Inför 50-årsminnet av landstigningen på månen

På lördag 20 juli är det jämnt 50 år sedan landstigningen ägde rum på månen med Neil Armstrong’s bevingade ord: ”That’s one small step for a man, one giant leap for mankind”. Omdömet delades inte av alla.

Något år in på 1970-talet lärde jag känna Joel Liljendahl, återuppfinnaren av vakuumsystemet inom saniteten, i holländaren Charles Liernur’s efterföljd. Systemet byggde på åtskilda avloppsflöden, där svartvattnet transporterades under tekniskt vakuum för en intensiv behandling vid slutstationen med åtföljande utvinning av näringsämnen, medan det oskyldiga gråvattnet kunde infiltreras eller återanvändas efter en enklare insats.

Systemet uppfanns redan på 1860-talet och tävlade länge med blandningssystemet, som lanserades i London av Joseph Bazalgette, närmast i panik för att få stopp på kolerans härjningar. Att blanda allt i ett enda flöde var ju så mycket enklare än åtskillnad – Bazalgette blev adlad och Liernur-systemet skrotades några år in på 1900-talet då uppfinnaren var död.

Nu hade Liljendahl lanserat sin uppdaterade version på 1950-talet och hade fått flera patent, även på lösningar som redan fanns hos Liernur. Då bördan av lanseringen så småningom översteg Liljendahls ekonomiska krafter vände han sig till Electrolux (Hans Werthén), som köpte systemet och snart körde ut uppfinnaren.

Men Liljendahl behöll sin bergfasta tro på vakuumsystemet, en tro som har besannats genom att systemet globalt har erövrat hela den mobila marknaden, på fartyg, tåg och flyg. Över 1 000 fartyg av 1 400, som produceras i världen per år, förses med vakuumsystem. I Europa finns omkring 100 000 järnvägsvagnar – nya och gamla under upprustning förses med sluten sanitet, d v s vakuumsystem, av hygieniska skäl men också av tekniska – tryckstötar vid infart i tunnlar ska inte föras in i vagnen. I Indien, som har 300 000 vagnar, planeras en fullständig övergång till slutna system. En förutsättning för långdistansflyg är god hygienisk standard, som uppnås med högvakuumsystem med begränsad spolvolym.

För Joel Liljendahl var detta inte tillräckligt. Han ville återknyta till Charles Liernur’s ambition att återvinna de näringsämnen som svartvattnet innehåller, d v s komma in med vakuumsystem i det fasta boendet. För honom var månlandningen en oviktig händelse i jämförelse med det han ville uppnå – han blev upprörd då jag försökte trösta honom med framgångarna på den mobila sidan.

Inför utbyggnadsprojekten i Stockholm, Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden, fanns långtgående planer på provinstallationer – dessa förverkligades inte.

Strax efter sekelskiftet uppsökte jag honom i hans bostad i Stäket – han var i dåligt skick men avtvingade mig ett löfte att driva frågan vidare. Det har jag väl inte gjort, så som jag även själv hade önskat – annat kom emellan. Känns undanflykten igen?

 

Bo Göran Hellers, professor em KTH

 

Photo by History in HD on Unsplash

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *