Var det bättre förr? Barbro Julstad L67

Att som ung kvinnlig lantmätare – en bland de tidigare – komma ut i det offentliga arbetslivet i början av 1970-talet skiljer sig på många sätt från dagens arbetsliv. Det här är några av mina upplevelser. De har bara i liten utsträckning med yrkesrollen som sådan att göra utan mer med arbetsmiljön i början av 1970-talet att göra.

Våren 1972 blev jag som nyutexaminerad lantmätare från KTH anställd vid Kungl. Lantmäteristyrelsen. Jag klev då in i en värld som på många sätt skiljde sig från den miljö som jag hade vistats i tidigare, den vid KTH och den i livet utanför skolan.

Ett exempel bland flera, och som kan tyckas vara bagatellartad, är att den Du-reform som slagit igenom på många håll, och som var en självklarhet för mig, inte hade nått innanför väggarna i byggnaden vid hörnet av Lantmäteribacken och Västra Trädgårdsgatan där Lantmäteristyrelsen hade sina lokaler. Något som jag först inte förstod. Jag som kom utifrån tilltalade alla personer, växeltelefonist eller generaldirektör, på samma sätt med ett du (förhoppningsvis artigt och trevligt). På KTH hade jag alltid sagt du till lärarna oberoende av formella titlar. Så också ute i livet utanför skolan. Döm om min förvåning när en av de ”högre cheferna” vid Lantmäteristyrelsen vid vårt tredje eller fjärde möte där jag flera gånger hade duat honom – och säkert vid de tidigare mötena också – reser sig upp bakom det fina skrivbordet och i sin oklanderligt mörka kostym, sträcker fram handen och säger XXXX heter jag. Så gjorde man då, eller kanske snarare, så hade man tidigare gjort i andra sammanhang när man ”la bort titlarna”. Mitt oförstående och min förvåning kan inte ha undgått honom. Att inte bara kunna låta mitt duande bero, säger mycket om de dåvarande strukturerna på arbetsplatsen. Det handlade inte om personen i sig, en trevlig och vänlig man.

Det var vid den här tiden inte heller tillåtet för kvinnor att använda långbyxor när man arbetade vid Lantmäteristyrelsen. Det gjorde jag, bar både långbyxor och arbetade vid Lantmäteristyrelsen. Och det var inte fråga om jeans och t-shirt utan snygga prydliga byxor och blusar eller tröjor. Idag skulle jag nog säga att jag var riktigt finklädd. Att jag bröt mot gällande klädkod fick jag veta när jag hade lärt känna en stor del av den övriga kvinnliga personalen. En av dem sa med ett stort leende; du vet väl om att du har infört rätten att bära långbyxor här. Jag förstod inget. Införandet bestod i att ingen hade velat säga till mig eftersom jag var lantmätare och kvinnliga sådana hade man ingen större erfarenhet av. Efter ett tag började också andra kvinnor använda långbyxor efter­som de förstod att, om de skulle bli tillsagda, jag också måste bli det. Det hela visar att en lantmätare då levde i en mer skyddad tillvaro än vissa andra medarbetare. Inte rättvist!

Hur var det i övrigt att vara ung kvinna på denna konservativa manliga arbetsplats? Jag upplevde aldrig att jag blev ifrågasatt i egenskap av kvinna. Det berodde förmodligen på att en så ovanlig figur som en kvinnlig lantmätare till en början mest väckte nyfiken. En eller några få kvinnor uppfattades nog inte heller som något hot mot inarbetade manliga strukturer. Jag tror därför att det kan ha varit svårare för dem som kom in lite senare i yrkeslivet. Så, i huvudsak var det positivt om man bortser från vetskapen av att bemötandet av mig som ung kvinnlig lantmätare inte var jämlikt. För även jag fick ta del av upplevelser som var vardag för många andra kvinnliga medarbetare. Jag kunde som okänd kvinna vara helt osynligt trots att jag vistades i samma rum som vissa manliga medarbetare. Osynligheten försvann raskt när det framkom att jag var lant­mätare. Hur kan man låta bli att se någon till följd av att hon är kvinna och senare vara vänligheten själv mot samma person vid upptäckten att denna osynliga person har samma yrke som man själv? Det förstod jag inte då och det förstår jag än idag inte. Det hela handlade nämligen inte om att råka missa att se någon vid ett hastigt möte utan det var ett utryck det allmänna beteendet att göra skillnad på person och person. Hos mig väckte det då både mycket förvåning och ilska för oss kvinnors räkning. Om man ska se något posi­tivt i upplevelsen är det att jag direkt fick insyn i hur andra kvinnor blev behandlade i arbetslivet och åtminstone i någon mån redan tidigt fick möjlighet att försöka motverka det. Är det bättre idag? Ja, på många sätt och vis. Men fenomenet lever kvar om än i andra former och i andra sammanhang.

I övrigt fick man som ung lantmätare vid Lantmäteristyrelsen mycket stort förtroende när det gällde att genomföra arbetsuppgifter som för oss nya lant­mätare inte var helt enkla och som skulle få konsekvenser för lång tid framöver. Det var en tid i förändring fastighetsrättsligt. Fastighetsbildningslagen var ny och anläggningslagen och ledningsrättslagen var på gång. Det var många olika frågor som behövde lösas och informeras om. Det var uppgifter som jag idag har svårt att förstå att de lades på några av oss mycket oerfarna lantmätare att genomföra tämligen ensamma. I efterhand, när vi funderat över hur det kom sig att vi utan ifrågasättande tog oss an uppgifterna, har vi konstaterat att vi kanske inte förstod vidden av ansvaret och då löste det sig.

Det här var också långt före den digitala tid vi nu lever i. Sparsamhet med mate­rial och annat gällde. Man fick kvittera ut ett begränsat antal blyertspennor m.m. per viss tidsenhet. De som arbetade med ekonomisk redovisning berättade att det var endast tills helt nyligen de hade sluppit att ta ut räkneremsorna (pappersrullar ca 1 dm breda där alla siffror skrevs ner så att det var möjligt att kontrollera att man slagit in rätt) från sina räkne­maskiner och rulla om dem så att det gick att använda baksidan också. Undrar vad som var dyrast, arbetskraften eller pappersrullarna? På den här tiden var det också handskrift och sekreterarhjälp som gällde. Pennorna räknades men inte alla timmar som sekreterarhjälpen utnyttjades. Åtminstone var det ingen information om det till oss som utnyttjade skrivhjälpen.

Informationsökningen på den här tiden kan kräva en egen beskrivning men den hoppar jag över. Det är dock i dag svårt att tänka sig att arbeta under dåtidens förhållanden.

Anställningsvillkoren var också annorlunda vid den här tiden. Lantmäteristyrelsen såg sig som en form av huvudarbetsgivare för lantmätare och väl anställd där kunde man bli omflyttad lite hur som helst. Ett fenomen som turligt nog försvann kort efter denna tid. Jag klarade mig dock bra och råkade bara ut för den synen på ett förhållandevis odramatiskt vis. Jag behövde inte byta bostadsort som vissa andra. Eftersom jag inte ville flytta med till Gävle när Lantmäteriverket flyttade dit bytte jag till arbete som förrättningslantmätare vid ett Stockholmsdistrikt. Första dagen på det nya jobbet sa distriktslantmätaren – de hette så, de som var chefer för ett lantmäteridistrikt – ”när tänker du sluta här då?” Jag svarade naturligtvis att jag inte hade några sådana planer just då. Sent denna första dag på nya jobbet ringer en av Lantmäteristyrelsens chefer mig och säger: ”Du har ju slutat här, vill du komma tillbaka en månad eller så för vi behöver hjälp med en arbetsuppgift som du är insatt i.” Jag svarade att det ville jag inte, jag hade ju slutat och hade också nya chefens fråga i bakhuvudet. Nästa dag blir jag uppringd igen och får veta att generaldirektören fattat beslut om att jag ska komma tillbaka och utföra den tilltänkta arbetsuppgiften. Då fanns bara två val, antingen arbetsvägra eller göra som man blev tillsagd. Med tanke på att arbetsmarknaden vid den här tiden inte var den bästa för lantmätare och konsekvenserna av arbetsvägran var okänd fanns bara ett val. Det var inte roligt att vandra längs korridoren till den nya chefen och berätta.

Hur som helst tog tvångskommenderingen slut och förrättningslantmätar­rollen började på riktigt. Ett av mina arbetsområden som förrättningslantmätare var Stockholms skärgård. Första gången jag var ute på Möja i ett förrättningsärende var tillsammans med distriktslantmätaren. Vi träffade där ett par fastighetsägare – fiskaremän i 70-årsåldern – som sökt förrättning. När jag presen­terat mig som lantmätare ser jag hur det drar i deras mungipor och de vänder sig diskret om för att jag inte ska se hur de skrattar. Något så konstigt som denna lantmätare, kvinna i jeans och tröja och med långt hängande hår, hade de inte sett eller kunnat föreställa sig. De var så söta och hänsynsfulla när de vände sig om så att jag inte skulle se! Inte kunde jag bli ledsen eller upprörd över det. Till deras heder ska också sägas att när de fått skratta en stund så fanns inga problem. Jag var lantmätare och det var helt i sin ordning.

Inte heller senare har jag i förrättningslantmätarrollen mött något direkt i frågasättande av förhållandet att jag är kvinna. Jag tror att de problemen blev tydligare när vi blev fler men fortfarande var i klar minioritet.

Så till sist, en viktig fråga på många arbetsplatser vid den här tiden, kafferaster och kaffekokning. Kaffekokningen kan tyckas som en bagatellartad fråga att nämna, men den säger en del om de förhållanden som präglade arbetsmiljön. Vid Lantmäteristyrelsen gällde bara en kafferast per dag och den skulle vara på eftermiddagen. Hur klarade sig då de av oss som tyckte att vi behövde en kopp kaffe på förmiddagen för att piggna till? Naturligtvis smygfikades det en hel del och på olika sätt. Kreativiteten flödade. Ett exempel; kaffeutrustning i skrivbordets nedersta hurtslåda. Vem fick då förtroendet att förvara den? Naturligtvis den person som hade sitt rum längst bort ifrån ingången till avdelningen. Det var en konst att snabbt få undan allt innan de steg som hördes längs korridoren och som kändes igen som ”fel persons” hann fram. Samtalen gick då snabbt över i något viktigt ämne. Kaffedoften var svår och dölja så det måste ha funnits någon underförstådd princip som innebar att det som inte syns det finns inte. Vid de officiella kaffepauserna rådde kate­­goritänkande både beträffande vem som kokade kaffet och med vilka yrkeskategorier kaffet skulle drickas. Räddningen var smyg­fikat då det där inte rådde något kategoritänkande. När jag sedan började som förrättningslantmätare fick jag, när jag var lite mer inar­betad på arbetsplatsen, veta att innan jag började hade frågan uppstått om hur man skulle se på mig och kaffekokningen. Skulle jag betraktas som kvinna, vilket jag uppenbarligen var, eller skulle jag betraktas som lantmätare vilket jag också uppenbarligen var. Det var kvinnorna som kokade kaffet, lantmätarna och ingenjörerna bara drack det. Det hela löste sig genom nymodigheten att alla skulle bidra till kaffe­kokandet. Dagens kaffemaskiner och annorlunda syn på kaffepauser har löst många av dåtidens problem.

Om det var bättre förr eller inte; den slutsatsen får var och en själv dra. Jag har min uppfattning! Jag skulle inte vilja byta tillbaka till det arbetsliv som rådde när jag var ny ung lantmätare. Detta trots att jag i huvudsak trivdes bra med både arbetsupp­gifter och arbetskamrater.

20200210

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *