Är det problemet eller lösningen som är viktigast? – Tina Karrbom Gustavsson

Jag arbetar till vardags på KTH. Det innebär att jag sitter långa stunder framför datorn (ibland frenetiskt skrivande, ibland långsamt läsande eller förbryllat funderande), att jag småpratar med kollegor om utlysningar om forskningsanslag, branschnyheter eller frågorna som lyftes vid förra mötet, att jag står på branschdagar inför byggherrar, arkitekter eller entreprenörer (alltför sällan alla dessa samtidigt), och att jag möter unga vuxna som är på väg mot nya insikter, en civilingenjörsexamen, och så småningom beslutsfattande roller inom akademi, näringsliv eller samhälle.

 

I min roll som forskare och lärare på KTH får jag ofta höra att problemlösning är det viktigaste en ingenjör ska kunna. En av KTH:s ledare sa vid ett möte för inte så länge sedan att målsättningen är att KTH ska utbilda världens bästa problemlösare. Det ni, världensbästa problemlösare!

 

Med problemlösning menas ofta matematiska och naturvetenskapliga metoder där statistiska, kvantifierbara och generaliserbara resultat eftersträvas. Utgångspunkten för dessa metoder är att det finns en objektiv verklighet som kan mätas och förklaras. Jag håller med om att det är viktig kunskap men jag vill lägga till att ingenjörer inte enbart kommer att möta naturlagar och objektiv mätbar fakta i sina yrkesroller utan att de också kommer att möta samhällen, företag och mer eller mindre väldefinierade organisationer som befolkas av människor med olika uppfattningar, värderingar, känslor, historia och drömmar. Dessa uppfattningar, värderingar etc. kommer dessutom att variera över tid.

 

Nu börjar jag närma mig pudelns (läs ingenjörens) kärna. För det som jag uppfattar som ingenjörens verkligt viktiga uppgift är inte själva problemlösandet eller beräknandet i sig, utan problemformulerandet – det komplexa tolkandet och översättandet av människors olika perspektiv och meningsskapande sammanhang. Vilka är egentligen de verkligt stora problemen och hur kan de göras förståeliga så att de kan hanteras? För att problemformulera krävs kunskap, erfarenhet och insikt i kommunikationens kärna och roll: att skapa förtroende och försöka se meningssammanhang genom att lyssna, observera och tolka. Därefter sker formuleringen av dessa meningssammanhang så att de kan göras förståeliga för fler och bemötas på olika sätt, t.ex. ny teknik, nya arbetssätt eller nya perspektiv.

 

När den ovan nämnda ledaren sagt att KTH ska utbilda världens bästa problemlösare kunde jag inte låta bli att lämna följande kommentar: Jag undrar vilket universitet i världen som ska utbilda världens bästa problemformulerare? Min bild av samhällsbyggandets stora utmaningar, t.ex. hållbarhet, resurseffektivitet och mångfald, är att de kommer att kräva både och.

Tina Karrbom Gustavsson, lektor och docent på KTH

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.