Känner ni till Eugene Williams från Chicago?

Nej, tänkte väl det. Den 27 juli 1919 drunknade han vid en av Michigansjöns badplatser till följd av att ha fått stora stenar kastade mot sig, varav flera träffade hans huvud. Skälet? Han var en afroamerikansk tonåring som tillsammans med några kompisar ovetande simmat över den osynliga gräns där endast vita fick bada. Denna sommar är det alltså 100 år sedan det här hände, som i sin tur ledde till flera veckors sammanstötningar mellan vita och svarta där sammanlagt 38 personer dödades (23 svarta och 15 vita) och nära tusen sårades. Fallet med Eugene Williams – som resulterade i dem allra första omfattande raskravallerna i USA – var ingen isolerad händelse utan måste förstås utifrån sin rumsliga och tidsmässiga samhällskontext, som alla andra liknande fall vi sett efter det. Om detta handlar mitt blogginlägg.

Det var nog ingen slump att USA:s allra första och omfattande raskravaller inträffade i Chicago. När staden grundades vid Michigansjöns sydvästra ände år 1833 bodde där omkring 300 personer. 70 år senare var det en miljonstad. Att Chicago under loppet av några decennier blev en självklar metropol och USA:s största industristad har främst att göra med dess strategiska läge som en knutpunkt mellan det västra och östra USA. Chicago blev, för att tala med den italienske sociologen Marco d´Eramo, en kaotisk land- och sjöhamn vars babyloniska förbistring av språk, seder, lukter och föroreningar sammanförde greker och danskar, polacker och irländare, skottar och italienare, svenskar och serber, holländare och ryssar. Det var heller ingen slump att det var i Chicago som forskningen om segregation såg dagens ljus. I början av 1900-talet var det en grupp sociologer som alltmer började intressera sig för hur föreställda gemenskaper och hierarkiska ordningar konstruerades bland de europiska invandrarna samt huruvida klass eller etnicitet förklarade den framväxande segregationen. Enligt Chicagosociologerna var klass det primära, medan etnicitet, språk och kultur sågs som sekundärt.

Dock förstod de stora fabriksägarna i Chicago att spela ut etniska grupper mot varandra i konkurrensen om jobb och för att hålla lönerna nere. I slutet av 1800-talet kunde det till exempel vara lättare för en nyanländ polack att få jobb än en etablerad irländare i och med att den förre accepterade mycket sämre villkor än den senare. Detta väckte rasistiska stämningar hos de grupper som ansågs sig har mer rätt till både jobb och platsen Chicago. Allt detta sattes på sin spets när arbetsgivarna började rekrytera afroamerikaner som arbetskraft. Det var i samband med arbetskonflikter under 1890-talet som delar av den afroamerikanska befolkningen lockades till Chicago för att jobba i industrierna (under mycket sämre villkor än de europeiska grupperna och i vissa fall som strejkbrytare). Detta väckte genast rasistiska stämningar hos de strejkande europeiska invandrarna och i många fall rent hat. Det var i samband med att den afroamerikanska befolkningen började lämna landsbygden i Södern och bege sig till städerna i norr som vit och svart som ett konstruerat motsatspar både synliggjordes och förstärktes. Segregationen mellan dem med europeisk bakgrund och afroamerikansk blev knivskarp i Chicago, vilket Eugene Williams tragiskt fick erfara sommaren 1919.

Hur kan vi egentligen förstå ett samhälle där människor tar sig rätten att kasta sten på en annan människa så att den drunknar, enbart för att det fanns en konstruerad och osynlig segregeringsgräns mellan vita och svarta? Även om det inte finns några enkla svar är de flesta överens om att när dödligt våld med rasistiska motiv sker så sker det ofta i en samhällskontext där en hatdiskurs fått fäste. Det vill säga en hotfull stämning som piskas upp och som gör en del rädda, andra hatiska. Hatdiskurser brukar som regel frodas som allra bäst i ett skarpt segregerat samhälle, alltså ett samhälle där olika befolkningsgrupper lever helt åtskilda från varandra och sällan eller aldrig möts. Så var det i Chicago för 100 år sedan men frågan är hur mycket som egentligen har förändrats fram till idag. Visserligen fick USA sin allra första afroamerikanska president år 2008 men det amerikanska samhället är alltjämt skarpt segregerat där den afroamerikanska befolkningen fortfarande är – generellt sett – underordnad den med europeiskt ursprung. Kolonialismens motsatser vit och svart ligger kvar som en blöt filt, inte bara i USA utan också över stora delar av världen.

Frågan är om inte hatdiskursen skruvats upp ett par snäpp de senaste åren i samband med Donald Trumps – i många fall – huvudlösa twittrande och uttalanden. Men också i Sverige förekommer det att politiker och andra aktörer skriver tweets och inlägg på sociala medier som ger bränsle åt hatdiskursen, även om de själva, liksom Trump, bara ”säger som det är”. Sverige är inte USA men också här har vi kunnat se hur enskilda individer tagit sig rätten att döda andra individer enbart för utseendet. Frågan är om John Ausonius (Lasermannen), Peter Mangs och Anton Lundin Pettersson hade utfört sina dåd utan en hatdiskurs som piskats upp av olika aktörer. Troligen inte.

Är det överhuvudtaget möjligt att bygga ett samhälle utan hat och segregering? Svaret på den frågan är sannolikt nej. Det kommer alltid finnas människor som av olika skäl inte gillar andra människor och samhället kommer alltid att vara segregerat i någon mening. Därför har det kanske varit lite naivt från politikerhåll att prata om att bryta segregationen. En vanlig synonym för att bryta är ”stänga av” och att helt och hållet stänga av det samhällsfenomen som kallas segregation går nog inte. Däremot går det att motverka segregationens framväxt. Frågan är dock hur detta låter sig göras. När den afroamerikanska befolkningen kom till Chicago vid det förra sekelskiftet blev de omedelbart ett hot mot rådande samhällsordning, på liknande sätt som de senaste decenniernas utomeuropeiska invandring till Sverige blivit ett hot mot rådande samhällsordning. För att kunna motverka segregation måste vi kanske först ta reda på varför människor är rädda och vad det är de tror ska gå förlorat. Kriminella personer och allmänna rötägg finns bland alla befolkningsgrupper så det snacket håller inte riktigt. Men nu vet ni åtminstone vem Eugene Williams var.

 

Jonas Lindström, fil. dr. i sociologi och lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola.

 

Photo by Jason Brower on Unsplash

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.