Varför valde jag att bli lantmätare och hur blev det? Tommy Österberg, L-66

När tiden i gymnasiet började närma sig sitt slut och det blev dags att fundera över yrkesval var jag ganska säker på att min inriktning var att börja på Tekniska Högskolan i Stockholm. Yrkesvägledaren riktade mitt intresse mot lantmätarlinjen. Jag fann den lockande för att den innehöll ett brett spektrum av samhällsinriktade frågor vid sidan av de rent tekniska. Jag upplevde också utbildningen som mycket intressant genom sin blandning av geodesi och fotogrammetri, kulturteknik med marklära, väg- och vattenbyggnad, avloppsteknik, ekonomi innefattande såväl national- och företagsekonomi som lant- och skogsbruksteknik och ekonomi, stadsbyggnad, husbyggnad och en omfattande fastighetsrätt. Utbildningen var mycket allmänbildande och gav en god grund att delta i samhällsbyggnadsprocessen såväl lokalt i ett lantmäteridistrikt som på regional och senare nationell och även internationell nivå. Senare har jag kompletterat med en masterexamen i Lund i statsvetenskap med internationell inriktning.

Jag började i Norrtälje lantmäteridistrikt 1970 med varierande arbetsuppgifter innefattande upprättande av grundkartor och byggnadsplaner för fritidsbebyggelse, handläggning av förrättningar enligt jorddelningslagen (1928) och lagen (1918) om fastighetsbildning i stad i Norrtälje stad, och alltmer omfattande förrättningar enligt enskilda väglagen (1939) och lagen (1966) om vissa gemensamhetsanläggningar inom de ganska omfattande fritidsbebyggelseområden som tillkom inom distriktet. Distriktet innefattande då förutom Norrtälje stad ett antal landsortskommuner som alla sammanfördes till den nybildade Norrtälje kommun genom reformen 1971. Därmed kom lantmäteridistriktet och kommunen att ytmässigt sammanfalla. Den förre stadsingenjören blev fastighetschef i kommunen och ett förtroendefullt samarbete mellan det statliga lantmäteridistriktet och kommunen kunde byggas upp som fungerar väl även idag.

 

Medverkan i arbetet med anläggningslagen och lagen om förvaltning av samfälligheter

Lagstiftningsarbetet inom justitiedepartementet fortsatte efter jordabalken och fastighetsbildningslagen med en översyn av lagstiftningen om samfälligheter och ledde fram till en ny anläggningslag och lag om förvaltning av samfälligheter, vilka trädde ikraft den 1 juli 1974. Jag fick tillfälle att börja arbeta med Kungl. Lantmäteristyrelsens anvisningar och utbildning i anslutning till att dessa lagar trädde ikraft. I detta arbete hade jag stor nytta av mina erfarenheter från olika anläggningsförrättningar i Norrtälje. Det var också glädjande att kunna konstatera att den nya lagstiftningen erbjöd lösningar på många av de problem man upplevde vid den praktiska tillämpningen av den gamla lagstiftningen. Arbetet med anvisningar och exempel bedrevs i samarbete med justitiedepartementets arbete med propositionen vilket gav möjligheter att få in praktiska synpunkter också i propositionstexten och i sista hand i civilutskottets betänkande inför riksdagens antagande av lagarna. Även ledningsrättslagen tillkom i samma veva och vi fortsatte arbetet med anvisningar, exempel och utbildning också för denna lag.

De nya lagarna följdes av en omfattande utbildningsverksamhet av förrättningslantmätare, tjänstemän hos vägverket och skovårdsstyrelserna samt av konsulter och fastighetsbolag av olika slag. Jag insåg också att fastighetsägare som blev delägare i samfälligheter behövde en vägledning hur de skulle bedriva verksamheten i linje med lagens intentioner. Detta ledde till framtagandet av boken Samfälligheter, en handbok för samfällighetsföreningar som första gången utkom 1978 och som jag sedan hållit aktuell. Den senaste upplagan, den 12:e utkom 2018. Genom denna bok har jag genom åren fått många frågor från styrelsemedlemmar och andra om praktiska frågor kring förvaltning av samfälligheter. Genom ett samarbete med fastighetsråden (numera tekniska råd) i domstolarna fick jag också tillfälle att kunna följa utveckling av domstolspraxis i olika instanser.

 

Flytten till Gävle och fysisk riksplanering

Kungl. Lantmäteristyrelsen övergick till en fastighetsavdelning inom lantmäteriverket och flyttades till Gävle 1975 och jag följde med . Min avsikt var att stanna i Gävle högst två år men flytten blev livslång. Gävle är i många avseenden en bra bostadsort med tillgång till service och kultur inom cykelavstånd och med goda förbindelser med huvudstaden. En bidragande orsak till att bosättningen i Gävle blev bestående var också att min hustru, som är receptarie på apotek fick arbete i Gävle redan i samband med flytten.

Arbetet med introduktionen av den nya lagstiftningen följdes av utvecklingsarbete i samarbete med andra myndigheter, skogsstyrelsen, vägverket, planverket och kommuner. Förrättningen som ett verksamt verktyg i samhällsbyggandet kom särskilt till uttryck i frågor som sammanhängde med förnyelse av äldre villa och fritidsbebyggelseområden, gårdsaneringar i tätbebyggda centrala kvarter i städer och genomförandefrågor som sammanhängde med den planpraxis som utvecklades under 1970-talet under benämningen storkvartersplaner. Dessa planer innebar att man planerade bostadskvarter så att de inte bara omfattade byggnader utan även omfattande gemensamma ytor för infartsvägar, lekplatser, parkeringar, samlingslokaler mm. Därmed överlät kommunen sitt ansvar för vägar, vatten och avlopp mm inom kvarteret till de boende att organiseras i gemensamhetsanläggningar. Metodiken gav upphov till en mängd frågeställningar rörande ansvarsfördelningen mellan kommunen, exploatören och de boende avseende bl a avtalsfrågor i köpehandlingar och exploateringsavtal, och rättvisa mellan boende i storkvarter och andra fastighetsägare som bodde vid en kommunal gata.

I början av 1970-talet påbörjades den fysiska riksplaneringen. Den initierades av Olof Palme medan han var kommunikationsminister för att få ett underlag för att ta ställningen till ett antal viktiga lokaliseringsfrågor t ex rörande utbyggnad av vattenkraft i Vindelälven, lokalisering av en ny flygplats i Skåne, ett varv för byggande av oljeplattformar i Brofjorden i Bohuslän och frågor som sammanhängde med utbyggnad av tätorter, inte minst i Skåne, på Europas bästa jordbruksmarker. Arbetet bedrevs under ledning av planverket och lantmäteriverket medverkade främst genom att sammanställa lämpligt kartunderlag, genom att inventera fritidsbebyggelsen i landet och att påbörja en försöksverksamhet med ett geografiskt informationssystem (ett tidigt GIS) för att analysera det data som producerades inom ramen för den fysiska riksplaneringen, både kartor rörande anspråk på mark för olika nationella intressen och kommunernas ställningstagande till dessa anspråk i form av ett planeringsunderlag. I detta arbete deltog också centralnämnden för fastighetsdata (CFD) med Bengt Rystedt som expert på GIS. Sedermera utsågs en moderat politiker till planminister och denne minister deklarerade att staten inte ska syssla med fysisk planläggning. Därmed upphörde den fysiska riksplaneringen.

 

Arbete med ny plan- och bygglag

Olof Palme hade också påbörjat en översyn av 1947 års byggnadslag. Arbetet med detta gick trögt men jag fick i uppdrag av bostadsdepartementet att tas fram ett förslag till lag om exploateringssamverkan som en tänkbar delreform 1976. Exploateringssamverkan var något som diskuterats under min tid i Norrtälje som en möjlighet att underlätta för fastboende på öar i Stockholms skärgård att bo kvar och få en inkomst. Men när lagstiftningen till slut kom till (1986) hade de flesta öar redan avfolkats och värdefulla bosättningsplatser köpts upp av stockholmare. Arbetet med en ny plan och bygglag fick ny fart efter att Fälldinregeringen fallit och Birgit Friggebo blivit bostadsminister. Under en intensiv period 1979 togs ett nytt förslag till plan och bygglag fram genom insatser från rättssekretariatet i bostadsdepartement och med bistånd från planverket och lantmäteriverket. Jag fick ansvar för att utveckla regler kring genomförandefrågor i den nya lagen och hade ett gott stöd i samarbetet med Torsten Sandberg, sakkunnig från centerpartiet, och Helmer Wallner. Helmer Wallner är den lantmätare som lämnat de mest betydande bidragen både till utvecklandet av fastighetsbildningslagstiftníngen, till plan och bygglagen och till att Sverige blev en pionjär i att bygga upp datoriserade fastighetsregistersystem.

En viktig fråga i den nya plan- och bygglagen var klargörandet av ansvarsfördelningen mellan det allmänna, i första hand representerat av kommunen och markägaren rörande rätten att använda marken för nya ändamål. Lagen kom att ytterligare klargöra en markägares rätt att fritt utveckla sin fastighet inom ramen för pågående markanvändning. Hindrades han i detta av något allmänt intresse hade han rätt till ersättning. Förändrad markanvändning däremot, kom att kräva ett tillstånd av det allmänna och ett nekat sådant tillstånd kunde inte leda till någon kompensation från det allmänna.

Illustration 1: SOU 1979:65 med förslag till en Ny plan- och bygglag

En annan viktig fråga var kompetensfördelningen mellan plan- och bygglagen och fastighetsbildningslagen ifråga om beslutsformerna för att bebyggelse utanför planlagt område skulle tillåtas eller inte. Bygglagen (1947) innehöll en bestämmelse att bebyggelse inom tätbebyggda områden inte kunde tillåtas utan att en plan upprättades eller att dispens beviljades med åberopande av särskilda skäl. Fastighetsbildningslagen innehöll i 3 kap en regel om att fastighetsbildning inom område som inte omfattas av detaljplan, inte får ske, om åtgärden skulle försvåra områdets ändamålsenliga användning, föranleda olämplig bebyggelse eller motverka lämplig planläggning av området. Förrättningslantmätaren ansvarade för denna prövning. När det kom till bygglov var det byggnadsnämnden som tog ställning till om särskilda skäl förelåg, vilket var en diskretionär prövning som kunde leda till olika resultat beroende på skäl av många olika slag som inte behövde motiveras. Detta ledde till en diskrepans med fastighetsbildningslagens krav på att tillåta avstyckning för bebyggelse som från saklig synpunkt inte föranledde olämplig bebyggelse eller inte försvårade områdets ändamålsenliga planläggning som var frustrerande för många lantmätare. Systemet ledde även i vissa fall till att tomter avstyckades för bostadsändamål men ägaren nekades bygglov av kommunen eller länsstyrelsen. Lösningen av detta dilemma blev att flytta över prövningen av tillåtligheten av avstyckning för bebyggelse utanför detaljplan till kommunen men också att utforma reglerna så att kommunen var tvungen att göra en bedömning grundad på sakliga skäl enligt i lagen angivna kriterier samt att motivera sina beslut.

En ytterligare fråga sammanhängde med villkoren i anläggningslagen att om en gemensamhetsanläggning var förutsatt i plan behövde inte villkoren till skydd för enskilda intressen prövas i förrättningen. Många gemensamhetsanläggningar tillkom på detta sätt utan att någon egentlig prövning skedde vare sig i planärendet eller i förrättningen av deras lämplighet. I PBL infördes därför ett krav på en prövning i planärendet av motsvarande villkor i anläggningslagen för att en gemensamhetsanläggning skulle kunna anses vara förutsatt i plan. Dessa krav fördes in i fastighetsplanen som sedermera avskaffades och prövningen överfördes till planbestämmelserna i detaljplanen.

Mina erfarenheter från verksamheten i Norrtälje gjorde mig övertygad om att många planer för att bli genomförbara krävde medverkan av en lantmätare. Det gällde såväl planutformningen och hänsynstagande till befintliga miljöer och topografiska förutsättningar som andra omständigheter såsom planens genomförbarhet i fråga om tekniska, ekonomiska och rättsliga förutsättningar. Ett krav på en obligatorisk genomförandebeskrivning infördes i PBL för alla detaljplaner. I efterhand kan konstateras att detta krav bara i begränsad omfattning har inneburit bättre planer från genomförandesynpunkt.

PBL-arbetet medförde en omfattande utbildningsverksamhet för landets kommuner och lantmäterimyndigheter både inför remissbehandlingen av förslaget 1979 och det slutligt antagna förslaget 1986.

 

Internationella frågor

Efter PBL-arbetet kom jag att mer och mer ägna mig åt lantmäteriets utlandsverksamhet. Mitt intresse för detta väcktes bl a av att jag fick i uppdrag av dåvarande generaldirektören Sten Wickbom att arbeta med att förbereda för en FN-konferens i Gävle under titeln planläggning, en kedja med många länkar, en formulering som Olle Millgård stod för. Det lyckades att intressera FN:s Ekonomiska Kommission för Europa för denna konferens och den genomfördes i Gävle 1987 med deltagande från de flesta länder i Europa och Amerika. Genom bostadsdepartement kom jag även att delta i internationellt arbete i flera andra organ såsom FN:s organ för bostadsfrågor, Habitat. Frågan om vilka rättigheter till mark och bostäder som invånare i den omfattande slumbebyggelsen i städer i uländer hade och kunde tillerkännas och vad som krävdes för att dokumentera och säkerställa sådana rättigheter var redan då högaktuell. Den kom sedan att prägla min återstående yrkesverksamhet.

Jag utsågs till lantmätareföreningens representant i den internationella lantmätarorganisationen FIGs kommission 7 som ansvarade för frågor som sammanhängde med landsbygdsutveckling och fastighetsbildning och fastighetsinformation 1963 och fortsatte i denna funktion till 2004. Kommissionen var mycket aktiv och etablerade bestående relationer med såväl Världsbanken som FN:s kommission för bostadsfrågor (Habitat) som ledde till en utveckling av frågor om fastighetsrätt och fastighetsinformation som en viktig komponent för ekonomisk och social utveckling inte minst i uländer. Jag hade också förmånen att få tjänstgöra som ordförande i Sveriges Lantmätarförening 1998-2001.

 

Lantmäteriets utlandsverksamhet

Lantmätare var tidigt engagerade i den svenska biståndsverksamheten, framförallt i Afrika. Lantmätare såsom Torbjörn Östberg, Bo Lilje, Robert Kallin m fl tjänstgjorde inom Sidas personalbistånd med utvecklingsplanering inriktad på jordbrukets markanvändning. Även lantmätare med mer teknisk inriktning var engagerade bl a av FN för att hjälpa till att bygga upp topografisk kartläggning i uländer. Under Sten Wickboms ledning tog lantmäteriet initiativ till att bygga upp en funktion för denna verksamhet inom myndigheten för att ge den en mer bestående och sammanhållande inriktning än bara genom rådgivning från enskilda experter. En enhet inrättades 1979 inom lantmäteriet med detta syfte under beteckningen Swedsurvey (*se not) och Ian Brook blev dess första chef. Verksamheten var inriktad på rådgivning och utbildning för att bygga upp statliga organisationer för topografisk kartläggning och mot att genomföra kartläggning och flygfoto på uppdrag i andra länder. Man fick tidigt två uppdrag som finansierades av Sida, dels att stödja Ethiopian Mapping Authority i Etiopen och dels att på motsvarande sätt stödja Survey Department i Zambia. I Zambia arbetade Torbjörn Östberg som chef för den topografiska avdelningen och han blev ledande i att utveckla samarbetet i Zambia. Medan samarbetet i Etiopien avsåg topografisk kartläggning kom samarbetet i Zambia att inkludera frågeställningar om fastighetsbildning och fastighetsregistrering. Fastighetsbildningen kom till att börja med att främst handla om stöd till en uppdelning av stora farmer, som ägts av engelsmän men som övergetts i samband med Zambias självständighet till mindre farmar om ca 50 ha styck som sedan tilldelades infödda zambier. Centralnämnden för fastighetsdata blev ansvarig för att stödja ett projekt för att införa ett datoriserat fastighetsregister för lagfarter i Zambia. Utvecklingsarbetet handlade mycket om att införa mer ändamålsenliga och alltmer förenklade metoder för att mäta in och registrera nybildade fastigheter inom såväl områden som kunde lagfaras som inom traditionellt förvaltade landområden. Insatserna innefattade rådgivning, utbildning, upphandling av material, utveckling av metoder, organisation och lagstiftning och även uppbyggnaden av en lantmätarutbildning på universitetet i Zambia.

Swedsurveys verksamhet var i huvudsak inriktad på kartläggning och teknisk rådgivning. För att möta behovet av rådgivning inom det fastighetsrättsliga området inrättades också en enhet för utlandsfrågor inom fastighetsavdelningen med mig som chef och som kom att inriktas dels mot medverkan i olika initiativ av bostadsdepartementet i internationella organ och dels mot medverkan i svenskt bistånd i frågor som syftade till en mer ändamålsenlig förvaltning av markrättigheter och sådana rättigheters betydelse för ekonomisk utveckling. Ett viktigt steg togs när vi kunde starta en utbildning i Gävle för tjänstemän i olika fastighetsorganisationer i uländer som syftade till att påvisa behovet av fungerande fastighetssystem för ekonomisk utveckling och möjligheterna att bygga upp effektiva system i uländer. Utbildningen som finansierades av svenska biståndsmedel blev mycket efterfrågad och har sedan dess bedrivits i olika former.

Ian Brook avgick från Swedsurvey 1989 och efterträddes av mig. I samband med detta överfördes fastighetsavdelningens utlandsenhet till Swedsurvey. Verksamheten fick en tydlig inriktning mot att genom ett institutionellt samarbete mellan svenskt lantmäteri och en motsvarande organisation i ett uland genom rådgivning och utbildning bygga upp en effektiv verksamhet för hantering av markrättigheter i flera avseenden. Genom att säkerställa en tryggad rätt till marken kan ägaren investera i förbättringar av sin bostad efter sin förmåga och successivt bygga upp sitt välstånd… Genom en fungerande fastighetsregistrering kan en stat införa ett differentierat skattesystem av fastigheter som är anpassat till fastigheternas ekonomiska värden. Skatten kan sedan användas för landets utveckling. Fastighetsregistret ger också möjligheter att uppta lån med fastigheten som säkerhet och därigenom till ytterligare investeringar för att utveckla olika typer av verksamheter. Det handlade således inte om att framställa kartor för ett land utan om att hjälpa till att bygga upp landets egen förmåga att producera kartor och att registrera fastigheter.

 

Berlinmuren faller

År 1989 föll Berlinmuren och de kommunistiska staterna föll samman. Från svensk sida ville man gärna stötta våra grannländer i Baltikum, Polen och Tjeckoslovakien, Ryssland och senare  de flesta av de nya länder som uppstod i Östeuropa och Centralasien. En viktig fråga i alla dessa länder blev övergången från ett statligt dominerat ägande av all mark till mer individuella former av markrättigheter i form av äganderätt eller olika typer av nyttjanderätter. Detta krävde en helt ny organisation och lagstiftning för staternas sätt att administrera marken och behovet av rådgivning från utlandet var stort. Den svenska staten insåg vikten av system för fastighetsutveckling för demokratisk och ekonomisk utveckling och beslöt att stödja länderna genom rådgivning och utbildning och lantmäteriet blev den viktigaste samarbetspartnern till Sida i detta arbete. Den utbildning som inrättats för uländer kunde snabbt anpassas och erbjudas till de baltiska staterna, till Ryssland och andra forna sovjetstater. Utbildningen ledde till samarbeten som utvecklades i olika projekt i nästan alla stater som bildades efter Sovjetunionens fall och i själva den nordvästra delen av Ryssland från Kaliningrad till Murmansk. Även i flera andra länder såsom t ex Vietnam, Kina, Moçambique uppstod motsvarande behov och samarbetsprojekt kom till stånd. Senare föll även Jugoslavien sönder i ett antal nya länder som på motsvarande sätt behövde stöd i ansträngningarna att införa nya former för markförvaltning. Swedsurveys verksamhet expanderade snabbt från en omsättning om ca 10 miljoner kr till ca 100 miljoner kr per år.

 

Swedsurvey blir Swedesurvey AB (*se not)

Swedsurveys organisationsform såsom en enhet inom lantmäteriverket blev alltmer problematiskt. Dåvarande skatteregler för beskattning av statliga tjänstemän som tjänstgjorde utomlands innebar att dessa skulle beskattas fullt ut i Sverige. Var man däremot anställd av ett bolag skedde ingen sådan beskattning vilket innebar att Swedsurvey var tvungen att anställa utlandsstationerade medarbetare via något bulvanföretag. Samverkan med andra organisationer i olika projekt, t ex finansierade av Världsbanken krävde ofta avtal i form av joint ventures. Sådana kunde inte Swedsurvey ingå utan riksdagens godkännande vilket i praktiken inte var möjligt att få. För den vidare utvecklingen efter biståndsprojektens slut behövde Swedsurvey ha möjlighet att ingå i olika konstellationer och dotterbolag i de länder där man var verksam för att säkerställa en framtida verksamhet. Dessa överväganden och aktiv lobbying mot regeringen ledde till att Swedsurvey kunde ombildas till Swedesurvey AB 1993 med mig som första VD. Även CFD:s utlandsverksamhet inordnades i det nya bolaget. Vid tidpunkten för bolagsbildningen hade Swedsurvey bedrivit en omfattande marknadsföring mot ett antal fastighetsregistreringsprojekt i olika regioner i Argentina och förväntningarna mot Swedsurveys deltagande i dessa projekt var höga i Argentina. Ett av de första ärenden som dök upp i styrelsen för det nya bolaget Swedesurvey AB blev att lägga in slutliga anbud i två provinser i Argentina. Men styrelsen sa nej och jag förstod ingenting. Ett bolag som bildats för att göra det möjligt att delta i projekt av denna typ säger nej till ett av de mest lovande projekten. Jag fann för gott att lämna in handduken och avgå från VD-posten. Min uppfattning är att styrelsens nej inte hade så mycket med bolaget att göra utan var ett led i det intrigerande som vid den tidpunkten förekom mellan lantmäteriet och CFD över frågan om CFD skulle fortsätta som självständig myndighet eller sammanläggas med lantmäteriet.

 

Projektledare i Vietnam

Jag fick sedan ett erbjudande om att bli projektledare för Jaakko Pöyry, ett finskt konsultbolag, i Vietnam. Vietnam är ett land som jag sedan Vietnamkrigets dagar haft en stark känsla för så det var lätt att acceptera erbjudandet. Projektet var uppföljaren av det stora svenska biståndsprojektet för att bygga en pappersfabrik i Bai Bang och syftade nu genom landsbygdsstöd utveckla levnadsförhållandena för landsbygdsbefolkningen och därigenom också säkerställa virkestillgången för papperstillverkningen. Det pågick en reform av det ekonomiska systemet i Vietnam från statligt ägande av mark och andra produktionsresurser mot marknadsekonomi vilken även innefattade en ny marklag som gav bönderna en enskild nyttjanderätt till mark och de ekonomiska värden som kunde produceras på marken. Projektet innehöll många komponenter såsom stöd till plantering av skog och utveckling av sk agroforestry som en kombination av matproduktion och skog på samma mark, forskning på nya metoder inom skogsbruket, utbildning och stöd till uppbyggandet av lantmäteri och fastighetsbildning i 5 provinser i norra Vietnam. Jag tillbringade ca 2 år i projektet med placering i Hanoi.

Illustration2: Utdelning av Land Use Certificate i en by i norra Vietnam (Foto Minh Ha)

Tjänsteexporten blir åter en del av myndigheten

När jag kom hem till Sverige igen började jag så småningom igen på Swedesurvey AB och ägnade mig som teknisk direktör åt att försöka leda den operativa verksamheten dvs att försöka följa hur de olika projekten utvecklades och stödja de projektledare som närmast ansvarade för genomförandet. Basen för Swedesurveys verksamhet var även fortsättningsvis det institutionella samarbetet mellan det svenska lantmäteriet och en systerorganisation i landet. Men förutsättningarna för att erhålla svenskt bistånd till detta samarbete förändrades med ändrade upphandlingsregler från Sida med tydligare krav på upphandling av alla projekt. Dock ansågs det möjligt att även fortsättningsvis bedriva denna typ av institutionellt samarbete om det skedde inom staten, dvs som ett samarbete mellan Sida, landet ifråga och lantmäteriet som en annan statlig myndighet. Lantmäteriet inrättade därför ånyo en enhet för tjänsteexport för myndighetssamverkan och eftersom denna typ av samarbete varit mitt största intresse inom utlandsmarknaden beslöt jag att flytta dit. Där blev jag till min pensionering 2013. Sedan har jag fortsatt med rådgivning i samfällighetsfrågor.

Det är med visst vemod jag kan konstatera att Swedesurvey AB som bolag nu gått i graven. De som på senare år ansvarat för verksamheten har inte kunnat förvalta det stora kapital av goodwill och kontakter som byggts upp inom bolaget till en mer bestående verksamhet utomlands.

 

Hur blev det?

Mina erfarenheter från det svenska lantmäteriet har gjort mig övertygad om att förrättningsprocessen i fastighetsbildningslagstiftningen är ett verksamt medel för plangenomförande. Den kompetens som en förrättningslantmätare behöver besitta är väsentlig för att en förrättning ska leda till goda resultat. Tyvärr kan jag konstatera att kompetensen i lantmäterifrågor successivt monterats ned med början i avskaffandet av distriktslantmätarna, följt av överlantmätarna och sedan slutligen kompetensen inom Lantmäteriets ledning.

Illustration 3: Land Register i Moshe, Tanzania (Foto författaren)

Förrättningsprocessen i Sverige verkar vara på väg att ombildas till en ren registerfunktion istället för att bidra till att lösa markfrågor vid planläggning för ny eller förändrad markanvändning i takt med samhällets utveckling. Det är däremot glädjande att konstatera att den svenska lantmäterimodellen vinner alltmer spridning internationellt. Former för exploateringssamverkan (vilket avskaffades i Sverige 2012) sprids bl a genom FN:s Habitat som ett verksamt medel att lösa markfrågor i städer i uländer. Genom den masterutbildning i land administration som KTH bedrivit har den svenska förrättningsmodellen spritts till många länder i Östeuropa och Afrika där flera universitet startat utbildning av lantmätare inriktade på fastighetsfrågor. Den omfattande råd-och utbildningsverksamhet som lantmäteriet bedrivit med stöd av svenska biståndsmedel i de många länder som avvecklat en kommunistisk markförvaltning och övergått till mer rättighets- och marknadsorienterade system har  betytt mycket i upplösningen av Sovjetunionen och Jugoslavien men också i Kina, Vietnam och afrikanska stater som Etiopien, Zambia, Moçambique m fl. Fastighetsdatasystemet i Zambia har medfört att nyttjanderättshavare har kunnat erlägga fastighetsavgifter till staten och staten har kunnat differentiera avgifterna i förhållande till de olika fastigheternas värden. Den kraftigt ökande inkomsten för staten har sedan kunna återinvesteras i olika former av infrastruktur för att förbättra levnadsvillkoren för befolkningen.

Zambia, Etiopien och Botswana har en heltäckande tillgång till topografiska kartor. Nationella geodetiska system baserade på internationella definitioner av en referensellipsoid för satellitbaserade mätningar och tillhörande referensstationer för snabba och noggranna mätningar mot satelliter har etablerats i såväl Östeuropa, Balkan, Centralasien, Kina som i Botswana, Zambia, Kenya m fl med stöd från svenskt lantmäteri. I bl a Zambia, Moçambique och Vietnam har modern lagstiftning i landfrågor tillkommit med aktivt stöd från Sverige. I Botswana har en mer effektiv fastighetsadministration införts i de områden som lyder under traditionell förvaltning.

Lantmäteriet har också medverkat i bestämningen av internationella gränser, bl a mellan Kuwait och Irak efter det första gulfkriget och mellan Etiopien och Eritrea.


Länder där Swedesurvey har bedrivit verksamhet

Europa:

Estland , Lettland , Litauen, Polen, Kroatien, Serbien, Bosnien, Makedonien, Albanien, Kosovo, Grekland, Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Georgien

Asien:

Kuwait, Saudiarabien,Tadzjikistan, Uzbekistan, Kirgizistan, Mongoliet, Kina, Vietnam, Malaysia, Indonesien, Filippinerna, Laos

Afrika:

Tunisien, Egypten, Ghana, Etiopien, Kenya, Rwanda, Tanzania, Moçambique, Lesotho, Sydafrika, Zimbabwe, Zambia, Botswana, Namibia, Uganda, Nigeria

Sydamerika:

El Salvador, Belize, Guatemala, Guyana, Nicaragua, Bolivia, Peru, Uruguay


*not Så länge Swedsurvey var en del av lantmäteriet stavades namnet utan e. Efter bolagiseringen hette företaget Swedesurvey AB

 

Gävle 20200505

tomost46@gmail.com

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *