Vad är viktigast – byggnadens eller barnets livscykel?

Plask! Det svalkande östersjövattnet blandades med oro i somras. Skogsbränder, sinande brunnar och solkurvor. Var värmeböljan en försmak av de pågående klimatförändringarna?

Klimatförändringar som måste bromsas samtidigt som Sverige växer så det knakar. Men vad är viktigast byggnadens eller barnets livscykel?

Det kommer att byggas flera hundratusen bostäder de kommande åren. Städer kommer att förtätas och nya bostadsområden kommer att planeras och byggas.

Hur vi bygger spelar såklart roll och det ska stor hänsyn till miljöpåverkan. Kommuner och andra beställare ska givetvis ställa krav på exploatörer och entreprenörer att redogöra för effekter som global uppvärmning, försurning i mark och vatten och miljöskadlig utarmning av fossila resurser när Sverige växer och bygger nytt.

Det gäller inte bara att bygga energisnålt. Som Boverket skriver på sin hemsida ”numera byggs allt fler energisnåla hus, och den energi som används består av en allt större andel förnybar energi. Det gör att andra skeden i en byggnads livscykel blir allt viktigare för att minska miljöpåverkan”.

Boverket vill att beställare använder sig av så kallade livscykelanalyser (LCA) redan i inledningsfasen av ett byggprojekt. Det handlar inte bara om materialet i sig, utan hur det framställs, vilka transporter krävs och hur är det kan återanvändas eller återvinnas så småningom. Det låter ju logiskt och bra. Då kan byggmaterial och konstruktioner jämföras och vägas mot varandra.

Byggnadens livscykel finns snart nedtecknad i ett exceldokument och ligger som en jämförbar variabel när upphandlingar genomförs.

Men hur är det med tjejer och killar som ska bo, arbeta eller gå i skolan på den livscykelanalyserade betongplattan innanför de återvinningsbara väggarna? Vem gör en livscykelanalys för dem?

Det finns idéer och modeller för att se på social hållbarhet vid byggprojekt. Men de tycks (vad jag har lyckats läsa mig till) fokusera i huvudsak på arbetsförhållanden och sociala effekter vid själva materialproduktionen.

Vi vet att den psykiska ohälsan breder ut sig, övervikten ökar, stillasittandet växer. Vi vet att barn och ungdomar har sämre fysiska värden idag än för 30 år sedan. Vi vet den tekniska utvecklingen minskar behovet av rörelse och fysisk aktivitet i vardagen. Vi vet att de vanor som barn får under sin uppväxt ofta håller i sig som vuxna. Vi vet att grundmotoriska färdigheter som exempelvis hoppa, hänga, kasta och springa behöver automatiseras innan puberteten för att vi ska vilja och våga vara fysiskt aktiva som vuxna. Vi vet att närhet till idrott och plats för rörelse är avgörande för att fler ska röra på sig. Vi vet att upp till 80 miljarder i vårdkostnader bland äldre kan sparas med fysisk aktivitet och träning.

Vi kan motverka den här utvecklingen. Idrottsrörelsen vill vara en stark medspelare för att med rolig träning (och tävling för de som vill) göra Sverige starkare och ge barn och ungdomar ge hälsosamt liv. Men då behöver både barnen, ungdomarna och idrotten någonstans att vara, helst varje dag, varje vecka, året om.

Det kanske är dags att kommuner och markägare ställer andra krav på exploatörer och entreprenörer?

Det kanske är dags att låta barnets livscykel bli lika viktigt som byggmaterialets?

 

Mattias Hjelmberg

Riksidrottsförbundet | SISU Idrottsutbildarna

Bild: Oliver Cole, Unsplash

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *