Vi tjejer utgör futtiga 8 % av de anställda i byggbranschen. Det tycks även vara så att tjejer som väljer att arbeta i produktion inte stannar särskilt länge. Detta är ytterst intressant. Företagen utger sig för att vara mycket positiva till att anställa oss, men gör de tillräckligt för att behålla oss? Uppenbarligen inte. Jag vill ta reda på hur tjejer upplever sin situation som anställd i en mansdominerad bransch. Det borde även ligga i företagens intresse att få reda på hur tjejerna vill ha det eftersom hälften av de utexaminerade ingenjörerna med bygginriktning är just tjejer.
Jag skulle alltså gärna vilja fråga tjejer med karriär i byggbranschen hur de ser på sina möjligheter och hinder, samt ta reda på vad företag kan göra för att locka och framförallt behålla tjejer. Personligen gillar jag byggbranschen eftersom det är en dynamisk och rolig bransch och jag tror att det finns stora möjligheter för tjejer att bygga sina karriärer just där.
En oerhört skarp person, som jag ser mycket upp till, frågade mig varför jag valt att utgå från att tjejer är någonting annorlunda. Jag vill hävda att även om det verkar som att jag, genom denna text, försöker exotifiera kvinnor så är det precis tvärt om. Att vara tjej är någonting annorlunda såtillvida att vi uppenbarligen inte når dit vi borde nå. Därför är min utgångspunkt central. Är det verkligen individens eget ansvar att ”knacka på dörren på rätt sätt”? Individen kan bara göra nog så mycket för att bevisa sin duglighet, men det krävs också att någon på andra sidan öppnar dörren. Vore det inte på det sättet hade kvinnor redan haft nära nog 50/50 på alla positioner. Kanske en övervägande del om man tittar på skolbetygen och antar att de speglar intelligens, driv och talang.
Jag anser alltså att det är viktigt att medvetet ta ett kliv ifrån individen, detta eftersom jag är 100% säker på att tjejerna gör nog. Mer än nog. Så varför är vi, med könet kvinna som enda gemensamma nämnare, så gravt underrepresenterade i roller som egentligen absolut inte har med kön att göra?
Det läggs allt för stor vikt vid att tjejer ska ta för sig, att de ska säga ifrån och slå näven i bordet. Kräva högre lön för sitt arbete osv. (För löneskillnaderna beror ju på att ”vi är så dåliga på att förhandla”…?) För mig är det tämligen orimligt att det ska vara avgörande. Till syvende och sist är det väl ändå prestationen som bör räknas och synas på visitkortet och i lönekuvertet? Inte alla är bekväma med att göra sig obekväm för att få sin vilja igenom. Där tror jag att branschen (och för den delen världen) har en stor förbättringspotential.
Givetvis behövs utbildning, driv och fortsatta personliga prestationer från oss tjejer för att vi ska nå dit vi vill, men då jag är relativt övertygad om att systerskapet*, studieförmågan och personliga utvecklingsplaner är långt framme i förhållande till arbetsgivares motsvarighet som torde vara acceptans, nytänk och ett aktivt och väl utformat jämlikhetsarbete.
Vinsterna med en jämlik och jämställd personalpolitik, då? Jag tänker att företag som skapar möjligheter för individer oavsett kön att ta plats och utvecklas på sina villkor genererar en säkerställd kompetens vilket rimligen borde leda till högre lönsamhet för företagen.
Vad tror du?
Linn Sundqwist, Projektutvecklare på Ekeblad Real Estate Investment Management AB
*med systerskapet menas här pepp, kvinnliga nätverk och mentorskap. (Det tycks nämligen finnas en utbredd uppfattning om att kvinnor inte stöttar varandra som män gör. Jag hävdar att det är ett enkelt sätt att bortförklara det berömda glastaket och säga ”skyll er själva”.)