Den som vill göra anspråk på att vara samhällbyggare kan inte vända bort huvudet inför trasig belysning, skadegörelse eller brottslighet som sker i och mellan husen. Det går till exempel inte att bygga finaste lekplatsen om inte familjer känner sig trygga att gå dit. Trygghet i boendemiljön är kanske den allra viktigaste parametern för att bra boende.
Under senaste veckorna har en mörk bild målats upp av våra förorter. En artikel på KIT menar att våldet där är det enda som samhället pratar om. Skottlossningar på Hisingen och mord i Akalla är tyvärr några av flera exempel som bidrar till en negativ bild. Brottsligheten måste bekämpas. På DN-debatt i förra veckan presenterade Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, ett antal förklaringar på den höga brottsligheten i socialekonomiskt svaga områden (SSO), bland annat inlärning genom relationer till andra, social desorganisation och brist på social kontroll. Paul Alarcon, som leder Stockholms stads sociala hållbarhetskommission, säger att segregation är ett stort problem i Stockholms förorter. Han håller på med att tillsammans med forskare och utredare kartlägga problemen så att de kan bekämpas. Polis, kommun och civilsamhälle måste göra sitt. Men även fastighetsägare kan göra skillnad.
Enskilda fastighetsägare kan hålla efter sina fastigheter, arbeta med belysning och andra förebyggande insatser för att skapa trygga miljöer. Men det räcker inte. För den som ska ta sig till sitt hem från busshållplatsen eller tunnelbanestationen passerar ofta flera fastighetsägares hus. Ett eftersatt kvarter får negativa effekter för grannkvarteret. Därför är samverkan mellan fastighetsägare centralt för att göra skillnad för hela grannskapet.
”Investeringar som skapar trygga och attraktiva miljöer för Stockholms invånare leder till fler möjligheter för hela staden att växa och förstärker dess varumärke”
En form för samarbete är så kallade BIDs (Business Improvement Districts) som finns i flera länder. Där går fastighetsägare inom ett geografiskt begränsat område samman och arbetar tillsammans med förbättringsarbete i sitt område. Till stor del handlar det om renhållning och säkerhetsarbete, men också strategiska frågor för området, såsom utveckling av affärsliv, grönområden, boende och besöksnäring. Finansieringen har stöd av en särskild lagstiftning som innebär att medlen tas in av staden och distribueras sedan ut till respektive BID. Hur stora avgifterna skall vara och vem som skall betala dem beslutas av BID:sen själva. I BID:sen finns en person som ansvarar för det konkreta arbetet och ett antal anställda med olika uppgifter.
Dessa områden behöver inte nödvändigtvis vara i ytterstaden. I slutet av 1980-talet var Bryant Park, en park mitt på Manhattan, ett hem för kriminell verksamhet och narkotikamissbruk. 1992 formades ett BID där fastighetsägare och näringsliv i området betalade extra skatt för att rusta upp parken. Vid slutet av 1990-talet hade Bryant Park blivit välkänd för en annan anledning: ett trevligt och rent ställe där folk kunde äta lunch utomhus, gå på tillfälliga utställningar och konserter och bidra till tillväxt i området.
Inspirerat av BIDs har tre fastighetsägarföreningar bildats: Järva (2007), Skärholmen (2008) och Rågsved (2012) med syftet att arbeta för tryggare och bättre stadsdelar. Andra exempel är Gamlestaden i Göteborg och Sofielund i Malmö. Till skillnad från länder med riktig BIDslagstiftning bygger dessa fastighetsägarföreningar här hemma på frivilligt medlemskap och finansieras med medlemsavgift.
Investeringar som skapar trygga och attraktiva miljöer för Stockholms invånare leder till fler möjligheter för hela staden att växa och förstärker dess varumärke. Denna form av BIDsinspirerade lokala fastighetsägarföreningar borde finnas som ett lapptäcke över hela stan. Fastighetsägare vill och kan dra sitt strå till stacken för en bättre stad.
Helena Olsson, chef stadsutveckling och samhälle på Fastighetsägarna Stockholm
