Looking for Larsons

Det var en sommar av fruktansvärda skogsbränder och flera orter hade redan evakuerats. Folk var rädda att deras gårdar och djur skulle förgås i lågorna; folk var rädda att lämna sina hus med risk för inbrott ifall lågorna ändå inte nådde fram. Färskvaror i butikerna såldes till en fjärdedel av priset. Alla betedde sig med en slags dramatisk panik och dold hotfullhet. Det lämnade efter sig en obehaglig känsla som hängde tyngre i luften än de klibbiga gulnade rökmolnen drypande i skyn.

Min vän Loretta sa “min skog kommer inte att brinna ner” och tog mig ut till hennes gård i norra British Columbia utanför Fraser Lake, Canada, sommaren 2018. Och där stannade jag och barnen resten av sommaren i en till synes oberörd ecosystems phenomen – fastän hela området var markerat rött på kartan som utdelades under evakueringen så verkade skogen runt hennes gård skyddad av en fukt bubbla som hämmade bränderna runtom.

Lorettas gård hade jag bara hört talas om men aldrig tidigare sett. Hon hade köpt den med syftet att sälja träden till skogsavverkning för att kunna betala av lånet och kanske bygga en skidort på tomten. Men när hon upptäckte vad som egentligen fanns där i denna 500 tunnland skog…bromsade hon hela projektet.

Hur ska jag förklara Caterpillar Canyon? Den är massiv, vacker, en enorm skog med urgamla träd och en stor vild flod virvlande ner mitt i dalen. Vilda djur gömmer sig där från älg till björn, hjort till örn, räv till varg, skunk till bäver. Vilda bär, vilda örter, och hennes egna trädgård med rödbetor och majruvor större än ens egna huvud.

Mest fantastiskt är att denna enorma bit land en gång för 100 år sen ägdes av en svensk familj men som ingen utav släkten behöll. Och huset de byggde står kvar än. Bara ruckel tyvärr, dock fylld av minnesspår från en tid då ett ungt svenskt par, Emma och Otto Larson från Rörbäcksnäs respektive Stavsnäs, emmigrerade till Canada runt 1915. Deras barn och barnbarn fortsatte tydligen att samlas en gång om året på gården men sista träffen kom det bara en – den yngste av Emma och Ottos fem barn; Hill, en man i 70-års åldern. Det var också den enda gången Loretta fick återberättat av Hill gårdens unika historia.

Nyligen berättade Loretta för mig att hon befarar att förlora hela området eftersom hon inte har råd att betala av lånet. Lorettas djupa sorg och oro grundar sig i att det finns ytterst få originalskogar som denna kvar i B.C. och kanske rentav i hela världen. Hon vill kunna behålla landet i sitt ursprungliga existens.  Hon vill inte avverka skogen. Hon vill att Larssons land ska förbli orörd i sitt magiska tillstånd.

Jag skriver det här för Larsons skull. För alla de Larsons som inte längre finns där annat än en skylt på ett träd med deras namn men kanske inte länge till. Jag skriver det här för få att låta en skog leva ifred och inte ses som ett sätt att tjäna pengar på exploatering.

Det går inte att spara en skog man inte äger. Det går inte att äga en skog man inte övervakar. Det krävs att kunna leva och bo som Emma och Otto en gång gjort, genom vintrarna, isolerat, i enighet med naturen och djuren, i enighet med Canadas originella övervakare innan Larsons – the First Nations People.

Miya Cuzner är uppväxt i Sverige och Kanada och har bott i Macau, Kina. Idag bor hon i Bella Coola i Kanada.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.