Vägen till att bli professor i fastighetsekonomi, Hans Lind, L69

Bakgrund

För att förstå det som beskrivs nedan kan det vara bra att veta lite om min bakgrund. Båda mina föräldrar hade bara sex-årig folkskola. Min morfar hade en liten gård utan Linköping och min farfar var diversearbetare i Linköpingstrakten men dog tidigt. I släkten fanns bara en person som hade akademisk utbildning och det var en moster som i “vuxen ålder”, vilket väl betyder ca 25 år, läste till studenten på korrespondens och sedan studerade i Uppsala och blev lärare i svenska och religion i Motala. Det berättas att när min mamma, som var några år äldre än denna moster, var klar med skolan så gick läraren hem till mina morföräldrar och bad dem låta henne studera vidare. Min mamma var den bästa elev läraren någonsin hade haft. Det var dock inte ekonomiskt möjligt och hon började jobba i köket på regementet. Efter att vi flyttat till Stockholm och barnen blivit stora så jobbade hon i skolkök. (Eftersom jag har en 7 år yngre utvecklingsstörd bror blev hemmafruperioden lång.) Min pappa var tidigt politiskt verksam och var ombudsman i SSU i Jönköping när jag föddes 1950. Senare fick han jobb i Folksam och jobbade som försäkringstjänsteman till sin pensionering. Han gjorde ingen karriär inom företaget, enligt uppgift för att han hade svårt att inte säga vad han tänkte och han skaffade sig därmed en hel del motståndare inom organisationen.

Mina föräldrar representerade det som brukade kallas “begåvningsreserven”: Människor som hade potentialen att skaffa sig högre utbildning, men där fattiga föräldrar gjorde detta omöjligt. En del av denna “begåvningsreserv” gjorde karriär inom fackföreningsrörelse eller politik.

Det var självklart för mina föräldrar att barnen skulle studera vidare om de ville och hade förutsättningar. Både jag och min ett år äldre bror hade bra betyg och ingen av oss funderade på något annat än att studera vidare efter grundskola och gymnasium.

Långt senare läste jag en sociologisk studie om vad som skiljer ungdomar med arbetarklassbakgrund från ungdomar med medelklassbakgrund. En central punkt i studien var att ungdomar med arbetarklassbakgrund saknar långsiktiga mål, medan medelklassbarn har sådana mål.  Jag kände att denna beskrivning i alla fall stämde bra på mig. Jag har inget minne av att ha haft några särskilda tankar om “Vad vill du bli när du blir stor?”. Jag hade inga tankar om att bli något särskilt. Min äldre bror var alltid intresserad av teknik och apparater av olika slag. Han byggde förstärkare och högtalare tillsammans med min pappa, med komponenter beställda på postorder från Clas Ohlsson. Att han skulle söka sig till Elektroteknik på KTH var ingen stor överraskning.

 

Varför lantmätare?

Jag sökte till lantmäteriprogrammet direkt efter gymnasiet 1966. Det berodde inte på att jag visste vad lantmätare jobbade med och att jag hade en särskild önskan att jobba som lantmätare. Jag kan inte ens minnas att jag tänkte på vad en lantmätare faktiskt jobbade med. Följande historia som jag brukar berätta är kanske en efterkonstruktion, men den kan ju också stämma.

På den tiden kunde man sista året i gymnasiet hämta kataloger om olika utbildningar. Jag hade så bra betyg att jag hade kunnat komma in på vilken utbildning som helst. Ingenjörsutbildning var jag inte intresserad av, så jag lade katalogen från KTH underst i högen. Jag var mer samhällsintresserad än teknikintresserad. Efter att ha lagt KTH-katalogen underst började jag gå igenom de olika katalogerna. Hade inget intresse av att bli läkare eller veterinär eller läsa på Handelshögskolan. Läste man på universitetet blev man lärare – trodde jag – och lärare var jag inte heller intresserad av. Katalog efter katalog lades åt sidan och till sist kom jag ändå ner till KTH-katalogen. Jag bläddrade snabbt förbi elektroteknik, maskinteknik, väg- och vattenbyggnad och andra tekniskt inriktade program. Men allra sist i denna sista katalog fanns något som kallades Lantmäteriprogrammet.

Tittade man lite närmare på den utbildningen såg man att alla möjliga ämnen ingick. Här läste man inte bara tekniska ämnen utan även ekonomi, juridik och stadsbyggnad. För en person som inte hade några klara planer för framtiden gav lantmäteriutbildningen en bred utbildning. En utbildning som också innebar att man inte behövde bestämma sig för vad man egentligen ville syssla med.

 

Student på KTH

Studentupproret pågick ju kring 1969 och jag har inget minne av om det var någon nollning eller motsvarande. I vilket fall som helst var jag aldrig med på några sociala arrangemang eller fester och umgicks inte med andra studenter på fritiden. Satt mest hemma och läste och lyssnade på musik. Jag minns att en äldre student i samband med inbjudan till någon fest sa “Det kommer att gå dåligt för dig om du inte är med!” Man skulle vara med i gänget om man skulle bli något. Ett budskap som jag struntade i. Jag hade ju som sagt inte något mål. Men just denna attityd att man ska vara “med i gänget” har jag alltid tyckt mycket illa om. Människor är olika: vissa gillar att gå på fester, andra inte, viss gillar att dricka alkohol, andra inte. Jag vet inte om jag fick frågan varför jag inte var med på några fester. Men hade något frågat mig skulle jag sagt att om man läst Freud (vilket jag gjort) inser man att det är meningslöst att fråga en person om vilka motiv de har: En person kan ju aldrig veta vilka undermedvetna motiv som ligger bakom en handling. (Jag gav det svaret när en psykolog vid mönstring fråga varför jag inte tänkte göra värnplikten och fick viss “cred” för det svaret.)

När det gäller studenttiden minns jag ett system för att studenterna skull kunna få bra anteckningar från särskilt matteföreläsningar. Systemet var organiserat så att duktiga studenter (som jag) mot viss ekonomisk ersättning förde noggranna föreläsningsanteckningar och skrev rent detta på särskilda blad med läsbar handstil. Dessa lämnades till studentkåren som snabbt kopierade upp dem till de studenter som betalade för en prenumeration på anteckningar från en viss kurs.

Utbildningen var på den tiden fyra år och efter två år (tror jag det var) valde man olika inriktningar. Jag och två andra studenter från Lantmäteriprogrammet valde en inriktning mot regional planering, vilket innebar att vi de sista terminerna främst läste kurser som hörde till arkitektursektionen (stadsbyggnad, regional planering). Dessa kurser var ofta i form av större projektarbete som gjordes gruppvis. En termin arbetade vi med utvecklingsplaner för Södertälje, och en termin med översiktsplan för Hofors. Jag skrev även mitt examensarbete på avdelningen för regional planering tillsammans med de båda andra L-studenterna och en student från V-sektionen.

Sista året under studierna på KTH (1972-73) hade jag också börjat läsa nationalekonomi på Stockholms universitet på kvällstid.

 

Ut i arbetslivet (ett försök i alla fall)

På den tiden anställdes nästan alla från L-sektionen i det statliga lantmäteriet. Man kunde söka till olika distrikt och sen placerades man ut av Lantmäteriverket. Enligt uppgift styrdes anställningar och valmöjligheter helt av vilket genomsnittsbetyg som den sökande hade. Som nästan alla andra sökte jag till lantmäteriet. Har inget minne av att ha tänkt på några andra alternativ, men jag hade praktiserat på Regionalplanekontoret så jag borde ju kunna ha tänkt på det.

Lantmäteriverket, som då låg vid Lantmätarbacken vid Kungsträdgården, kallade mig till anställningsintervju på våren 1973. Med tanke på att jag var nr ett i årskursen och hade högsta betyg i alla ämnen, så var naturligtvis många överraskade när de fick veta att Lantmäteriet inte ville anställa mig. Detta ledde förstås också till en diskussion om vad det kunde bero på.

Det officiella svaret var att jag valt en inriktning som inte var traditionellt lantmäteri, och att min kompetens skulle göra större nytta på andra jobb (inom planeringssektorn). Men om nu lantmäteriet inte ville ha personen med denna inriktning, och var så omtänksamt, så är ju frågan varför de överhuvudtaget kallade mig till intervju?

Det fanns också rykten om att det fanns politiska motiv, men det kan inte stämma. Jag hade visserligen skrivit några artiklar med en viss vänsterprägel i kårtidningen ELLEN, men jag hade aldrig varit politisk verksam. 1972/1973 var Vietnam-kriget i centrum och på den vänsterorienterade arkitekturskolan var jag nästan den enda som inte hade ett FNL-märke på jackan.

En annan teori, som jag tror mer på, är följande. Under intervjun framgick säkert att jag inte hade några särskilda mål om att göra karriär inom lantmäteriet. Det handlade då inte bara om att jag kunde söka jobb som hade med stadsplanering att göra, utan också om att jag läste nationalekonomi vid sidan av. Kanske skulle jag inrikta mig på något helt annat än lantmäteri. Min spekulation är att en arbetsgivare vill ha anställda som arbetsgivaren kan lita på, och som kommer att vara lojala mot Kåren. En duktig person som vill göra en karriär inom ett område kommer av egenintresse att vara lojal och slå vakt om kårens intresse. En mindre duktig personkommer att vara lojal därför att denna inte har så många andra alternativ på arbetsmarknaden. Men en arbetsgivare kan inte räkna med att en duktig person, som inte är inriktad på att göra karriär inom området, kommer att vara lika lojal.

 

KTH – omgång 1 (1973-75)

Sommaren 1973 var jag alltså klar med utbildningen och arbetslös. Vad skulle jag göra nu? Jag hade tänkt fortsätta läsa nationalekonomi i vilket fall som helst, men om jag nu inte fick något jobb borde jag kunna läsa två ämnen parallellt. Därför anmälde jag mig även till grundkursen i kulturgeografi och började läsa där i september 1973. Samtidigt kom det emellertid upp ett anslag på KTH om att institutionen för fastighetsstrukturens ekonomi (som det hette då) sökte en assistent för att hjälpa till i ett projekt knutet till fastighetstaxeringen. Jag sökte jobbet och blev kallad till intervju hos professor Erik Carlegrim. Han satt med mitt betyg framför sig och noterade att jag hade högsta betyg i alla ämnen och sa “Du verkar inte vara intresserad av något särskilt.” Och det hade han helt rätt i, men den andra sidan av detta är att man inte heller är ointresserad av något. När jag långt långt senare blev tillfrågad om att vara med i ett projekt om avskrivningsprinciper – som ju inte låter jättespännande – tackade jag ja och upptäckte förstås att det fanns en massa intressanta aspekter när det gäller avskrivningar!

Erik Carlegrim hade samlat på sig mycket litteratur om olika metoder att göra samhällsekonomiska kalkyler. Vid sidan av fastighetstaxeringsprojektet läste jag igenom den litteraturen och skrev min första mer omfattande rapport ”Samhällsekonomiska bedömningar av markanvändningsplaner” som publicerade 1975. Där beskrevs och analyserades tre olika sådana metoder. I förordet skrev Carlegrim “denna rapport, vittnande om författarens förmåga till skarpsynt analys och personliga stil i framställningen, …”

I spåren efter studentrevolten i slutet av 60-talet genomfördes olika universitetsreformer. En av dessa var att en institution skulle ha en styrelse ifall en majoritet på institutionen ville ha en sådan. Annars skulle professorn fortsätta att vara den som bestämde. Vår professor var helt övertygad om att en majoritet skulle vara för att han skulle få fortsätta bestämma. Professorns egen sekreterare, och andra kvinnor som jobbade med administrativa uppgifter, och som han varit snäll mot, skulle säkert stödja honom. Före datorernas tid fanns ju både de som skrev ut på maskin det som forskarna skrev för hand, och de som ritade illustrationer och gjorde tabeller åt akademikerna. Till professorns stora besvikelse visade sig dock att en klar majoritet röstade för att det skulle vara en institutionsstyrelse.

Vid sidan av arbetet på KTH fortsatte jag att läsa på universitet. När tre betyg (terminer) i nationalekonomi var klara fortsatta jag med tre betyg i företagsekonomi och började sedan med teoretisk och praktisk filosofi.

 

En kort session på länsstyrelsen (1975-76)

Arbetet på KTH räddade mig från arbetslöshet, men jag hade ingen tanke på att jobba kvar där. Från och med 1 juli 1975 började jag jobba på något som hette länsstyrelsensregionalekonomiska enhet (i Stockholm). Ett jobb som var i linje med min grundutbildning. Jag jobbade med att sammanställa och skriva kommentarer till resultat från bl a enkäter som gjordes till företag i regionen. En del av jobbet var också att ringa företagen och påminna om att skicka in enkäten. Allt flöt på bra med jobbet, men efter ett år kontaktades jag av KTH som hade fått pengar till ett projekt om värderings av lantbruksfastigheter. De ville att jag skulle komma tillbaka och arbeta i projektet på halvtid. Länsstyrelsen sa dock nej till min ansökan om tjänstledigt på halvtid och då sade jag upp mig.

Jag hade nu läst klart både tre betyg i teoretisk filosofi och tre betyg i praktisk filosofi och sökte till forskarutbildningen i nationalekonomi. Så jag hade lite att syssla med vid sidan av halvtidsjobbet på KTH.

Vill man ha koll och känna att man inte missat några viktiga tankar måste man läsa mycket. Även om jag inte formellt läste statskunskap, sociologi och psykologi så läste jag en hel del klassiker även på de områdena, vid sidan av en stor mängd marxistisk och antimarxistisk litteratur. I slutet på 70-talet bodde jag också några år ihop med en tjej som läste etnologi och socialantropologi, så då passade jag på att läsa hennes kurslitteratur. En grov kalkyl utifrån att jag under 15 års tid (från 1970-1985) läste minst 100 sidor vetenskaplig text om dagen innebär totalt ca 500 000 sidor. Jag var som sagt värnpliktsvägrare och när jag skulle sitta i fängelse en månad hade jag räknat ut att om jag läste 150 sidor om dagen under 30 dager blir det ca 5 000 sidor. När man kommer till fängelset fick man tömma ut allt man hade med sig och när de såg den stora högen med böcker påpekade de att man jobbade hela dagarna. Jag sa inget, men tänkte att det var därför som jag bara räknat med 150 sidor om dagen.

 

 KTH – omgång 2 (1976-80)

Hösten 1976 var jag alltså tillbaka på KTH och arbetade med projektet om värdering av lantbruksfastigheter. Detta ledde till en omfattande rapport som publicerades 1978. I projektet jobbade också Erik Persson (projektledare) och Stellan Lundström och Christina Gustafsson som gått ut från KTH åren efter mig.

Omgivningen hade väl börjat upptäcka att jag var duktig på att skriva rapporter och jag blev snart tillfrågad om att vara med i flera olika projekt, de flesta med planeringsinriktning. Mellan 1978 och 1980 var jag med i ett stort projekt om kommunal planering med Hans Fog och Rolf Reimers som projektledare. I projektet (som kallades KPP-projektet) arbetade förutom projektledarna åtta forskare med olika utbildningsbakgrund. Varje forskare arbetade delar av tiden som “deltagande observatör” i en kommun och jag satt i Solna. De utvalda kommunerna var spridda över landet och var tänkta att representera olika typer av kommuner. Projektet ledde fram till ca 10 rapporter som belyste olika aspekter av kommunal planering utifrån både deltagarnas ämneskunskap och erfarenheter från de olika kommunerna.

 

Nationalekonomiska institutionen (1980-92)

Parallellt med arbetet i olika forskningsprojekt på KTH hade jag sedan 1976 varit doktorand i nationalekonomi. I början läste man mest kurser och man började skriva på avhandlingen någotår senare. Jag minns ett tidigt möte med en av professorerna där jag sa att jag var intresserad av att skriva om metodfrågor och att jag hade läst en hel del vetenskapsteori. Jag påpekade att sådana frågor diskuterades mer i andra ämnen. Svaret var att de andra ämnena inte kommit lika långt och att vi i nationalekonomi inte behövde diskutera sådana frågor längre! Jag var förstås inte övertygad och satte i alla fall igång med det ämnet. Mer konkret handlade det om synen på teorier och modeller och användning av matematik. Jag läste både vad vetenskapsfilosofer och nationalekonomer skrivit, och började skriva en text om hur olika centrala begrepp (som teori, modell, förklaring) tolkades och vilka kriterier som användes för att bedöma teorier. 1980 hade jag en tjock pärm med texter om dessa frågor och hade satt rubriken ”Det nationalekonomiska angreppssättet”.

På nationalekonomiska institutionen var man imponerad av mina resultat på kurserna, men tyckte att avhandlingsämnet var lite konstigt, och det fanns ju i ärlighetens namn ingen som kunde bedöma om det var bra eller dåligt! Om jag skrev om något mer konventionellt så var chanserna goda att få ett sk utbildningsbidrag och på det sättet kunna finansiera arbetet med en ny avhandling. Jag tyckte erbjudandet var OK och började skriva en ny avhandling som med tiden fick namnet ”Wage stickiness – a theoretical analysis”. I ekonomisk teori tänker man sig att priser (och löner) bestäms av utbud och efterfrågan, vilket innebär att lönerna borde falla i lågkonjunkturen. Många empiriska studier pekade dock på att löner var ”stela” nedåt i lågkonjunkturen, och detta även i länder med svaga fackföreningar. Avhandlingen var en kritisk genomgång av tidigare teorier, formulering av en teori och en diskussion om hur teorin skulle testas. I en bilaga fanns en matematisk modell som illustrerade tankegångarna.

1983 började jag tycka att den var klar. På institutionen var man tveksam, men även efter ett slutseminarium hade man svårt att precisera vad som egentligen skulle göras för att den skulle duga. Efter några månader utan klara besked tröttnade jag på att vänta, och sa att jag ville lägga fram den som doktorsavhandling utan att det var godkänt av institutionen. Bättre att lägga fram den och få den underkänd än att sitta och vänta på handledare som inte kan säga något tydligt om vad som ska göras. Även om nog ingen mer än jag förstod tanken bakom skrev jag på försättsbladet ”Dedicated to efficiency”. Jag tyckte det var anmärkningsvärt att personer som arbetar i en vetenskap där effektivt resursutnyttjande står i centrum kunde ha så ineffektiva processer och behandla en doktorands tid så ansvarslöst.

När jag långt senare började handleda examensarbetare och doktorander var min inriktning att studenterna (1) alltid skulle få snabb feedback och (2) alltid skulle få tydliga besked. Studenterna förtjänar bättre än flummiga kommentarer om att framställningen behövde ”fördjupas” eller ges ”en mer teoretisk förankring” – en typ av kommentarer som jag sett många gånger genom åren i t ex synpunkter från referees när artiklar skickats in till en vetenskaplig tidskrift.

Lägger man fram en avhandling utan institutionens godkännande får man betala tryckningen själv, vilket motsvarade 30 000 kr i dagens penningvärde. Jag hade dock sparat mycket pengarunder åren på 1970-talet när jag jobbade på KTH och Länsstyrelsen så pengarna var inget problem.

Flera personer undrade senare hur jag kunde våga lägga fram en doktorsavhandling mot institutionens vilja och riskera hela min forskarframtid genom att få en underkänd doktorsavhandling. De som ställde den frågan missade dock följande. Det första var att jag, som nämndes ovan, inte hade något mål. Jag hade ingen ambition att göra akademisk karriär. Därmed riskerade jag inte mycket. Det andra man missat var att jag ju hade en annan utbildning och en annan potentiell karriär som säkert var lika intressant. Med tanke på min civilingenjörsutbildning med planeringsinriktning, och att jag varit med i flera projekt om kommunal planering, hade jag rimligen lätt kunnat få jobb på ett kommunalt planeringskontor eller motsvarande. Det tredje man missat var att det var stora konflikter mellan professorerna på nationalekonomiska institutionen vid den tidpunkten. Enkelt uttryckt hörde de som varit inblandade i avhandlingen om lönestelhet till ett av lägren. Och redan innan avhandlingen blev framlagd och underkänd hade jag blivit anställd i ett forskningsprojekt lett av professorn i det andra lägret. Den professorn (Peter Bohm) hade många år tidigare handlett min trebetygsuppsats och visste min kapacitet.

Professorn som jag blivit anställt av sa också att avhandlingen självklart skulle bli underkänd. Valet stod ju mellan att underkänna institutionen eller att underkänna mig – och då såg ju valet ganska enkelt ut. Disputationen och underkännandet av avhandlingen fick stor medial uppmärksamhet eftersom författaren Sven Lindqvist fått nys om historien och skrev en artikel o Dagens Nyheter med rubriken “En akademisk motorsågsmassaker”. Den som vill veta mer om historien kan läsa min beskrivning som publicerades i tidskriften Häften för Kritiska Studier. Där fanns även en mer sociologisk beskrivning av processen – en beskrivning som kanske inte heller var helt opartisk eftersom den skrevs av den etnolog som jag bodde ihop med under några år på 70-talet.

Under slutet av 80-talet arbetade jag med professor Peter Bohm, dels med en stor utvärdering av sänkta arbetsgivaravgifter i Norrbotten, dels med olika projekt inom området experimentell nationalekonomi. Detta ledde med tiden till ett antal akademiska publiceringar. Under tiden hade jag också börjat med en ny avhandling där jag återvände till metodfrågorna men med en mer empirisk inriktning. 1990 lades avhandlingen “Tanken bakom tänkta ekonomier: om forskningsstrategi i modern nationalekonomi” fram och blev godkänd.

Efter disputationen fick jag en fyra-årig forskarassistenttjänst, men insåg samtidigt att jag inte passade på nationalekonomiska institutionen. Det jag gillade kan exemplifieras med boken “Ordning på taxi-marknaden – var god dröj” (SNS 1992) som skrevs tillsammans med Anders Wigren som då jobbade med taxi-frågor på länsstyrelsen. Han hade dessutom extra-knäckt som taxiförare under många år. Det spännande var att kombinera insikter från ekonomisk teori med detaljerad kunskap om hur en viss marknad fungerar, med syftet att förstå varför den fungerar som den gör. I fokus var också hur man kan få den aktuella marknaden att fungera bättre. Meritvärdet av sådana mer tillämpade arbeten var dock liten på en nationalekonomisk institution.

Skillnaden i synsätt kan illustreras med följande anekdot. Ungefär 10 år senare skulle min första doktorand lägga fram sin licentiatavhandling. Eftersom uppsatsen handlade om konkurrens på bostadsmarknad frågade jag en tidigare nationalekonomisk kollega om han ville vara opponent. I licentiatavhandlingen fanns fler mycket noggrant genomförda empiriska studier om vad som hände när en kommun sålde delar av sitt kommunala bolag och därmed ökade konkurrensen.Efter att ha läst igenom manuset ringde den tilltänkte opponenten mig och undrade om detta verkligen kunde vara en licentiatavhandling: “Här finns ju ingenting som är svårt!” utbrast han. Det blev förstås en annan opponent.

 

Tillbaka till KTH (1992-2016)

När jag fick ett erbjudande att komma tillbaka till KTH sa jag alltså ja. En stor skillnad mellan KTH och Nationalekonomiska institutionen var just att man på KTH jobbade närmare branschen och hade mycket mer av dialog med branschen och även med politiken. Under perioden 1975 till 1992 hade jag också varit verksam i vänsterpartiet, främst som lokalpolitiker i Tensta-Rinkeby, så den mer normativa/ingenjörsmässiga inriktningen på KTH passade mig bra. Hur man får något att fungera bättre är ju en central fråga för en ingenjör.

1992 var Sverige mitt uppe i en ekonomisk kris där fastighets- och banksektorn var i centrum. Min roll på KTH var bland annat att ge en makroekonomisk kurs om konjunkturcykler och fastighetscykler, och att vara med i ett forskningsprojekt tillsammans med Stellan Lundström och Erik Persson. Projektet fokuserade på vilken roll som fastighetsvärderingar spelat under uppgången på marknaden och om dålig kvalitet på fastighetsvärderingar bidragit till fastighetsbubblan. Ganska snabbt kom jag dock in på två andra områden, och något förenklat kan man säga att jag under de kommande 24 åren arbetade med tre huvudområden, varav det första var just fastighetscykler och prisbubblor.

Den andra området som jag tidigt kom in på var bostadsmarknaden. Många nationalekonomer hade gjort svepande formuleringar om att alla problem på hyresmarknaden kunde lösas genom att avskaffa hyresregleringen. En sak man dock lärt sig kring 1990 var att effekter av avregleringar berodde på en rad specifika egenskaper hos den aktuella marknaden, vilket våra studier av taximarknaden illustrerat. Jag sökte ett stipendium från Lundbergs stipendiefond och kunde med dessa pengar skriva en rapport om hur en fri hyresmarknad kunde förväntas fungera. I rapporten använde jag det som då var nya nationalekonomiska teorier om ofullständiga kontrakt och asymmetrisk information. Dessa teorier implicerar bl a att det kan finnas köer och diskriminering även på en oreglerad marknad. Rapporten var egentligen tänkt som kritik av nationalekonomernas svepande formuleringar grundade på förenklade teorier, men uppmärksammandes av några i branschen som tyckte att någon äntligen skrev om bostadshyresmarknaden så att de kände igen sig!

Under de kommande åren skrevs en rad artiklar och rapporter om hyresreglering, bostadsbyggande, segregation och andra aspekter av bostadsmarknaden, och särskilt efter år 2000 var jag med som expert i flera statliga utredningar om bostadsfrågor. Kombinationen av att ha sympatier med “vänstern” och samtidigt sympatier för “marknaden” var dock lite ovanlig. Jag hade ju aldrig varit beroende av att höra till något “gäng”, så det passade mig bra att inte riktigt passa in någonstans

Arbetar man i gränslandet mellan vetenskap och politik är det dock extra viktigt att vara tydlig med vad ens slutsatser grundas på och den tydligheten tror jag uppskattades av olika personer jag mötte från branschen – oberoende om de sympatiserade med slutsatserna eller ej.

Det tredje området som följt mig genom åren var offentlig fastighetsförvaltning. Redan 1994 blev jag tillfrågad om jag ville vara med i ett projekt om internhyror. Som nationalekonom var det ju intressant att fundera på om/hur interna marknader kan ge högre effektivitet i offentlig lokalförsörjning. Institutionen hade sedan flera år tillbaka haft vidareutbildningskurser för branschen och bland annat en kurs om offentlig lokalförsörjning, som jag tidigt var med i. Efter att vi gett ut en rapport om Internhyror 1995 blev jag tillfrågan om att bli sekreterare i en statlig utredning som skulle utvärdera den statliga fastighetsreformen. Flera betänkanden publicerades under 1996 och 1997, då jag var ledig på halvtid från KTH. Efter detta har jag tillsammans med olika kollegor skrivit en rad rapporter år Kommunförbundet/SKL/SKR, och är fortfarande när detta skrivs (årsskiftet 2019/2020) med i den kurs som institutionen ger tillsammans med SKR.

Det fanns ingen plan och inga särskilda intressen bakom att det blev dessa tre områden. Slumpen gjorde att det råkade bli dessa. Eftersom jag varit med mycket i den bostadspolitiska debatten under de senaste 15 åren har jag blivit intervjuad av många journalister. En journalist frågade just vad som gjort att jag blivit intresserad av att syssla med bostäder. Mitt svar var förstås att jag aldrig varit särskilt intresserad av bostäder, men nu var det bostäder som slumpen hade gjort att jag forskat om och som jag lärt mig mycket om. (Jag hade kunnat lägga till att när jag sysslar med något så vill jag inte att någon ska kunna slå mig på fingrar och visa att jag har fel – och då måste man försöka hålla koll på allt och lyssna noga på alla motargument!)

Under slutet av 1990-talet var det en intressant konflikt inom institutionen om forskarutbildningens utformning. En bakomliggande fråga var vad en ekonomiinstitution på en teknisk högskola egentligen hade för roll. Den ena linjen i den interna diskussionen var att institutionen borde knyta an till den gemensamma nationalekonomiska forskarutbildning som fanns på universitetet och Handelshögskolan. Den andra linjen – som jag och Stellan Lundström stod för – var att KTH behövde stå för någonting som var annorlunda. De som hade en civilingenjörsutbildning med ekonomisk inriktning hade ju inte alls samma grundutbildning som nationalekonomerna på universitetet och handels. Dessutom var ju det fastighetsekonomiska området en blandning av nationalekonomi och företagsekonomi. Vår roll borde istället vara att använda grundläggande nationalekonomiska och företagsekonomiska teorier just på det fastighetsekonomiska området – och då krävdes en ganska bred forskarutbildning. En bredare och “ytligare” forskarutbildning är också mer motiverad om tanken är att mer än hälften av doktoranderna inte ska fortsätta forska utan börja arbeta inom offentlig sektor eller det privata näringslivet. En gammal marxistisk sanning är väl att ekonomiska faktorer på sikt är de avgörande, och eftersom jag och Stellan Lundström drog in mest pengar genom forskningsanslag och genom att vi ansvarade för flest kurser, så blev det vår linje som vann. Vi hade dock inget emot att enskilda doktorander som var mer fokuserade på nationalekonomisk teori i huvudsak läste kurser på det nationalekonomiska doktorandprogrammet.

Under de första 10 åren på KTH fanns en ganska tydlig arbetsfördelning mellan mig och Stellan Lundström. Han var den som kom med de spännande frågorna, hade kontakter inomnäringsliv och offentlig sektor, och var den som kunde fixa forskningspengar. Det var han som syntes i media. Jag var den som i högre grad satt på rummet och skrev rapporter och artiklar. Vi lär ju oss i nationalekonomisk teori att det lönar sig med specialisering och att ingen kan vara bäst på allt. Som ett team hade vi dock koll på det mesta! En viktig lärdom var kanske att en framgångsrik akademisk institution – i alla fall på en teknisk högskola – både behöver personer som var bra entreprenörer och hade bra kontakt med branschen, och personer som främst var fokuserade på att skriva rapporter och akademiska artiklar (vilket i sin tur kräver att man följer den senaste utvecklingen inom akademin). Som jag återkommer till är dock det akademiska befordringssystemet inte anpassat till detta.

Vi hade också en gemensam syn på vad som skulle åstadkommas. När Stellan Lundström fixat pengar till ett stort branschfinansierat bostadsforskningsprojekt kring år 2000 var inriktningen klar och tydlig: “Kvantitet är viktigare än kvalitet”! Sammanlagt skrevs runt 30 rapporter inom ett projekt som penningmässigt ändå inte var så stort. Två saker gjorde att jag gillade parollen. Det första var att det som t ex inom nationalekonomi sågs som kvalitet – avancerad matematik och statistik – för mig var ett ointressant utanverk. Det andra var att jag, som genomsyrad av ekonomisk teori, alltid tänkte i termer av marginalnytta och marginalkostnad. Hur stor var egentligen marginalnyttan av att lägga resurser på en mer “avancerad” studie jämfört med vad som kom fram i en ganska enkel och begränsad studie?! Hur mycket tillförde t ex den matematiska modellen i relation till den idé/hypotes som låg bakom modellen? När jag många år tidigare hade läst filosofi gillade jag särskilt den “senare” Wittgenstein och den sk vardagsspråkfilosofin (med bas i Oxford en gång i tiden). Deras budskap var att djupa tänkare ofta bara gått vilse bland de abstrakta begreppen! Ett gammalt ordspråk sa väl också att “Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Jag tyckte att det var en stor fördel med KTH att man som forskare var tvungen att förklara för personer som jobbade i branschen vad man gjort och kommit fram till.

Under andra halvan av 2000-talet blev Stellan Lundström chef för skolan för Arkitektur och Samhällsbyggnad och dränktes av administrativa arbetsuppgifter. Steg för steg hade jag också ökat mitt kontaktnät i branschen och jag blev också mer och mer ett ansikte utåt för institutionen. En ganska stor grupp av doktorander gjorde det mesta av det direkta forskningsarbetet, och många examensarbetare tog fram intressant information.

Även om jag var med i olika forskningsprojekt och publicerade artiklar i internationella tidskrifter, sysslade jag under 2000-talet ändå mest med undervisning, handledning av examensarbetare och handledning av doktorander. I den akademiska världen sågs forskning ofta som det viktigaste och finaste, men om frågan kom upp brukade jag säga emot! På de flesta områden kan företag och organisationer bedriva lika bra forskning som den akademiska världen, men en bra undervisning för de som ska arbeta inom företag och offentlig sektor kan bara högskolan leverera.

I början av 2000-talet etablerades ett samarbete mellan KTH och Malmö Högskola (numera Malmö Universitet) på initiativ av främst John Sandblad i Malmö. Ett “partneringavtal” skrevs mellan högskolorna som gav studenter i Malmö möjlighet att bli doktorander på KTH och lägga fram licentiatuppsatser och doktorsavhandlingar på KTH. Malmö Högskola hade inteexaminationsrätt för högre examen vid denna tidpunkt. Det fanns tre nyckelpersoner i detta samarbete. Den förste var Henrik Swensson som ansvarade för (bl a) en utbildning av mäklarassistenter till mäklare. Denna utbildning som gav ett stort ekonomiskt överskott som kunde användas för att finansiera doktorander. John Sandblad letade reda på lämpliga personer och var lokal handledare för dessa. Jag var huvudhandledare för doktoranderna från Malmö. Eftersom det på KTH fanns en sk examinationspremie som innebar att institutionen fick en relativt stor summa pengar för varje högre examen kunde KTHs kostnader finansieras i efterhand. Genom detta samarbete doktorerade 5 personer varav flera fortfarande är verksamma på Malmö Universitet. Samarbete upphörde efter drygt 10 år bl a för att – såvitt jag förstått – Malmö Högskolas ledning ansåg att John Sandblad var alltför inriktad på relativt konkreta projekt med fokus på branschnytta vilket inte passade den profil ledningen ville ha. Därmed var de inte intresserade av att förlänga hans anställning.

Några år in på 2000-talet kom en reform som innebar att det inte längre finns ett givet antal professurer som forskare ska slåss om. Det nya var att alla anställda på högskolan som var tillräckligt kvalificerade kunde ansöka om att bli befordrade till professor. En reform som hade fördelen att det blev starkare incitament för forskare att samarbete och mindre intressant att förtala kollegor inför en framtida konkurrens om professuren. Bedömningen av den sökande skulle utgå från undervisning, forskning och den så kallade tredje uppgiften, dvs hur mycket man deltagit i popularisering av vetenskap och i den offentliga debatten.

Vid första tillfället sökte Stellan Lundström befordran, men de sakkunniga och tjänsteförslagsnämnden sade nej. Att en person varit en stor entreprenör och byggt upp både utbildning (inkl. ett internationellt mastersprogram) och forskning inom området, och varit en centralfigur i branschen och debatten under 25 år vägde lätt i förhållande till ett relativt begränsat antal internationella publiceringar. Rektor beslutade dock ändå om en befordran efter ett tag.

Jag ansökte om befordran till professor något senare och fick nej, men sökte igen något år senare när jag samlat på mig lite fler publiceringarna. Både gångerna var det dock så att en av de sakkunniga kom från “fel” gäng på nationalekonomiska institutionen på Stockholms Universitet. Båda dessa sakkunniga drev hårt tesen att det vore helt fel att befordra en person som jag till professor. Andra gången, som var kring 2005, var jag dock mer förberedd och visste att denne sakkunnige skulle vara mycket kritisk. Under intervjun sade dock min gamla kollega från universitet inte ett ord, men vad jag hörde efteråt hade han sagt desto mer om bristerna i min forskning när jag hade lämnat rummet. De två andra sakkunniga var mer positiva, men min gamla kollega lyckades få med sig majoriteten i tjänsteförslagsnämnden, som alltså föreslog ett nej till befordran till professor. Det hade varit omröstning i nämnden, vilket enligt uppgift var mycket ovanligt, och 3 var emot och 2 var för en befordran. Nämndens ordförande var dock en av de som röstade för en befordran. Nämnden hade dock klantat till det, eftersom de tidigare samma dag hade föreslagit befordran av en person med ungefär hälften av mina meriter. (De flesta sökande, och den professor som föreslår sakkunniga, ser ju till att de har vänner bland desakkunniga, eller i alla fall inga fiender!) Ordföranden i tjänsteförslagsnämnden förklarade tydligen inkonsekvensen i nämndens beslut för rektor, som beslutade att befordra mig till professor trots att majoriteten i tjänsteförslagsnämnden var emot.

I rättvisans namn ska sägas att jag har goda relationer till de allra flesta av de nationalekonomer som jag träffade under min tid på nationalekonomiska institutionen. Även om många säkert tycker att jag gjort konstiga val, så ser de att jag är duktig och seriös. Jag har ju inte heller lagt energi på att kritisera nationalekonomerna. Tidigt tänkte jag att det bästa sättet att “hämnas” på de som var inblandade i turerna kring den underkända avhandlingen 1984 var att skriva bra saker så att dessa personer skulle framstå som personer som motarbetade en duktig forskare! Varför två professorer i nationalekonomi 20 år senare ansåg det meningsfullt att som sakkunniga skriva ner mina meriter och hårt driva tesen att jag inte borde befordras till professor har jag svårt att förstå. De borde kanske tänkt tanken att de riskerade att framstå som inskränkta och intoleranta, och att det kunde finnas någon ny Sven Lindqvist som gärna ville ge sig på nationalekonomer!

Ett par gånger under 2000-talet fick jag utmärkelsen “Bästa lärare på Samhällsbyggnads-programmet”. Söker man högre tjänster inom akademin idag ska man ange vilken “undervisningsfilosofi” som man har. Tack och lov var det efter min ansökan! Här är dock ett försök att rekonstruera hur jag tänkte kring vad som är en bra kurs – vid sidan av ett bra innehåll. En viktig utgångspunkt för mig när det gäller kursuppläggning och kursinformation var att det bland studenterna alltid finns några seriösa och ambitiösa elever med dåligt självförtroende. När man kom till en av mina kurser skulle det alltid vara klart och tydligt vad som gällde. Ingen skulle behöva oroa sig över att inte riktigt veta vad som förväntades. Ingen skulle heller vara rädd för att läraren skrattade om man ställde en dum fråga. Läraren skulle vara tillgänglig en stund efter lektionen ifall en student ville fråga men inte vågade ställa frågor i hela klassen. Tentamen skulle vara förutsägbar och det skulle vara uppenbart att den som läst litteraturen ordentligt och jobbat med övningsuppgifter eller liknande skulle klara tentamen. När jag beskrev uppläggningen av en kurs frågade en student lite ironiskt “Du kollar att vi läst litteraturen, men du kollar inte om vi förstått?” Jag höll med studenten, även om det förstås fanns några frågor på varje tentamen som var lite knepigare så att det inte skulle vara så lätt att få de högsta betygen.   Mitt försvar var dock att det inte är lätt att bedöma om någon förstått något. Fokuserar man på det, istället för att tvinga studenterna att plugga ordentligt, finns risken att talföra personer som vet vad läraren vill höra, men som varken läst eller förstått, blir godkända. I mina kurser krävdes i alla fall att man pluggat kurslitteraturen! Och den som lärt sig det som stod i litteraturen har kanske lagt grunden för att kunna förstå sammanhangen bättre senare. Jag fick, som läsaren förstått, inte pris för innovativ undervisning! Jag gillade att ha samma kurser år efter år. Undan för undan lärde man sig vad som var svårt, och hur man skulle förklara detta på bästa sätt. Med tiden lärde man sig också att hitta exempel från verkligheten som gjorde mer komplexa saker begripliga.

I januari 2016 gick jag i pension från KTH. Jag hade inget intresse av att ha kvar några formella kontakter med KTH eller ett skrivbord på institutionen så jag är inte “professor emeritus vid KTH”. Titeln professor får man dock använda även efter pensionering, så när t ex en journalist skaange en titel brukar jag rekommendera “professor i fastighetsekonomi, tidigare vid KTH”.

 

Några avslutande reflexioner

Pippi Långstrump sa att den som är stark också måste vara snäll. Är man smart och beläst är det lätt att utnyttja det till att trycka ner folk. Det kan handla om studenter, men naturligtvis också forskarkollegor som inte är lika smarta. Jag har sett lite för mycket av detta i den akademiska världen, inte minst när det gäller referee-utlåtande till inskickade artiklar till vetenskapliga tidskrifter, där bedömaren också kan dölja sig bakom anonymitet. Även om man tycker att en artikel är dålig kan man ju uttrycka sig hänsynsfullt! Men översittare finns väl på alla områden.

När den första versionen av detta skrivs vid årsskiftet 2018/2019 hade det varit ett drygt år av skandaler kring Svenska Akademin. Det finns en strukturell likhet mellan en organisation som Svenska Akademin och forskningsvärlden – i båda fallen är det de som idag sitter på toppen av organisationen som utser vilka som ska sitta på toppen i framtiden. De som sitter i Svenska Akademin utser vilka som ska bli medlemmar när en stol blir ledig. Dagens professorer bedömer vilka som förtjänar att få forskningspengar, vilka som förtjänar att befordras och – genom uppdrag som redaktörer och referees – bedömer vilka artiklar som ska publiceras i vad de utsett till de finaste tidskrifterna. På en marknad finns i alla fall en principiell möjlighet att utmana de som är på toppen idag. Konsulten kan starta en ny firma. Den som har en djärv men kostsam idé kan försöka hitta en riskkapitalist som tror att utmanaren kan lyckas, och att det nya bolaget kan tjäna pengar och bli värdefullt. Att utmana etablissemanget på liknande sätt går i praktiken inte i den akademiska världen.

Den akademiska världen ska ju vara ett forum för fritt och kritiskt tänkande. Jag hade dock önskat att den akademiska världen varit lite mer självkritisk. Hur undviker man att ett meritvärderingssystem manipuleras av smarta personer? Hur hanterar man risken att vissa grupper får makten och gynnar de som den gruppen gillar? Med jämna mellanrum kan man läsa artiklar i dagspressen där representanter för den akademiska världen säger att universiteten måste få mer egna forskningspengar så den fria forskningen gynnas. Det är ju intelligenta människor som skriver dessa artiklar, men varför säger dom inte ett ord om hur dessa pengar ska fördelas inomuniversitetet. Hur ska man undvika att pengarna går till ledningens favoritämnen och till ledningens favoritforskare – eller till de forskare som lärt sig manipulera meritvärderingssystemen? Och hur fri blir den forskning som innebär att man måste ställa in sig hos makthavarna på universitetet? Alla sätt att fördela pengar är problematiska, och det bidrar till min skepsis mot den akademiska världen när de försöker sopa sådana problem under mattan och säger: ”Ge oss bara en massa pengar så blir allt bra!”.

Om det finns något mönster i det jag skrivit ovan är det kanske att man inte ska vara lojal mot organisationer/institutioner/grupper, och en tanke lånad från den hegelianska/marxistiska dialektiken: Allt har sin begränsade tid. Jag var med på den partikongress när partinamnet ändrades från Vänsterpartiet-kommunisterna (vpk) till Vänsterpartiet (v), och minns att ett antal delegater grät när det nya namnet vunnit med en knapp majoritet. Men varför vara lojal mot ett namn, eller ett land, om det inte bidrar till att nå det mål man säger sig arbeta för? Jag var positiv till nedläggningen av Lantmäteriprogrammet på KTH och till att det ersattes av ettSamhällsbyggnadsprogram. Ett utbildningsprogram som inte kunnat anpassa sig och inte längre kundeattrahera många duktiga studenter förtjänar inte att överleva. Och Lantmäteriet får hitta nya sätt att skaffa sig kompetent personal.

 

Mars 2020

hanslind@fastighetsekonomi@gmail.com

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *