Förutom att rubriken på det här blogginlägget anspelar på en låttitel med Ebba Grön ska den också ses i ljuset av den senaste tidens utveckling i Stockholm där bostadsrättsföreningar och andra aktörer tycks organisera sig mot stadens musikscen. Det sägs att musiken stör och härom veckan rapporterades hur Kägelbanan vid Mosebacke tvingas lägga ner sin verksamhet efter 132 år på grund av att några grannar klagat på hög ljudnivå. Och visst, ska man upp och jobba tidigt är det för en del kanske störande med en basgång kl. 23:30. Men är det hela sanningen? Jag tror inte det. Det handlar snarare om en utveckling som för tankarna till urbansociologen Mike Davis’ resonemang om hur de välmående i Los Angeles organiserar sig mot allt som kan tänkas påverka fastighetsvärdena negativt. Han berättar bland annat om hur en grupp villaägare under 1980-talet lyckades stoppa en föreslagen snabbspårväg. Det paradoxala var att den verkligen hade behövts med tanke på att pendlingen var för många en daglig plåga (jfr öppningsscenen med bilköerna i filmen Falling Down med Michael Douglas från 1993). Men utbyggnaden av spårtrafiken hotade grannskapets homogenitet och spädde på en ängslan för att fastighetsvärdena skulle sjunka. Villaägarna i Los Angeles utvecklade en ”social rörelse” där just själva ängslan var det sammanhållande kittet och som skapade en verklighet som till stora delar byggde på en imaginär verklighet om att allt som kretsade kring dem var tryggt och moraliskt riktigt.
Nu tror inte jag att Stockholms bostadsrättspriser de facto påverkas nämnvärt av att det råkar i finnas en rockklubb eller musikscen i fastigheten eller i kvarteret. Men att bostadsrättsföreningar numera kallar till möten och oroar sig för allt som kan tänkas störa det ”drömläge med hållbar livsstil” som mäklarannonsen kanske utlovade är ett fall av någonting mer än bara hög musik. Det handlar om en förändrad syn på själva boendet där vi sedan ett par decennier tillbaka inte bara köper en lägenhet utan också en i det närmaste förutbestämd livsinvestering. Nuförtiden är prat om bostäder ett av de allra vanligaste konversationsämnena på fest och mingel, inte minst i Stockholm. Att berätta om den där försäljningen som gav två miljoner i vinst eller om det där köpet på en attraktiv adress (som på sikt förväntas ge två miljoner i vinst) ger status. Men det kan också skapa ett ängsligt klimat där allt som inte passar in i en fabricerad mall motarbetas och bidrar till en ”nimbyism” (not in my back yard). För vad händer om allt inte går som planerat? Tänk om priserna stagnerar eller, gud förbjude, går ner?
Det paradoxala är att Stockholms innerstads attraktionskraft i mångt och mycket bygger på föreställningen om en levande stad med ett rikt utbud av restauranger, nattöppna krogar och musikscener. När Stockholms innerstad blev het igen under 1980-talet och framåt, med kraftigt stigande bostadsrättspriser som följd, blev den samtidigt en motbild till det trista förortsliv som bland annat Ebba Grön skildrade i sina låttexter. Innanför tullarna innebar att det inte var långt till coola inneställen eller rockklubbar. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet fanns bland annat Melody i Kungsträdgården (numera utställningshall för lyxiga Volvobilar), Ritz vid Medborgarplatsen, Studion vid St. Eriksplan, Tre Backar på Tegnergatan, Domino vid Hornstull och Underground på Drottninggatan. Jag skulle kunna räkna upp fler ställen, poängen är att dessa undan för undan försvunnit och ersatts av helt andra verksamheter. Men när rockklubben Debaser vid Slussen slog upp portarna år 2002 tändes ett hopp och Stockholms musikscen fick ett uppsving igen och det öppnades inom kort Debaser Medis vid Medborgarplatsen och Debaser strand vid Hornstull. År 2013 tvingades dock Debaser Slussen lägga ner verksamheten inför det kommande stadsförnyelseprojektet Nya Slussen och några år senare gick Debaser Medis samma öde till mötes och nu verkar också Debaser strands dagar vara räknade.
Det råder inga tvivel om att Sveriges huvudstad riskerar att bli en tyst och tråkig stad om den här utvecklingen fortsätter och frågan är som så många gånger förut: Vem har rätt till staden? Det är inte bara musikscenen som drabbas, allt fler näringsidkare berättar om hur bostadsrättsföreningar på attraktiva adresser chockhöjer hyrorna och tvingar bort små kaféer och restauranger eller små butiker som kanske funnits på samma adress i flera decennier men som inte har en chans att mäta sig med till exempel Starbucks eller någon annan stor global aktör som tränger bort stadens mångfald.
Det är som att det händer någonting hos somliga när vi köper en bostadsrätt. Helt plötsligt blir frågor om livet utanför huset lite mer angeläget och vi tänker kanske lite mer på vilka människor som rör sig på gatan utanför och på liknande sätt som med Los Angeles’ villaägare håller det på att skapas en ”social rörelse” där ängslan är det sammanhållande kittet. Men bara för att man har en bostadsrätt på en attraktiv adress i Stockholm har man inte rätt till precis vad som helst, som att skapa en imaginär verklighet om ett tillrättalagt liv i staden. Vem vet, till slut kanske det blir som Ebba Grön inleder Tyst för fan: ”Moralen är en dygd och allt är förbjudet”. Men det hoppas jag verkligen inte. En levande stad är en stad som låter!
Jonas Lindström, fil. dr. i sociologi och lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola och som medverkar i forskningsprojektet Reinvent som studerar stadsutvecklingen av södra Stockholmsregionen.
Photo by Tomas Williams on Unsplash