Hemmaplan är vårt hem

Nu till helgen startar fotbollsallsvenskan för herrar och fotbollssupportrar kommer i tusental att vandra till sina fotbollsarenor för att se sitt lag. Arenan är den plats där laget men framförallt supportrarna hör hemma. Spelare kommer och går men supportrarna står kvar oavsett. Det torde vara få platser utöver det hem man är mantalsskriven på som betyder så mycket för så många som den arena som är hemmaplan för ens lag. Det är inte bara en plats där man ser sitt fotbollslag tre/fyra gånger per månad under en säsong utan en plats där man formas och växer upp som människa. De flesta supportrar faller för ett lag när de är barn eller unga och för många blir det en livslång förälskelse. Det är få som plötsligt bara lägger av och det är ingen – nota bene – som i vuxen ålder får för sig att byta lag. Du kan byta jobb, bostad, bil, partner, ja till och med könsidentitet men ingen byter lagidentitet. Detta vet jag för jag är själv fotbollssupporter och skulle aldrig kunna vara något annat än hammarbyare.

I mitt yrke som sociolog och lektor i socialt arbete händer det så klart att jag emellanåt funderar över detta med hur man som fotbollssupporter formas utifrån lagidentitet och den plats där lagets hemmaplan är lokaliserad. Att Hammarbys hemmaplan sedan 1940-talet legat strax söder om Gullmarsplan har bland annat medfört att en till delar ganska grå och tilltufsad plats skapar en hemkänsla. Eller som sångaren och hammarbyaren Magnus Carlson sjunger: ”Jag längtar alltid hem till Gullmarsplan”. Med det menar han förstås själva arenan Söderstadion men också den omgivning som finns runt omkring arenan. Och även om det är en minioritet av alla hammarbyare som bor vid Gullmarsplan, Johanneshov eller de omkringliggande stadsdelarna så finns där ändå en hemkänsla som kokas ner i arenans lokalisering.

För närvarande medverkar jag i ett stort forskningsprojekt vid Södertörns högskola där ett dussin samhällsforskare studerar de pågående stadsförnyelseprocesserna i södra Storstockholm. Detta projekt sker i samverkan med bland annat konsultföretaget WSP och det händer ibland att jag är hos de på möten. Varje gång hugger det till lite i bröstet när jag blickar ut och ser en tom plats mellan Johanneshovs isstadion och WSP: s kontor. Just där låg nämligen Söderstadion, den plats som sedan 1980-talet format mig som människa. Söderstadion var kanske inte den vackraste av byggnader rent arkitektoniskt men där fanns en gemenskap, en kraft som blåste liv i den gråa betongen. Eller som vi sjöng den allra sista hemmamatchen i juni 2013: ”Här ekade sången i betongen, här blev livet större än framgången”.

Numera är vår hemmaplan lokaliserad söder om Globen och har officiellt fått namnet Tele 2 arena. Mycket är nytt och lite svårt att acceptera. Vi ser inte längre bostadshusen längs med Nynäsvägen från läktarna, vi betraktas som vilka kunder som helst och får mejl från Stockholm live som hoppas att vi tyckte om ”deras” evenemang (fast de flesta av oss haft säsongskort i en sisådär 25 år). Men svårast att acceptera är att vi har fått inneboende från Östermalm som vi inte tycker om (djurgården). Men lik förbannat är det vårt hem och nästa söndag den 7 april struntar vi att vi delar det med ett fotbollslag från Östermalm, Monster trucks, Bon Jovi osv. Då går vi som vanligt i tusental från Södermalm via Gullmarsplan till (nya) Söderstadion. Och så mycket har ju trots allt inte förändrats, omgivningarna är ju fortfarande de samma. Vi är hemma!

Jonas Lindström, fil. dr. i sociologi och lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola.

 

Photo by Fachry Zella Devandra on Unsplash

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *