationer i det befintliga bostadsbeståndet och ett tillägg till bostadsförsörjningslagen ”Socialnämnden ska

medverka i planeringen av bostadsförsörjningen och tillföra kunskaper och erfarenheter om levnadsförhållandena i kommunen” och att RUT-avdraget berättigar flytthjälp för bostadskonsumenter över 75 år.

Att tillgänglighetsanpassa det befintliga bostadsbeståndet efter rådande normer är positivt för alla grupper; äldre, barn och barnfamiljer. Men när hemmen blir omsorgsplatser tas tillgänglighetsanpassningen av bostäder till en helt ny nivå.

 

Lillemor Hult

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *