Det är lördag, på tunnelbanan mot Alby i Botkyrka söder om Stockholm sitter ett dussin 15-16-åriga killar. Flera av medpassagerarna tycker att de är högljudda, tar plats och brer ut sig. Det finns en viss irritation i vagnen.
Året är 1990, jag är en av killarna. Humöret är på topp. Vi sitter med våra klubbor och väskor utspridda medan tunnelbanevagnens långsamma dunkande rytmiskt för oss mot målet – Albyskolans idrottshall. Vi ska spela innebandymatch. Men fortfarande är matchen långt borta. Samtalet handlar mest om skolan, kompisar och annat som upptar en tonårings tankar.
Hur matchen gick minns jag inte. Men det är med glädje jag tänker tillbaka på när vi utan föräldrar lärde känna Stockholm. Platser vi inte skulle kommit till annars utan idrotten. Vi fick en mer nyanserad bild av både Tensta och Täby.
De senaste åren har debattens vågor gått höga kring segregation, ökande klyftor och Polismyndighetens listor över utsatta områden. Åsiktsstarka personer som uttalar sig om platser de inte har besökt. Media som emellanåt förstärker bilden av utanförskap och problem. I en allt mer polariserad debatt med filterbubblor som grädde på moset är behovet av möten över gränser nära på omättligt.
En av det svenska samhällets stora styrkor är den sociala tilliten. Tillsammans med våra nordiska grannar har vi internationellt sett exceptionellt stark tillit. De flesta av oss tror att de vi möter vill oss väl. Vi litar på dem vi inte känner. Vi utgår från att staten och det offentliga vill oss väl. En unik position som vi behöver vårda i en polariserad samtid. En del är att faktiskt möta personer och besöka platser du annars bara läser om.
Idrotten gör just det – tar oss över gränser, rent fysiskt. Med tävlingens hjälp och kärleken till idrotten skapar vi gränsbrytande möten som är så viktiga i dagens samhälle. När Stockholms Innebandyförbund summerade säsongen 2017-2018 spelades det fler än 10 000 matcher i Stockholm, eller om du så vill upprättades det 10 000 tillfälliga gränsbrytande mötesplatser. Till skillnad från när jag kuskade runt Stockholm i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, så följer idag ofta föräldrar och syskon med i gränsbrytandet.
Vi har dock utmaningar. Det finns idrottssvaga områden där föreningarna är få och de aktiva likaså. Idrottsrörelsen har börjat sin hemläxa med att stärka de idrotten i de områdena. Nyckeln är långsiktighet och delaktighet. Troligen kommer alla de som börjar idrotta inte att vilja tävla och vi ska utveckla verksamheter för dem på ett sätt vi inte har gjort tidigare. Men många kommer att vilja spela matcher eller vara med i tävlingar mot andra föreningar, från andra ställen.
Jag är övertygad om att en viktig pusselbit för en god samhällsutveckling är att vi kan bevara tilliten till varandra och samhället och stärka tron att olikheter är en tillgång och inte ett hot. Idrotten är inte lösningen på den utmaningen, men vi kan vara en länk i kedjan som håller ihop samhället.
För att fortsatt kunna vara gränsbrytaren och mötesplatsen behöver vi någonstans att vara. Befintliga idrottsanläggningar måste hållas i gott skick och nya idrottsanläggningar och idrottsytor behövs i bostadsområden som växer. Det är investeringar som ger mångdubbelt tillbaka.
Jag hade inte åkt till Alby för 30 år sedan och jag skulle inte åka till Rågsved den här vintern om det inte hade varit för att jag tycker innebandy är fantastiskt roligt. Innan matchen börjar pratar vi fortfarande om skolan. Nu är det om barnens skola, deras kompisar och kanske en del om våra krämpor.
Men det är lika roligt att spela nu som för 30 år sedan när domaren blåser igång matchen.
Mattias Hjelmberg, Intressepolitisk rådgivare, Riksidrottsförbundet,
Svensk idrotts paraplyorganisation med 3 miljoner medlemmar, 20 000 idrottsföreningar och 71 idrottsförbund