Ett innehållsrikt liv med lantmäteri, hembygdsforskning och idrott. Nils Rågstedt L-50

Uppväxttiden 1930-50

Jag är född i mars 1930 och växte upp på bondgården Smedstorp 8:2 nära Brunnby kyrka i Kullabygden i nordvästra Skåne. Mina föräldrar Petri Nilsson och Ester Olsson kom från granngårdar i Fjälastorp i Brunnby socken och Bölsåkra i Jonstorps socken. De var mycket begåvade men fick nöja sig med folkskola och högre folkskola. De drev gården under åren 1932-56, men slutade sedan med jordbruket och flyttade till villa i Ängelholm, där de även fick sluta sina dagar. Jag var enda barnet och fick tidigt hjälpa till i jordbruket och med skötseln av husdjuren (4 ardennerhästar, 10-12 mjölkkor. grisar och höns). Jag gick den vanliga 6-åriga skolgången i 5 år, hoppade över klass 6 och fortsatte sedan tillsammans med flera kamrater från Arild 4 år till realexamen i Höganäs 1946.

Det blev sedan 3 år på gymnasium (reallinjen) i Helsingborg med inackordering i staden och studentexamen 1949. Därefter militärtjänst 15 månader på I 6 i Kristianstad före studierna på KTH i Stockholm. Min ungdomstid kan sammanfattas som givande och lyckosam. Hemma var det bestämda regler men med mycket kärlek och omtanke bakom. Jag fick tidigt lära mig läsa, skriva och räkna. På en vägg hade vi en stor världskarta, och där blev det spännande att lära sig om olika länder och städer. Kunskaperna innebar att jag de flesta år fick betyget a i geografi. Umgänget med husdjuren gav många varma känslor. Det första och största gråtandet var då den äldsta hästmamman Bella kördes iväg för avlivning. Far behövde ofta hjälpa kor och hästar vid födslar och skötte oftast själv om hästarna vid sjukdomar och skador. Ibland fick de minsta nyfödda smågrisarna komma in i köksvärmen och blev matade med diflaska.

I skolklasserna blev det intressant med kontakter med kamraternas annorlunda familjeliv, alltifrån fattiga statarfamiljer till rikemanshem hos sjökaptener i Arild. Fritidsintresset handlade mycket om att sparka boll på rasterna i skolan men utökades med gymnastik och annan idrott i realskolan. Det blev också spännande att följa radiosändningar från idrottstävlingar, särskilt under Häggepoken. Vi samlades ofta hemma hos kamrater i Arild för att diskutera sportfrågor. Det gav också impulsen till att bilda en egen idrottsklubb, IF Örnen, med 5 st 13-åriga medlemmar. Jag blev kassör. Vi fick ”bygga” en egen idrottsplats i en av min fars betestäppor med hoppgrop, höjdhoppsställning och uppmätta löparbanor. I kulstötning fick vi använda mors senapslod. Sedan skrapade vi ihop tipspengar från egna serietävlingar i bordtennis och corong, som räckte till inköp av diskus och spjut.

Vi tränade c:a 2 gånger i veckan, och då var det tävlingar med bokföring av resultat och rekord. Vi provade även på andra idrotter, t ex brottning. Efter 2 år kände vi oss mogna att som 15-åringar gå med i Arilds GIF, och efter ett år hade vi nått en del bra resultat. Jag fick tillsammans med en något äldre åka på en veckas kastarkurs på Frostavallen lagom före kretsmästerskapen i Klippan för 18-åringar. Som 16-åring lyckades jag där vinna i diskus på nytt kretsrekord, knappt 41 meter. Det blev sedan fortsättning i Helsingborg och IS Göta , som hade flera från min klass. Det blev för mig en bra höst, 2:a på skol-DM och 3:a på Stora Skolungdomens i Stockholm för 16-åringar.  Nästa år höll jag ungefär samma klass, men året därpå blev det en kraftig ökning, där jag representerade Skåne i 18-årsklassen och vann alla stora tävlingar med som bäst drygt 44 meter, men …. blev bara 3:a på Stora Skolungdomens i Stockholm.

Nästa år blev det strax efter studentexamen inryckning till I 6 och ett mellanår med idrott men ändå Skåne-bäst. Men då jag inte växt på de senaste 2 åren insåg jag att jag inte skulle ha någon chans mot de storväxta på seniornivå. Det blev därför slut med diskusen efter flytten till Stockholm – eller rättare sagt ett uppehåll på 60 år.

Min mor var mycket musikalisk och spelade orgel, piano och dragspel. Hemma hade vi en orgel. Radio skaffades tidigt. Elektricitet inlades 1937. Gården hade bara 5 hektar hemmavid. Övrig mark ca 15 hektar låg ca 1 km hemifrån och innebar arbetsamma transporter. Även med vattenhämtning i en stor vattentunna från en bassäng vid bäcken Görsens källa hem till gården, där gårdsbrunnen börjat sina. Det berodde på att Höganäs stad anlagt en vattentäkt nära källan med ledning till Höganäs. Vid rättegång fick staden betala ganska stora ersättningar till de närliggande gårdarna, bl a vår gård.

Andra världskriget kom som ett tråkigt inslag från sept. 1939. Far var inkallad i perioder 1938, 1940 och 1943. Våren 1940 var Kullabygden besatt av egna militära styrkor, bl a alla utrymmen av vår gård utom köket och ett sovrum. Det gav dock även intressanta kontakter med militärerna, särskilt på kvällarna vid mors kaffeträffar i köket. För vår familj blev det sedan en tråkig halvårsperiod efter att mor drabbats av vatten i lungsäcken hösten 1941 med behandling på Helsingborgs lasarett och Orups sanatorium. Mina realskolestudier gick bra. Toppen var en skidresa till Ånn 1945. Sommaren 1945 blev jag konfirmerad i Brunnby kyrka bland ett 40-tal konfirmander. I realen blev det toppbetyg i de flesta ämnen. Min bästa kamrat blev Bengt Berg från Höganäs, en stor begåvning i alla ämnen. Vi hade även hårda fighter i diskusringen, där han alltid vann – för han var ett år äldre.

På gymnasiet blev det en hetsigare studietakt. Första året läste alla samtliga ämnen för att sedan uppdelas i grupper efter valda ämnen. Jag läste fysik, kemi och specialmatematik som tillval. Vid examen fick jag premium för bästa studieresultat och också silverskölden till skolans bäste idrottsman. Jag hade nämligen förutom diskus även blivit skolmästare i bordtennis och orientering.

Militärtjänsten kom att omfatta grundutbildning 9 månader och underofficersutbildning 6 månader, delvis på idrottsdetaljen för träning av de nyinryckta, bl a i simning, där ca hälften inte kunde simma. Yrkesvalet var länge ganska tveksamt. Efter att ha läst om olika yrken blev jag nyfiken på lantmätaryrket för dess matematik- och friluftsinnehåll. Jag fick kontakt med distriktslantmätare Jonsson i Helsingborg och möjlighet till pinnpojkspraktik två somrar i Arild och Jonstorp.

Mina föräldrar har jag mycket att tacka för deras generositet och uppmuntran till högre studier. Min far beundrade jag mycket för hans matematikbegåvning, där han bakom plogen orkade med att fundera på matematiska frågor, bl a om siffror, primtal och kombinationer av dessa. Han löste ofta mina provräkningar i realskolan med enkelt matematiskt tänkande. Han hade även ett fenomenalt detaljminne och berättade ofta avsnitt från den allmänna historien.

KTH lantmäteri och kadettskola 1950-54

Början på KTH blev något dramatisk på tågresan upp tillsammans med Bengt Berg. Vi hade lyckats beställa rum och mat på ett pensionat på Sturegatan 60 nära Stockholms Stadion, dit vi beställde vår taxiresa på Centralen. När vi blev avsläppta med allt bagage och såg oss omkring verkade stadsdelen obekant och inget Stadiontorn syntes till. Vi hade kommit till Storgatan 60, då taxichauffören inte förstått skånska. Vi bodde där i 2 månader men flyttade sedan till rum på olika håll. Jag kom till Gästrikegatan, där jag bodde i 2 år.

I vår årskurs var vi 20 stycken. Studierna började i en hektisk takt, där många hade glömt mycket från gymnasietiden. Det blev mycket matematik och tillämpad matematik. Även nationalekonomin handlade mycket om siffror och statistik. I matematik hade vi tillsammans med Kemi, Bergs och Arkitektur professor FIZÄTA Berwald, en ättling till den store tonsättaren och en originell herre klädd i långskägg, hög stärkkrage, lösmanschetter …..och golfbyxor. För han tog sig alltid fram på cykel. Vid första lektionen hade han upprop och lärde sig alla namnen på 100-talet elever. Föreläsningarna bestod i att på svarta tavlan renskriva sitt kompendium i rasande fart samt ibland vända sig om mot någon teknolog och ställa en fråga. Oftast utan svar. Vi var hypernervösa. Så även vid övningarna, där han ofta var med själv och antecknade de nervösa elevernas insatser vid svarta tavlan.

Många blev underkända på de skriftliga proven, fick komplettera med muntligt prov eller tenta om och blev starkt fördröjda i studierna. Jag lyckades ganska bra tyckte jag och fick en tid för inskrivning av slutbetyget. Han studerade noga sina anteckningar. Jag hade totalt 5,7 i hans betygsättning och han upplyste om att det blev en femma i den normala betygsserien 3 – 5, men tillade att man kunde studera en hög med böcker och tentera vidare för en sexa. Bokhögen verkade avskräckande, men så slank det ur mig: Vad krävs det då för en sjua? Svaret: ”Matematisk begåvning” blev helt avväpnande. Tack, det blir nog bra med en femma sa jag.

I april 1951 började jag även på infanteriets kadettskola i Ulriksdal sommarlinjen. Jag fick då utnyttja min bostad på Gästrikegatan med ständig nattpermis. Det gick ganska bra att kombinera med studierna på KTH. Bl a fick jag tjänstledighet 2 veckor i juni för en studieresa i ämnet jordbrukslära med besök på ett 15-tal jordbruk i Mellan-Sverige. Jag fick även permission några gånger för tentor och viktiga övningar. Efter ett halvår kunde jag så avsluta kadettskolan med godkända betyg. Därefter fick jag och en klasskamrat under 2 veckor deltaga i riksskogstaxeringen i Örebro – Arboga-trakten som kompensation för årskursens studieresa tidigare till Vindeln i ämnet skogslära. Direkt efter var så dags att börja årskurs 2, som avslutades med 2 månaders fältövningar i Marstrand i ämnet geodesi.

Med Bengt Berg hade jag en del vidare kontakter. Han gick flyglinjen och hann praktisera på Svenska Fläktfabriken, blev anställd där och i mycket unga år VD för detta storföretag. Sen kom årskurs 3 med bl a ämnet fotogrammetri, som blev mitt huvudintresse med en del extraarbete på institutionen hos professor Hallert och examensarbete senare. Sommaren mellan årskurserna 3 och 4 tillbringades på fältövningar i fotogrammetri i Mora och i fastighetsteknik i Rimforsa. Jag hann även med en praktikmånad på stadsingenjörskontoret i Stockholm.

Avslutningsåret upptogs av examensarbetet samt slutövningar och tentor. Examensarbetet omfattade koordinatbestämning av naturliga stödpunkter från stereokarterade flygbilder för utstakning av gränspunkter vid ett laga skifte i Vattnäs i Dalarna, som vi besökte 2 veckor för fältarbetet. Det fullföljdes slutligen med noggrannhetsberäkningar och presentation för intresserade i ämnet. Bland sluttentamina blev det ämnet fastighetsteknik under professor K.D.Myrbäck, som i likhet med erfarenheter från tidigare årskurser vållade störst bekymmer. Efter några skriftliga prov blev det tid för muntligt prov, 4 åt gången, hemma i hans bostad, där det efter halva utfrågandet bjöds på te av hans fru. Vi anade då att vi låg illa till, men trots allt lyckades vi bli godkända. Efterhand blev så de flesta av oss godkända för examen och fördelade på olika lantmäteridistrikt i landet. Jag valde Norrköpings Norra distrikt med början 1.11.1954.

8 år i Lantmäteriet 1954-62

Efter att ha ordnat bostad som inneboende blev det så dags att ta sig till lantmäterikontoret , där jag blev väl mottagen av distriktslantmätare Thurell, men med beskedet att de inte hade något jobb åt mig. De hade därför förberett att skjutsa mig till lantmäterikontoret i Linköping, där vi välkomnades av distriktslantmätare Holm. Det blev alltså att första månaden ta sig med tåg fram och tillbaka mellan bostaden i Norrköping och jobbet i Linköping. På våren 1953 blev det förlovning med Eva Andrén och sedan i slutet av 1954 giftermål i Seglora kyrka på Skansen. I Linköping var det svårt att hitta någon bostad till ett nygift par, men till slut lyckades vi få hyra ett större rum i en stor funkisvilla, som ägdes av fru Volke, änka efter en f d överlantmätare. Där fick vi bo till våren 1955, då jag blev flyttad tillbaka till Norrköpings Norra distrikt. Och där fick vi en 3- rumslägenhet.

Arbetsuppgifterna blev första tiden i Linköping och Norrköping att lära sig det mätningstekniska ingenjörsjobbet vid förrättningar och grundkartor till planer. Jag fick samåka med någon av ingenjörerna innan jag skaffade egen bil . I Norrköpings norra utkant låg Loddby sulfatfabrik, och det  uppdrogs åt mig att framställa en grundkarta över fabriken och intilliggande villabebyggelse. Jag kunde ta mig dit på cykel och fick disponera en hantlangare, som normalt betjänade ingenjörerna. Polygonnätet kom bl a att omfatta 6 punkter i stenfattig mark och skulle där markeras med rör i mark. Jag skickade hantlangaren till fabrikens verkstad för att skaffa de sex 3 cm-järnrören 1,20 långa och lite spetsade nertill. De fanns inte färdiga, och inte nästa dag heller. Då tog jag mig själv till verkstaden och undrade om rören. Jo de höll på och hänvisade till en smideslokal, där de höll på att framställa 3 tums stora tunga rör med monterade extra spetsar. Hantlangaren hade blandat ihop centimeter och tum, och jag fattade då att det var ganska tomt under hans mössa.

I gränstrakterna norrut mellan Östergötland och Sörmland fanns flera fabriker och större verkstäder, bl a Högsjö Finpappersbruk i Sörmland men med flera skogsfastigheter på Östgötasidan. Min chef var väl bekant med företagen och här med mångårige VD-n, som nu blivit änkling och pensionär. Man hade sökt en gränsbestämning för att klara upp några av gränserna med utstakning och upphuggning av gränslinjerna i skogen. Min chef skjutsade mig dit för att utföra fältmätningarna under en vecka, då jag skulle bo hos direktören i ett av gästrummen i den slottsliknande villan ute i skogen, där han nu bodde tillsammans med en husjungfru, som skötte om honom och huset. Varje dag serverades vi stor frukost och 3 rätters middag i den pampiga matsalen, där vi satt vid var sin ända av ett stort långt matbord. Efteråt blev det intressanta samtal, men så kom kortleken fram, inte för kortspel utan för patiensläggning och införande i en statistikbok, som förts i många år och innehöll uträknad statistik över sannolikheten för att de olika patienserna kan gå ut.

I Norrköpings norra omgivningar blev det flygfotograferingar över flera samhällen , där jag fick vara med i planeringen och genomförandet av bildinventering och mätning av stomnät och stödpunkter. Jag fick även god inblick i stadsförhållanden genom att följa distriktets insatser i Finspångs köping. Det blev även tid för egen handläggning av förrättningar, särskilt under sista året som vikarie för sjukledige Thurell. Under Norrköpingstiden fick jag även 3 månaders tjänstledighet för arbete på fotogrammetriinstitutionen på KTH. Våren 1957 gjorde vi en skidresa till Lantmätarstugan i Åre och på hösten föddes vår son Mikael. På hösten 1958 kom så beskedet om att nu var det dags för ett års tjänstgöring på länslantmäterikontoret i Göteborg.

I januari 1959 gick flyttlasset till Göteborg, där vi fått en 3-rumslägenhet i det nya bostadsområdet Biskopsgården. Kontoret låg på översta våningarna i Gamla Posthuset nära Centralen och där blev överlantmätare Ahlberg och biträdande överlantmätare Linders goda läromästare under det här året Det blev till att granska förrättningar inom hela länet före fastställelse och att skriva förslag till yttrande till domstolen ang. överklagade förrättningar kombinerat med fältbesiktningar. Det här året blev det en rekordvarm sommar med härliga bad men också många störande getingar.

På hösten skulle man sedan föreslå vidare arbetsställe, där jag i stället för att fortsätta på något distrikt, valde en plats på Lantmäteristyrelsens centralkontor, där det bl a producerades fotogrammetriska kartor. Dit blev det flytt till en 3-rumslägenhet i ett av 8 nybyggda 17 vån. höghus i Roslags Näsby i Täby kommun. Något senare kunde jag även hämta min fru med en nyfödd dotter Kristina. Arbetet på CK var organiserat med avdelningsdirektör Sven G Möller som chef. Han sysslade mycket med sitt stora intresse Bildtolkning, där han drev en del försök och även sökte väcka intresse för vetenskapen i olika organisationer i Sverige. Ulf Thorsell var byrådirektör och chef för den beräkningstekniska delen av CK och jag fick en ny byrådirektörstjänst som chef för den produktionstekniska delen av CK. Jag hade ett tiotal medhjälpare, varav de flesta stereooperatörer samt Tore Granér som ledande ingenjör med mångårig erfarenhet över hur stereoinstrumenten en A7 och fyra A8:or fungerar och bör skötas samt Ulla-Kajs Eriksson som kontorschef. Jag fick även överta utbildningen av mätningsingenjörer i ämnet fotogrammetri tillsammans med Granér som övningsledare, där det även ingick 2 veckors fältövningar i Eskilstuna.

Vi försökte ha goda kontakter med lantmäteridistrikten i kartproduktionen och vid försök att utnyttja flygbilder t ex vid större fastighetsregleringar. Arne Norberg i Östersund var en sådan försöksinriktad kontaktman. Vi följde även utvecklingen av längdmätningsinstrument, t ex geodimeter. Efterhand utbildades det nya stereooperatörer, som ersättning för avhopp till andra organisationer. Efter knappt tre år blev det även min tur att efter erbjudande från ingenjörsfirman Kjessler & Mannerstråle AB övergå till konsultverksamhet på deras kontor i Helsingborg.

11 år Konsult på KM i Helsingborg 1962-73

Vi lyckades efter trippelbyte få en 3-rumslägenhet i Helsingborg. Kontoret låg i centrum av staden, och där blev vi väl mottagna av platschef Sten Gedda och de 5 avdelningscheferna. Jag fick överta ingenjörerna Ljungblom och Börtz och kunde sedan handplocka ingenjörerna Bertil Palmqvist från Ängelholm och Arne Karlsson från Åtvidaberg. Vidare anställdes några mätare och kartriterskor. Efter några år hade vi blivit ett 20-tal på avdelningen.

Bland uppdragen fanns det ett stort behov av grundkartor för stads- och byggnadsplaner. Fältarbeten för grundkartor blev därför en stor del av avdelningens arbete. Stereokartering gjordes på huvudkontoret i Stockholm i en Wild A7 och en Wilde A8. Själv gjorde jag de flesta fastighetutredningarna på länslantmäterikontoret i Malmö. Renritning på plastark utfördes av våra kartriterskor. Uppdragen kom främst från kringliggande kommuner samt från större byggfirmor som Skånska Cement AB (Skanska) och Göran Bengtssons. De var gemensamma exploatörer av det stora stadsplaneområdet Rydebäck strax söder om staden. Där blev jag också anställd som mätningsman i Vallåkra kommuns byggnadsnämnd för genomförande av fastighetsbildningen som tomtindelning och tomtmätning. Vi fick även motsvarande uppdrag inom ett annat stadsplaneområde i kommunen, Bårslöv , där Riksbyggen var exploatör. Jag blev senare även mätningsman i Bjuvs köping och Båstads köping. Vi fick därför anställa ytterligare en lantmätare, Bengt Wahlström, från Kristianstad.

Förrättningarna debiterades enligt lantmäteritaxan och gav ett bra ekonomiskt utbyte. Annars skedde i allmänhet debitering av uppdragen enligt en konsultmodell efter lönekostnaderna med ett 85-procentigt påslag. Lantmäteriet hade svårt att hinna med sina förrättningar till rimliga väntetider. Där fick vi rycka in och utföra den tekniska mätdelen i några närliggande kommuner. I övrigt fick vi många andra uppdrag, där det krävdes lantmäteri expertis, t ex vid äganderättstvister och expropriationer. Vid en äganderättstvist anlitades jag av advokat Börje Welander, Örkelljunga. Vi hade som motståndare den berömde advokaten Penzer från Eslöv. Det blev som ofta i sådana fall förlikning. Några år senare hade jag vid en förrättning inom Helsingborgs kommun advokat Penser som sakägare och då visade advokaten efteråt sin uppskattning över mitt sätt att handlägga förrättningen och även över mina insatser som motståndare vid äganderättstvisten.

Ett mycket intressant uppdrag fick jag via vårt Stockholmskontor, som under många år hjälpt Norbergs Gruvaktiebolag med väg- och trafikfrågor. Nu behövdes hjälp med att utreda deras fastighetsfrågor inför den nära förestående nedläggningen av storföretaget. Det blev några resor till Norberg för utredningar tillsammans med berörd personal på deras kontor och på länslantmäterikontor och domsaga i Västerås. Intressant var att bekanta sig med direktören, som var son till kyrkoherden i Höganäs. Utredningarna resulterade i förslag om sammanläggning av deras stora fastigheter samt avyttring av arrenden och bostadsfastigheter för att i fortsättningen bli enkelt att sköta för fåtalet kvarvarande personal. Uppdraget visade att det kan vara lika komplicerat att lägga ner stora företag som att starta dem. Ett annat intressant uppdrag var att utreda fastighetsbeståndet på Trollenäs slott, där en av arvingarna skulle överta godset.

KM hade en storhetstid på 1960-talet. Man ökade omsättningen, startade ytterligare lokalkontor och även utomlands, t ex i Spanien och Portugal. Jag deltog i årsmötena och blev mer och mer känd i bolaget. Jag blev även chef för mätningskontoren i Göteborg och Stockholm. En trevlig episod inträffade när jag blev uppkallad till Linköpingskontoret som expert vid ett möte med Lasarettet. Vi skulle ta oss i bil till ett arkitektkontor för mötet – och vi hamnade i den funkisvilla, där jag bott drygt 10 år tidigare. Villan hade fått ny ägare och byggts om till kontorsbyggnad.

Jag hann deltaga i tre fotogrammetrikongresser under tiden 1956-64. På somrarna var jag lärare vid KTH:s fältövningar i geodesi i Båstad. Bl a ordnade jag en orienteringsdag, där vi korade årets orienteringsmästare. Ett av våra största uppdrag blev del av ett Sida-uppdrag att projektera Tanzanias första stora kraftverk Kidatu, ca 40 mil väster om huvudstaden Dar-Es-Salam. Uppdraget hade erhållits av SVECO AB, ett samarbetsföretag för större utlandsuppdrag mellan Vattenbyggnadsbyrån och KM samt ytterligare några experter. För KM blev jag ansvarig för alla mätningar, kartor och utsättningar.

Det blev att direkt genomföra en del vaccinationer och förbereda sig för resan med en förtrupp på drygt 10 man. Vi flög över Amsterdam, Atén och Kampala i Uganda till huvudstaden Dar-Es- Salam. Jag hade med mig Arne Karlsson, som sedan skulle leda fältarbetena där nere. Några dagar gick åt för kontakter med Swecos platschef där nere, landets ledare och ansvariga för projektet samt forskningar på deras kartarkiv. Där hittade vi både uppgifter om deras rikstriangelnät för anslutning av våra mätningar och flygbilder tagna av engelska Hunting något år tidigare. Därmed behövdes ingen egen flygfotografering och vi kunde avbeställa våra anbudsförfrågningar till 5 europeiska flygföretag.

Efter några dagar blev det att åka vidare i minibuss till trakten av det blivande kraftverket, där vi fick husrum på en holländsk sockerplantage. Nästa dag tog vi oss i en beställd helikopter ut i terrängen och bekantade oss med den täta bushen i området kring kraftverket, som skulle byggas vid floden Great Ruaha i övergången mellan det höga bergspartiet och sluttningen ner mot skatteområdet. Drygt en mil uppströms skulle byggas ett vattenmagasin för ledning av vattnet vidare i en tunnel till kraftverket. Nästa dag fick Arne och jag disponera helikoptern och blev transporterade ca 15 mil uppströms utmed floden till ett blivande vattenmagasin vid Mtera, ca 3×4 mil stort. Där steg vi av för en beställd tankning men fortsatte sedan med att rekognosera stomnät och stödpunkter från helikoptern.

Hemresan gick sedan tillbaka hem utmed floden. På båda resorna var det en fantastisk upplevelse att se det omfattande djurlivet med elefanter, giraffer, krokodiler, flodhästar, apor och fåglar. Vi fortsatte nästa dag i våra bilar på den s k ”dödens väg” mot Zambia och övernattade på ett turkiskt hotell i staden Iringa. Därefter tog vi oss i jeepar de 4 milen till Mtera och bekantade oss med det halvöppna området. Vid hemresan i våra bilar stannade vi till vid ett naturreservat, där lejon, giraffer och andra vilda djur kunde betraktas i kikare från en skyddad byggnad.

Resten av dagarna tillbringades i huvudstaden och fortsattes kontakterna med landets ledare. Bl a besökte vi President Nyereres bostadsområde utmed den fina havskusten norrut. Hemma hade uttagits 4 medhjälpare till Arne och förberetts med vaccinationer för nedresa strax efter nyår 1969. De bodde första tiden på sockerplantagen för fältarbetena vid Kidatu för att senare flyttas över till Mteraområdet, där de kunde bo i en barack ägd av landets vägverk . Fältarbetena blev klara efter ca 5 månader. Efterhand skickades mätningsdata hem, där vi gjorde beräkningar, rymdtriangulering och stereokartering från drygt 100-talet flygbilder vid Mtera samt motsvarande vid Kidatu. Slutligen skedde renritning mm till färdiga kartor. Uppdraget blev klart efter ca 10 månader. Arne gjorde sen en resa för utstakningar vid kraftverksbygget. Efterhand tillkom där ett bostadsområde. Långt senare, omkring 2010, uppdämdes och togs i bruk vattenmagasinet vid Mtera. Tyvärr har jag inte fått möjlighet att senare besöka Tanzania och studera utvecklingen där nere.

Bland andra intressanta KM-uppdrag kan nämnas att Stockholmskontoret använde fototeodolit vid utstakning och kartläggning av bergrum. De utarbetade även ett system för anläggning av noggrant stomnät för utstakning och kontrollmätning vid stora byggnadsverk med prefabricerade element. Byggarna kunde själva göra utstakning av pelare m m med korta ortogonala mått, medan KM stod för kontrollmätning polärt, beräkning och felutskrifter på dator. Vår avdelning tillämpade detta vid Volvos nya anläggningar i Olofström och Kalmar samt vid kraftverksbygget i Barsebäck.

Åren på KM var de bästa under mitt arbetsliv med trevlig personal, bra chefer och samarbete i öppna former. Den stora kommunsammanslagningen 1972 kom emellertid att medföra en stor begränsning av våra uppdrag genom att storkommunerna byggde ut egna organisationer för mätningar och kartläggningar och vi miste lantmäteriförrättningarna, som skulle handläggas av Statlig eller Kommunal Fastighetsbildningsmyndighet. Vi tvingades därför minska ner avdelningen och jag fick söka mig annat jobb. Wahlström hade redan tidigare fått anställning i Örebro kommun. 1965 flyttade familjen till en nybyggd 5-rums bostadsrättsvilla i Viken, där Mikael och jag utnyttjade tennisklubbens kurser. Mikael engagerades även i Vikens IK, där han blev pojklagets målvakt, med många bra insatser i seriematcherna.

1968 blev det dock skilsmässa . Min fru flyttade till Falun med båda barnen. Vi avyttrade bostadsrätten och jag fick en 2-rumslägenhet i Helsingborgshems nya 6- våningshus Hamilton House vid Drottninggatan i Helsingborg. Nu hade jag även kommit in i orienteringstävlandet i Höganäs-klubben IS Kullen. Det började 1967, då jag på Kullaberg träffade några från klubben, som efter 20 år lagt ner friidrottsverksamheten och övergått till långlöpning och orientering. Vi diskuterade att göra en ny karta över Kullaberg och jag åtog mig att hålla i projektet. Det blev efter en ny fotografering på våren på ca 2500 meters höjd och halvideella insatser från KM-personal med stereokartering och renritning en både billig och högklassig karta. Därmed kom jag även med i tävlingsverksamheten och ledarskapet i föreningen. Även efter skilsmässan fick jag mycket umgänge med barnen och vi gjorde även många utflykter och resor tillsammans. En sorglig händelse inträffade i februari 1974, då min far plötsligt drabbades av en hjärtattack och avled. Min mor bodde kvar i villan i 10 år och därefter de sista åren på ålderdomshem.

21 år i Helsingborgs kommun 1973-94

Det låg närmast till att efter KM gå över till Helsingborgs kommun för att sedan söka sig vidare i karriären. I mars 1973 började jag på Fastighetsbildningsmyndigheten inom stadsbyggnadskontoret och sattes in på att handlägga förrättningar inom de nytillkomna områdena i de f d småkommunerna, där jag hade stor lokalkännedom från KM-tiden. Det blev även att deltaga i flera kurser om de nya lagbestämmelserna i ny jordabalk och ny fastighetsbildningslag. Det var intressanta uppgifter , men organisation och ledning på kontoret var bristfällig. Det var stängda dörrar, dåligt samarbete, ofta blev man ställd utan medarbetare och jag blev aldrig anlitad för att diskutera frågor om mätningar-kartor-flygfotografering, där jag var specialist. Men trots allt trivdes jag för bra med staden Helsingborg för att flytta vidare och jag blev kvar de ca 20 åren till pensionen. Förhållandena blev också bättre sedan Göran Jönsson blivit chef och organiserat om, så att jag som överingenjör blev chef för ett 10-tal medhjälpare med handläggning av alla plan- och fastighetsbildningsfrågor inom ett delområde i kommunen. Något år före pensionen kom så beskedet om stora nedskärningar i kommunen, där alla anställda över 60 år fick avgå. Jag fick dock full lön året fram till pensionen.

Militärtjänst och civilförsvar

Efter kadettskolan 1951 kom den första repövningen i februari 1955, efter inkallelse till I 6 i Kristianstad, där jag som fänrik var placerad som chef för en rökpluton. Det var ett självständigt förband med egen stab med bil och motorcykel och egen koktross för matlagning samt 3 troppar med tillsammans 18 traktorer med släp och 24 rökaggregat. Avslutades så med en veckas manöver i syd-Skåne, där vi utnyttjades av olika förband för rökläggning. Nästa repövning kom sedan i september 1966, även då med rökpluton på I 7 i Ystad och avslutning med en mindre manöver i syd-Skåne. Sista repövningen kom i mars 1968 med utbildning i foto och tryckeri i Stockholm samt med en stor manöver i Östersund, där jag blev chef för en foto- och tryckeri-tropp.

Efter avföringen från försvarsorganisationen blev det 1975 några veckors grundutbildning inom civilförsvaret på Skånes civilförsvarsanläggning i Revingehed inom alla delarna ledning, räddning, brandbekämpning och sjukvård. Jag tyckte att civilförsvaret fyllde en stor uppgift genom att rädda liv och civila anläggningar vid krigsangrepp och valde därför vidareutbildning 3 veckor i ledning på civilförsvarets huvudanläggning i Rosersberg. Det blev sedan på 1980-talet 3 intressanta övningar på huvudcentralen i Helsingborg, där jag tjänstgjorde som adjutant i staben. Kritiken blev sedan stor när både försvar och civilförsvar lades ner. Stor kapitalförstöring och dyrbart att återuppbygga.

Motion och idrott

Som motion höll jag på med tennis och skidor sedan ca 1960. Intresset för skidor fanns tidigt och ökade efterhand med resor till Alperna och svenska fjällen, ofta tillsammans med barnen, som tidigt fick lära sig den intressanta slalomtekniken. Resorna har dock upphört sedan jag kände av yrsel , och då blev det inte längre spännande att åka i begränsad fart. Inom orienteringen blev det efterhand ökat engagemang. 1980 blev jag ordförande i klubben under 12 år och kom samtidigt med i Skånes orienteringsförbunds styrelse. Klubben utvecklades under de 12 åren med bl a ökad ungdomsverksamhet och utbyggnad av ”klubbstuga” i en av Björkerödsgårdarna på Kullaberg. Kartan där justerades efterhand och omritades till större skalor enligt ändrade bestämmelser. Vi kunde arrangera tävlingar de flesta åren, som gav gott ekonomiskt utbyte.

1979- 94 arrangerade vi även ett årligt långlopp på Kullaberg med deltagande av många från Skåneeliten i huvudklasserna 10 km för både herrar och damer. Dessutom motionsklasser för många ungdomar, juniorer och motionärer. I Skånes Orienteringsförbund (SKOF) blev jag bl a ansvarig för kart- och markfrågorna och fick flera gånger representera Skåne vid Svenska Orienteringsförbundets (SOFT) årsmöte, som hölls vartannat år med bl a val av SOFT-styrelse och behandling av ingivna motioner. Beslutande var ett 70- tal representanter för de 24 distrikten.

Kartfrågorna utvecklades efterhand. Jag verkade för att våra kartor skulle framställas genom framtagande av ett grundmaterial från en egenbeställd flygfotografering på ca 2500 m höjd under den lövfria vårsäsongen. Sedan kontroll och justering i fält av kunniga kartritare samt renritning på dator enligt särskilda program, t ex OCAD och PC- Mapper. Strax före 2010 hade ute i världen utvecklats tekniken laserskanning från flygplan som ersättning för flygfotografering. Jag samarbetade med kartritaren Per-Ola Olsson, som studerade i ämnet på Lunds Universitet. Vi genomförde en kurs för våra kartritare och var förberedda att följande år kunna beställa lasermaterial från lantmäteriet , som startat en skanning av hela landet och börjat i Skåne. Metodiken har sedan utvecklats och drivs nu av några duktiga kartritare, som lärt sig att behandla lasermaterialet enligt vissa specialprogram. Metoden har medfört en ytterligare förbättring av noggrannheten i våra kartor.

Mina kunskaper har uppdaterats bl a genom deltagande i Katografiska Sällskapets årliga Kartdagar. Inom markfrågorna lyckades jag få klubbarna att hålla ständiga kontakter med markägare och jägare, särskilt inför deras tävlingsarrangemang i skogen. SOFT har även verkat för att sprida kännedom om vår ringa påverkan av naturen till naturvårdsverket, länsstyrelser, markägarorganisationer och Jägarförbund. Några gånger har man här i Skåne velat stoppa planerade tävlingar, men oftast har vi efter min medverkan med saklig upplysning fått motståndarna att ändra sig. Vid samråd med länsstyrelsen har jag tidigt varje år insänt förteckning över årets 40-tal planerade tävlingar, och där har vi i regel efter enstaka ändringar kunnat genomföra vårt tävlingsprogram. Efter 32 år 1980-2012 blev det så dags att lämna SKOF:s styrelse.

Mina egna tävlingsinsatser har under många år omfattat ett 30-tal tävlingar per år, varav även många O-ringen. Det har blivit en del segrar såsom DM och klubbmästerskap. Sedan 1996 har jag även deltagit i ett 15-tal Veteran-VM runt om i världen med inslag av sightseeing och vandringar. Man tävlar i 5- årsklasser under en vecka med 2 försökstävlingar och 3 finaler med olika längder(sprint, medel och lång). Det brukar vara många deltagare i klasserna och svårt att komma på pallen. De längsta resorna har gått till USA 3 veckor samt till Kanada och Brasilien 2 veckor. Senaste resan gick i fjor 2019 till Lettland. Det har även ordnats Veteran-SM i Sverige, där jag tagit några pallplatser.

Sedan 2010 har jag även återupptagit tävlandet i diskus och andra kastgrenar( kula, slägga, vikt och spjut) inom klubben IFK Helsingborg. Det blev spännande att känna på diskusen igen efter 60 års uppehåll. Jag vann DM och fick sedan hjälp med tekniken av tränare inom klubben. Under de här 10 åren har jag deltagit i VDM (Skåne), VSM (Sverige), VNM (Norden)och VEM (Europa). VVM har jag avstått från på grund av för dyra och komplicerade resor. Om man undantar VDM- tävlingarna och tävlingar, där jag varit ensam i klassen, har jag uppnått följande pallplatser i min 5-årsklass: vid VEM 2 brons, vid VNM 1 guld,1 silver och 5 brons och vid VSM 4 guld, 7 silver och 7 brons.

Hembygdsforskning och bok

Efter avslutningen inom Skånes Orienteringsförbund 2012 fick jag tid för forskning om min hembygd Kullabygden, som jag länge funderat på. Det hade forskats mycket på personer inom släktforskningen men ingenting på markernas indelning i fastigheter. Då alla nybildningar och ändringar av fastigheter alltid krävt lantmäteriförrättning, kunde jag forska på dessa , som arkiverats och nu digitaliserats till lantmäteriets hemsida Historiska kartor och kunde nås i min dator. Dock var det ej tillgängligt för de sista 100 åren, som jag fått tillgång till i Höganäs kommuns kartarkiv. Jag har sedan sammanställt detta i en bok med bl a ett hundratal kartor,  Lantmäteriförrättningar i Kullabygden. Det är en historisk beskrivning med uppdelning i tidsperioder. Särskilt intressant tycker jag är den äldsta förrättningen, som var ett storskifte 1760, där Kulla fälad, som bestod av obrukade sämre marker , uppdelades mellan alla 8 socknarna i Kullabygden efter deras sammanlagda mantal. Anmärkningsvärt är att vissa områden i norra delen inte togs med i delningen och att 3 socknar i den norra delen fick för små områden hemmavid och därför ett stort gemensamt område Rödmossen-Brännan långt hemifrån.

Förrättningsman för denna första jättestora förrättning var en ung nästan nyutexaminerad lantmätare, Daniel Björkegren, som sedan bosatte sig på en av gårdarna i Jonstorps socken och senare förvärvade gården, som sedan förblivit i släktens ägo i alla år. Jag har haft ett mycket intressant sammanträffande med nuvarande ägarinnan. Björkegren ordnade sedan efter ca 20 år en delning av Rödmossen-Brännan-området mellan socknar, byar och gårdar. Området har sedan haft en mycket intressant historisk utveckling, där sockenindelningen bestod ända till ca 1930, då två av sockenområdena överfördes till närliggande Vikens socken och fastighetsdelarna efter lantmäteriförrättning avskildes till egna fastigheter.

Intressant är även att de flesta byar i Kullabygden blev laga skiftade kring 1830-40 med stora ändringar i ägofördelningen, där ca 1/3 av gårdarna fick flytta ut till ytterområden och där uppföra nya byggnader. Hela denna process kunde i regel genomföras i samförstånd med alla byborna, där även de kvarboende fick det bättre med kortare och bredare skiften, och att i regel statsbidrag 30 % av utflyttningskostnaderna kunde erhållas. Jag har redovisat laga skiftena med kartor och handlingar på alla 67 byar inom de 4 nordliga socknarna och med statistik på ägarfördelning mellan krono, frälse, kyrko och skatte samt antalet utflyttade och med sammandrag sockenvis och totalt för alla 4 socknarna. Den positiva inställningen till utflyttningar tror jag berodde på att gårdarna här låg ganska glest inom byarna. Jag har sett exempel från andra delar av vårt land med tätbebyggda byar, där man motsatte sig utflyttning. Ägofördelningen efter lagaskiftena blev sedan en lämplig stomme i många år för utveckling av jordbruket och där vissa fastighetsgränser fortfarande kan återfinnas.

I boken är det även intressant att studera alla förändringar inom Krapperups gods med ändringar i ägandet från adelsätter till fideikommiss och numera en stiftelse, som av årets ekonomiska överskott kan utdela stipendier till forskning i bygden. Bl a har jag erhållit stipendier till min forskning och bok. Godsets fysiska utveckling är omfattande från om- och tillbyggnader av slottet, anläggning av en välbesökt park samt utveckling av den egna jordbruksfastigheten och arrendegårdar. Krapperup är mycket välbesökt för att man även kan ta del av kulturella inslag som museer, konserter, konstutställningar och gårdscafé.

2020-02-07

ne.ragstedt@telia.com

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *