Om 5 månader och två veckor är står jag med mitt diplom i handen och kan kalla mig själv för en riktig samhällsplanerare. Något som alltid känts så långt bort och när jag började hade jag en bild av hur vi utvecklar, bygger och formar vårt fina land och idag har jag en helt annan bild.
Idag när jag ser på samhällsutvecklingen och tänker på vad vi gör blir jag ofta förvånad. Efter tre år med näsan i en bok, och även på resande fot genom Sverige så tycker jag mig våga tro att vi inte alltid gör vad alla experter nu säger att vi borde göra. Vart är den vackra mångfalden, de blommande städerna och den levande landsbygden? Inte är den här i alla fall..
Som samhällsplanerare vill jag förändra, kanske som många andra. Jag vill sätta min prägel på världen och jobba med något jag tror och brinner för oavsett vad det kan handla om. Jag har lärt mig att samhällsutveckling handlar om allt från hur vi sorterar våra sopor på bästa sätt till hur tar fram helt nya bostadsområden. För mig handlar samhällsutveckling om människorna, för utan dem så hade samhället aldrig funnits. Ändå ser vi inte människorna i det vi gör.
Mångfald, trygghet och inkludering – det är fina ord som ofta används när vi planerar och bygger nytt. Vi river det gamla, misslyckade, det vi allra mest ångrar och bygger upp det nya, fina, fräscha och exklusiva. Det som inte alla har råd med. Vad händer då med människorna? Vi kategoriseras in i fack, träffas inte, vi känner oss otrygga och vi kanske till och med gömmer oss. Hur kommer det sig att så många människor inte ens har tak över huvudet medan byggnaden jag bor i står med lägenheter tomma? Det går inte ihop för mig, varför bygger vi inte för mångfald? Varför är vi så rädda?