Projektets baksida – Tina Karrbom Gustavsson

Projekt är kanske det mest vanligt förekommande sättet att organisera olika aktiviteter och initiativ i dagens samhälle. Det gäller både i arbetslivet och i privatlivet. Vi driver investeringsprojekt, utvecklingsprojekt och samverkansprojekt när vi arbetar, och vi driver semesterprojekt, flyttprojekt och läxläsningsprojekt på hemmaplan. Men är projekt enbart gott?

 

Projekt som organisationsform utvecklades inom teknik- och utvecklingsintensiva industriella verksamheter vid mitten av 1900-talet. Då var fokus att med rationella metoder på det mest effektiva sättet planera, strukturera, leda och styra projekten mot de på förhand uppsatta projektmålen. Att vara klar i tid, enligt budget och att leverera den på förhand specificerade lösningen var det viktigaste.

Idag drivs projekt inte enbart av teknikföretag utan projekt har även hittat in hos förskolor och skolor, kulturverksamheter och inom hälso- och sjukvården. Den här trenden – att våra liv allt mer organiseras som projekt – beskrivs av forskare som en ”projektifiering” av samhället. Denna projektifiering för med sig att projekt inte längre enbart är något för ingenjörer, utan även lärare, artister, politiker och forskare förväntas arbeta i och leda projekt.

 

Projektifieringen av samhället har flera förklaringar och effekter. En viktig förklaring är övertron på rationalitet. Trots att vi vet att vi inte handlar rationellt i varje situation, utan oftare efter vad som fungerar och känns rätt i stunden, så tillskriver vi ändå det rationella förnuftet mycket makt i samband med att vi projektifierar vårt samhälle. Det rationella förnuftet säger att det är den rationella planen som ska styra våra handlingar, inte vår känsla eller erfarenhet. Det rationella förnuftet säger också att vi ska låta de enskilda delarna fånga vår uppmärksamhet, inte helheten.

 

De kanske mest oroande effekterna av projektifieringen är att relationer tenderar att bli tillfälliga, att ansvar blir något kortvarigt som snart kan lämpas över till någon annan, och att fokus hamnar på de förutbestämda projektmålen, inte på de nya upptäckterna längs vägen. De här effekterna riskerar att begränsa möjligheterna till förtroendefulla relationer och långsiktiga gemensamma målsättningar och ansträngningar – och i förlängningen till möjligheten att uppnå ett hållbart samhälle.

 

Som forskare har jag ansvar att inte enbart skriva om möjligheterna som projekt som organisationsform medför – t.ex. hur kombinerandet av kompetenser bidrar till utvecklandet av innovativa produkter och tjänster – utan också om dess konsekvenser. Utvecklandet av ny kunskap kräver att vi inte förblindas av rationalitetens elegans och sveps med i de rationella lösningarnas flodvåg, utan att vi har kraft, mod och resurser att också stanna upp och reflektera över vilka konsekvenser som nya tekniker och arbetssätt för med sig.

Det kallas för att göra kritisk forskning.

 

Tina Karrbom Gustavsson, KTH

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *