Myter om (bygg)projekt

För mer än tio år sedan läste jag den utmärkta boken ”Myter om projekt” skriven av handelsforskaren Jesper Blomberg. Boken tydliggör att fem av de vanligaste föreställningarna om projekt – att projekt är unika och avgränsade, att projekt har, eller bör ha, fasta och tydliga mål, att framgångsrika projekt är välplanerade, att framgångsrikt projektarbete är att hålla tid och budget, och att projekt är en överlägsen organisationsform – i själva verket är myter. Eftersom samhällsbyggande ofta, ja nästan alltid, organiseras som projekt är dessa myter relevanta att reflektera kring.

Det Blomberg visar i sin bok är att alla projekt har en förhistoria; det har småpratats, debatterats och planerats långt innan det som brukar kallas projektstart inträffar. Tänk på Förbifarten eller Nya Slussen. Mycket vatten har runnit under broarna innan dessa projekt startade. Dessutom finns det inga (helt) unika projekt. Tekniken och materialen utvecklas över tid, också inom byggandet, men normer och etablerade arbetssätt är mycket seglivade. Mycket görs fortfarande så som det alltid har gjorts, i byggprojekt efter byggprojekt.

Många vill också i detalj beskriva och kalkylera slutmålet från början i en perfekt plan. Går det? Ja, om det är ett enkelt och känt mål som ska uppnås i en omgivning som är stabil. I alla andra fall krävs att målet, liksom planen, utvecklas och konkretiseras över tid. Det enda vi med säkerhet kan säga, är att vi vet som minst i ett projekts början och att vi lär oss mer ju längre vi arbetar med projektet. Utifrån ett kunskapsperspektiv kan därför alla ändringar under ett projekts gång förstås som en del av en långsiktig utveckling; en lärprocess. Men, utifrån ett rationellt planeringsperspektiv, som på allvar tror att den perfekta planen kan göras långt innan den specifika kunskapen om projektet har skapats, benämns ändringar av den ursprungliga planen som avvikelser. Fundera på skillnaden mellan dessa perspektiv och vad det kan få för konsekvenser. Medan lärande är framåtsyftande, en investering i vad som ska komma härnäst, är avvikelser bakåtsyftande och relaterar till något förgånget…den på förhand gjorda perfekta planen.

Är projekt verkligen den bästa organisationsformen för att bygga det hållbara samhället? Det är en viktig fråga. Tillsammans med Anette Hallin, professor vid Åbo Akademi, skriver jag just nu om förutsättningarna och utmaningarna som kommer då man försöker åstadkomma långsiktig hållbar utveckling genom tillfälliga organisationer, dvs projekt. Även Mats Fred, postdoktor vid Malmö Universitet, är inne på samma spår i sin forskning om projektifiering av offentlig förvaltning.

Kanske är det som en utvecklingschef i en kommun uttryckte det:

Vi kan inte fortsätta att arbeta i projekt! Det vi gör är alltför viktigt för att organiseras som projekt! Vi måste hitta ett annat, mer hållbart, sätt att arbeta.

 

Tina Karrbom Gustavsson, professor KTH

 

Photo by Diri on Unsplash

 

 

 

 

 

En kommentar Lägg till din
  1. Jag vill påstå att vad som ligger bakom detta ”tvivel” är att det i Sverige i offentliga projekt sällan arbetas i den rena projektarbetsformen vilket gör att vi saknar det många goda exemplen (dom finns) Och det finns allt för många dåliga exempel.
    Jag är övertygad att projektarbetsformen är det bästa sättet att bygga det framtida samhället men det skall utföras med PROFESSIONELL projektledning .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *