Att innerstan är ett förvaringsutrymme för saker vi inte använder är en vanlig missuppfattning. Först när vi slutat behandla innerstan som ett gigantiskt Shurgards kan vi få den stadsmiljö vi vill ha!
En genomsnittlig bil används ungefär fyra procent av tiden, resten står den outnyttjad. Det är förstås ineffektivt för ägaren, eftersom den tickar pengar ändå – Sveriges vanligaste nya bil (en Volvokombi förstås) kostar 7 000 kronor i månaden för ägaren, och bara en bråkdel hör direkt ihop med hur mycket den används. Men viktigare än så ur ett samhällsperspektiv är att det också är ineffektivt användande av vårt gemensamma utrymme. Visst, några bilar står i parkeringshus eller på privata garageuppfarter, men väldigt många står på gatumark som vi äger gemensamt.
Denna gatumark hade vi annars använt till något bättre. Mer vingelutrymme för cyklisterna, så att även de ovana vågar sig ut i trafiken. En egen fil för bussen så att den som åker kollektivt kommer fram snabbare. En bredare trottoar så att fotgängarna får bättre plats. Eller på sina håll helt andra lösningar; utserveringar, urban odling, mikro-parker eller vad annat en kreativ politiker eller engagerad allmänhet kan komma på.
På sina håll betalar bilarna för sig, men vi ska komma ihåg att inte ens en tredjedel av Sveriges 290 kommuner överhuvudtaget har avgiftsbelagda p-platser, och de flesta kommuner som tar betalt för p-platserna har mycket stora områden där det är gratis. Dessutom är Solna så vitt bekant fortsatt helt ensamma i Sverige om att ta betalt dygnet o, hela veckan, samma summa – överallt annars i landet blir marken plötsligt mindre värd för att klockan passerat ett visst klockslag eller vardag övergått i helg. Och nästan överallt är det lätt för en kreativ krögare eller butiksägare att komma på något som skulle ge mer intäkter än de fattiga tior per timma som en parkerad bil kan uppbringa.
Men innan vi hytter fingret alltför mycket åt bilarna måste vi komma ihåg att det ser ungefär likadant ut för cyklarna. På de allra bästa platserna i stan; utanför stationen, utanför de stora butikerna och vid entrén till parkerna står det hundratals, ofta tusentals cyklar. En del för att någon nyss använt dem och snart ska trampa iväg igen, men många som ett slags informell långtidsförvaring eller rentav en sista vila. Försvinner de som inte används, frigörs stora ytor precis som med bilarna. Och bland cyklister finns en närmast hundraprocentig ”jag betalar inte”-attityd. Det finns fina p-platser för cyklar där man för en smärre summa, maximalt någon hundring i månaden, får fina platser med bevakning, regnskydd, cykelpump och kanske direktuppgång till stationen eller arbetsplatsen. Men många platser står tomma medan det är fullt med cyklar just utanför. Vi tycks hellre betala 1500 kr i självrisk för en stulen cykel än femtio spänn i månaden för att förvara den säkert.
Det är dags att inse att problemet inte löser sig självt. Får vi välja fritt så blir gator, torg och entréer ett slags Shurgard för fordon som inte används. Ska vi ha ett effektivt utnyttjande av våra allmänna utrymmen och frigöra plats åt sådant vi vill se mer av, måste vi lägga markanvändandesocialismen bakom oss och ta betalt för förvaringsutrymmet, för bilar såväl som för cyklar.
Mattias Goldmann, vd / Managing Director, FORES