Förändringens tid är nu

Australien brinner. Det sjätte massutdöendet skådas från första parkett av befolkningen. Ekosystemens kollaps sker inte bara i Australien. Hela vår planet är svårt sjuk. Den ena sorgliga rubriken efter den andra sköljer över oss, nästan dagligen. Det råder ingen brist på fakta om att läget är ytterst allvarligt men transformationen går för långsamt. Vår ekonomi är till 90% linjär och fortsätter att tära på naturens resurser. På det stora hela är det business as usual.

Vi ser den ekologiska katastrofen på tv och tänker: ”åh, så hemskt med alla brända koala björnar, all plast i valarna och döda  korallrev” – men ändå förändras vi inte. Varför är det så? Därför att människan inte är rationell. Antropologen Dr Katarina Graffman säger att det är just vår tro på den rationella människan och att hon kan ta till sig fakta och agera därefter som kommer att leda till en klimatkollaps. Varför är det så svårt att ställa om? Detta är oerhört frustrerande och för oss som jobbat med miljöfrågor länge är det lätt att bli dystopisk. Hur ska vi orka fortsätta jobba för att rädda världen? Och hur ska vi få till en transformation?

Kanske ska vi försöka väcka modersinstinkterna? Vår lilla planet Tellus har vattkoppor, vinterkräksjuka, magsår, acne, hjärntumörer, influensa, munsår och brutna ben – samtidigt. Och ovanpå detta en långvarig utmattningsdepression. Om en människa lider av EN av dessa känner man sympati för henne. Nu handlar det om vårt naturliga hem – det som ger oss alla förutsättningar till liv. Min teori är att fakta måste drabba en själv på ett existentiellt och känslomässigt plan innan man är beredd att göra förändringar. Låt mig ge er två exempel där det funkat så.

Under hela min uppväxt rökte min mamma gula Blend.  De skrämde livet ur mig – jag visste ju att rökning orsakade cancer. Min mamma kände också till fakta om cancersambandet – hon var ju läkare. Ändå rökte hon. För att hindra min mamma från att röka hela vägen ned till filtret tog jag en röd starkt luktande spritpenna och ritade ett streck runt cigaretterna halvvägs ned till filtret. Där satte jag gränsen för hur många bloss hon kunde ta på cigaretten. Detta hade ingen annan effekt än att min mamma blev arg (troligtvis den enda sak hon någonsin blivit riktigt arg på mig för dessutom – så kär var hon i sina cigaretter) och rökte ännu mer.

Det var först drygt tjugo år senare som en förändring skedde. Hong Kongs dåliga luft i kombination med min mammas astma gjorde att hon fick ligga tio dagar på intensiven. I tio dagar var lungorna så fulla med slem att det knappt fanns någon yta för syreväxlingen att ske på. Där hände något – efter den sejouren slutade hon tvärt att röka.

Det andra exemplet handlar om mig själv. Jag jobbar med hållbarhet men är inte hållbar själv. Eftersom jag inte kan sitta still och lyssna på min kropp så ger min kropp mig det enda den kan göra för att få stopp på mig: migränanfall. Alltför ofta. Jag trodde att jag hade kontroll över dem. En antiinflammatorisk kost och tabletter borde väl räcka? Men de gör inte det. Migränen försämrar min livskvalitet avsevärt. Jag blir en väldigt tråkig mamma och vän som inte orkar umgås och mitt arbete blir lidande och jag blir ännu mer stressad. Jag har insett att det krävs stora förändringar i mitt sätt att leva och att jag behöver hjälp för att lyckas med detta.

Kära passionerade världsförbättrare! Jag misstänker att det finns många där ute som är skickliga på att ta tempen på moder jord och ställa diagnoser på henne men inte lyssnar på sin kropp då minnet försvinner, humöret pendlar och kroppen gör ont. Jag känner allt för många inom hållbarhetsområdet som gått in i väggen. Australiens befolkning är nu klarvakna och kräver att Scomo ska avgå. Människor har dött och tusentals har upplevt ett existensiellt hot. De är redo för förändring. Är du det?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *