Nyfiken över alla gränser – från KTH via världen till LTH, Klas Ernald Borges, L75

Vad gör man som lantmätare?

Min fråga till förrättningslantmätaren var uppriktig – jag hade ingen aning, men hans svar lät väl ändå relativt ok. Jag var 19 år och stod inför mitt livs stora val – vad skulle jag ägna mig åt? Men samtidigt hade jag inte tid att fundera för länge – det var i alla fall så jag tänkte då. Jag hade inget tillfälligt jobb eller lumpen för ett sabbatsår, och jag var inställd på att flytta från min uppväxtstad, Mariestad. Alla mina kompisar drog också iväg, nästan alla för lumpen eller för att studera vidare. Göteborg (Chalmers), Uppsala, Stockholm, Örebro – det var mestadels dit man sökte sig. Alternativet att vara kvar ett år i Mariestad fanns inte för mig.

 

Vilken utbildning?

Jag hade redan sökt högskoleutbildning. Hur långt räckte betygen? Jag kom med i en andra antagningsgrupp för Handelshögskolan i Stockholm – där vi fick skriva ett särskilt antagningsprov, varav en tredjedel antogs. Nej, där räckte jag tydligen inte till. Mina gymnasiebetyg låg någonstans i nivå för att komma in på tandläkarutbildningen. Min reservplats i den första antagningen var låg, så det såg ut som om jag nog skulle komma in i andra antagningsomgången. Jag hade en vecka kvar på att bestämma mig. Jag hade redan kommit in på mitt tredjehandsval – lantmäteri i Stockholm. Men vad var det egentligen, och vart skulle det leda för mitt framtida liv? Jag insåg först att tandläkare inte var mitt livsval. Jag fick inte låta gymnasiebetygen bestämma vad jag skulle ägna mitt liv åt. Det fick vara ok att jag inte fick ”full valuta” för mina betyg, då jag med god marginal kom in på KTHs lantmäteriprogram.

Jag återkommer till svaret från förrättningslantmätaren i Mariestad. Men låt mig först berätta vad som har hänt under de gångna 45 åren sedan dess, fram till idag.

Min utgångspunkt var i stort sett noll. Jag hade ingen lantmäteribakgrund. Visste knappt något alls om detta, och inget minne av hur jag kom på att denna utbildning hamnade i min ansökan till högskolestudier. Jag hade dock lite intresse för kartor och hade ägnat mig lite åt orientering i scouterna, men detta var inte skäl nog.

 

Studierna vid KTH

Det blev i alla fall KTHs lantmäteriprogram. Variationen av ämnen, både teoretiska och praktiska gav mig ro. Att brottas med matematik var en utmaning. Det var fascinerande och det gick att ta sig igenom. När jag kom in i och upptäckte logiken i tänkesätten i matematisk statistik och fick några aha-upplevelser. Då blev jag lycklig över att få valuta för min känsla för matematikens logik. Juridikens logik tog längre tid att upptäcka, medan fysisk planering tilltalade mig utifrån en samhällssyn med aktiv offentlig medverkan.

När jag hade betat av de fyra årens kurser och stod inför val av examensarbete kom verkligheten närmare. Fyra år av studier i diverse fascinerande ämnen var nu slut. Jag hade lärt mig effektivt att vara student, att läsa in och tenta av. Men nu väntade samhället på mig. Nu skulle jag göra nytta för detta samhälle som hade gett mig så många år av utbildning, ända sedan lågstadiet.

Jag var inte riktigt färdig än med min studievärld. Slumrande gymnasiekunskaper i franska hade väckts till liv genom en valfri KTH-kurs i franska för tekniker. Så för exjobbet valde jag nu att fördjupa mig i ämnet expropriation i Frankrike. Udda ämne och föga praktiskt användbart, men roligt att få tränga in i något nytt och udda. Jag kunde inte den svenska expropriationslagstiftningen särskilt bra, men fick både den och den franska till livs genom exjobbet. Ett besök hos en fascinerad expropriationsdomare i Bordeaux rätade ut några frågetecken. De många kvarvarande frågetecknen skrev jag aldrig om. Förutom vissa grepp om rättslig struktur och ersättningsfrågor var dock fackfranska min stora behållning. Dessutom fick jag den examen som var nyckeln till mitt framtida liv.

 

På väg ut – till vilken arbetsmarknad?

De många olika kursernas ämnen var inte längre okända för mig, om än kanske inte så fördjupade att de direkt skulle gå att använda i ett jobb. Det okända var däremot att jobba inom mitt område, trots att jag under utbildningsåren hade gjort praktik på ett flertal arbetsplatser. Jag sökte och blev kallad till anställningsintervju på Vänersborgs kommun. Men jag tvekade av personliga skäl. Samtidigt hade jag fått möjlighet till ett kortare utlandsuppdrag, ursprungligen tänkt för exjobb, men stipendiet var av oförklarliga skäl fortsatt reserverat för mig. Så det blev istället en två månaders studie om system för registrering av illegala bosättningar i staden Mindelo på Kap Verdeöarna. Mer utmanande än Vänersborg, tyckte jag. Jag hade ett års studier på Sandöskolans civilförsvarsutbildning i bistånds- och katastrofhjälp som bas, och där hade mitt språkval blivit portugisiska. Och det var det språket som gällde på Kap Verde.

Jobbet i Vänersborg var redan borta från agendan. Efter färdigställd rapport för Kap Verdestudien fick jag möjlighet att göra ytterligare en liten studie – om bostadsfrågan i Portugal. Professor Erik Carlegrim gav mig en tillfällig anställning, utan att skriva in mig som doktorand, och lät mig dyka ned ytterligare lite i ett udda land längst ned i sydvästra Europa. Deras s k nejlikors revolution år 1974 hade lett till att den fascistiska diktatorn hade avsatts och en vänstervåg drog fram. Decennier av diktatoriskt styre hade effektivt delat upp samhället i en förtryckt arbetarklass, med utbredd analfabetism, och en elit som tidigare också hade haft kolonierna i Afrika (bl a Kap Verde, men framför allt Angola, Mozambique och Guinea-Bissau) att berika sig ifrån. Utbildning var enbart till för eliten, och det återspeglade sig också tydligt i frågor inom mitt fackområde – lantmäteri, med betoning på fysisk planering och fastighetsregistrering: kaos kan vara en kortfattad sammanfattning.

 

Doktorandstudier – med fortsatta utlandsuppdrag

Efter två års arbete på Kap Verde genom Afrikagrupperna, som fortsättning på min tidigare tvåmånadersstudie, och som volontäranställd på kommunens tekniska kontor, återvände jag till den svenska arbetsmarknaden. Varken Vänersborg, annan kommun eller lantmäterikontor fanns enkelt tillgängliga för mig. Börja söka sådant jobb? Jag tvekade. KTH kom lyckligtvis in i bilden igen, denna gång genom att professor Gerhard Larsson ordnade till så att jag fick ett 4-årigt doktorandstipendium från ingenjör Ernst Johnsons stiftelse, förvaltad av KTH. Vi var 10-15 sådana doktorander på hela KTH, och varför just jag fick ett av dessa stipendier vet jag inte. Kanske för att lantmäteriområdet inte hade fått något tidigare, att Gerhard lobbade bra för det, att min farfar hette Ernst eller något annat. Formellt gällde ”studiebegåvade ungdomar från landsorten”.

Beskrivningen av mina tänkta doktorandstudier baserades på problemen med fastighetsregistrering i u-länder, men det var ingen uttömmande beskrivning av forskningsområdet och mina förutsättningar. Jag hade dock erfarenhet från jobb i Afrika (Kap Verde) och några enklare rapporter om Frankrike, Kap Verde och Portugal. Det räckte tydligen – mirakulöst, med professor Larssons hjälp.

Jag gladde mig över detta och påbörjade mina doktorandstudier – men bara under ett drygt halvår (år 1985), innan jag återvände till Kap Verde för att under ytterligare två år fortsätta det påbörjade arbetet om reglering av markupplåtelser i staden Mindelos ytterområden. Det var i sig ett stadsutvecklingsprojekt i en stad som inte mäktade med att kontrollera spontana bosättningar/svartbyggen. Ytterligare två år av praktiskt arbete och njutbar tillvaro ute på varma och härliga öar i Atlanten, och med ett mottagande och trevligt folk. Högt bidragande orsak var förstås min blivande fru Edith, själv hemkommen år 1985 till Kap Verde efter 7,5 års studier i Sovjetunionen, grundläggande konstskola i Yerevan och sedan femårig Konstfackskola i Moskva.

 

Portugal – ett nytt forskningsområde för mig

Tillbaka i Sverige år 1988 var det fortsatta doktorandstudier som gällde. Inledningsvis om fastighetsregistrering i u-länder, men efter något år ändrade jag inriktning utifrån en idé att fortsätta med Portugal. Jag charmade Stockholms byggnadsförening med min idé om en studie om ”Illegalt byggande som huvudsaklig modell för markexploatering”. De gav mig ett stipendium för ett halvårs studie av hur processen för urban markexploatering hade förändrats i Portugal efter landets medlemskap i EU år 1986. Den tidigare historiska urbana utvecklingen och bygglovshantering kännetecknades av ett otillräckligt nationellt system och kommuner utan reell kapacitet. Stadsplaner gjordes ibland, men det var mycket komplicerat att få dem fastställda, och det konkreta byggandet skedde ändå. Det var istället huvudsakligen en oorganiserad och i någon mening helt byggherrestyrd urban utveckling.

Under mina fältstudier träffade jag en äldre man på sin stora lantegendom i Lissabons utkanter. Han skulle beskriva för mig hur han bedrev sin verksamhet. Han hade köpt egendomen från en person i Rockefellerfamiljen då denne snabbt såg sig tvingad att lämna Portugal pga oroligheterna vid revolutionen år 1974. Han kom över egendomen billigt. Han hade näsa för affärer. Han sade sig vara nästan analfabet, men förstod ändå värdet av mark och hur man skapar mervärde genom privat uppstyckning av mark för exploatering.

Mannen var inte ensam om att ordna mark för nytillkommande stadsbor. Folk flyttade in från landet, men behöll rötterna i landsbygden, på liknande sätt som i Sverige i början av 1900-talet. Behovet av bostäder var stort med den starka urbanisering som började i Portugal på 1950-talet, men som sedan successivt ökade och briserade efter de afrikanska koloniernas självständighet år 1974–75.

Många av dessa kolonisatörer fick återvända hem till ett Portugal som de inte ens var särskilt hemma i. Bostadsbristen blev ännu mer akut, och privata markexploatörer tog hand om allt detta, var och en på sitt sätt. Eller rättare sagt: de såg affärsmöjligheterna i att exploatera mark utan att behöva styras av otillräckliga kommuner eller staten. Det ledde till en mängd isolerade exploateringar, utan den samordning som behövs för att säkerställa allmänna intressen.

I Sverige hade vi under ungefär samma tidsperiod genomfört miljonprogrammet som ”löste” bostadsproblemen, åtminstone för en tid, med en omfattande och då nydanande planeringsinsats. Hade det kunnat göras på annat och bättre sätt? Säkerligen, men om jag jämför med den urbana miljö som finns i storstadsregionen Lissabon kan jag samtidigt känna en viss stolthet över hur vi utvecklade vår fackmässiga kompetens, förmåga och omfattningen av alla verksamheter som driver både urban utveckling och markanvändningen intill dessa urbana zoner.

Bygga upp kommunal planeringskompetens – Portugals utmaning

Den urbana utvecklingen i Portugal blev alltmer alarmerande. När Portugal sedan blev EU-medlem år 1986 var detta en sektor som prioriterades. Hur kan man då skapa ett system för ordnade former för markexploatering? Kommunal fysisk planering utvecklades och detta rönte mitt intresse. Inom en tioårsperiod hade man börjat ta fram kommunala översiktsplaner, och utifrån dessa gick man sedan vidare i hur man skulle kunna styra upp privata markexploatörers etablerade affärsverksamheter. Deras privata exploateringsplaner – loteamento– hade efter andra världskriget hämtats som modell från Frankrike (s k lotissement) och var i sig ett sätt att tillåta privata byggherrar ha hela initiativet i den urbana utvecklingen. Samtidigt skapade dessa privata exploateringar problem med att de privata intressena blev alltför ensidiga. Man lät dela in i maximalt antal tomter och byggrätter, både horisontalt och vertikalt. Däremot säkerställdes inte allmän platsmark för olika angelägna allmänna ändamål i tillräcklig omfattning.

Hur förändrar man en välutvecklad mentalitet i privatiserad stadsbyggnad? Det revolutionära skiftet från fascismen till en demokratisk struktur underlättade. Man vände det gamla koloniala samhället ryggen och sökte sig till moderna förebilder inom urban utveckling. Kommunerna skulle utvecklas och bli en viktig bas i samhällsutvecklingen. Översiktsplaner var ett första steg. Demokrati och kommunal kompetens skulle förändra den urbana utvecklingen. Privata exploateringsplaner med maximerade privata byggrätter fick nu underordna sig en begynnande kommunal fysisk planering.

Hur hade det gått under de första åren som EU-medlem? Men frågan var snarare – hur fria var byggherrarna att driva på den urbana utvecklingen? Kanske var det detta perspektiv som lockade Stockholms byggnadsförening mest. Att komma åt mark i och runt omkring städerna var naturligtvis det mest strategiska, och sedan kunde man exploatera eller avvakta med marken som investerat kapital. Det var knappast något system att införa i Sverige, men enbart en beskrivning av ett sådant system kunde vara värdefullt.

Vid mina efterforskningar i några kranskommuner till Lissabon kollades konkreta privata exploateringar upp gentemot översiktsplanen. I en del fall fanns tveksamheter utifrån översiktsplanens regleringar, och några var uppenbart avvikande. Samtidigt fanns en glädje i samhället över att kommunerna hade tagit över initiativet och att man successivt lärde sig att hantera den urbana utvecklingen. Det skedde en tydlig förändring i maktbalansen mellan kommunerna, de privata aktörerna och staten. ’Urban sprawl’ utifrån privata byggherrars drivkrafter hade lett till många besvärliga urbana lösningar, inklusive vissa slumområden. Nu skulle landet utvecklas mot ett bättre europeiskt system för urban utveckling.

I doktorandarbetets slutskede och vid disputationen togs frågan upp om hur markexploatering sker i framför allt södra Europa, bl a med Grekland som annat exempel. Den svenska modellen för markexploatering bygger på vår tradition, och en stark offentlig förvaltning, med både kommunala och statliga myndigheter. Varje land bygger upp sitt system, men vi måste alltid vara uppmärksamma på hur våra system fungerar, dess för- och nackdelar, samt hur vi kan förändra det mot en högre samhällsnytta. Det gäller såväl i Sverige som i Portugal, Grekland och Kap Verde.

 

Borta bra men hemma bäst?

Efter disputationen år 1996 ställdes jag på nytt inför frågan om vad jag skulle göra – och vilka konkreta möjligheter som fanns till buds. På nytt en möjlig tjänst i Sverige – tjänsteman på kommunikationsdepartementet eller på nytt en utlandstjänstgöring? Valet föll återigen på utlandstjänst. Denna gång som projektledare i ett treårigt EU-finansierat projekt i Guinea-Bissau, för utveckling av deras lantmäteri och system för markägande och fastighetsregistrering. Under min doktorandtid hade jag gjort kortare konsultarbeten och ett halvårs studie om bönders markägande i norra Moçambique, så nu återvände jag till mer klassiska lantmäterifrågor om utveckling av fastighetsregister i rural miljö.

Bomullsodlare i norra Moçambique

En återkommande fråga i alla dessa sammanhang är hur man får grepp om ett lands fastighetssystem, och att sedan arbeta med utveckling av systemet. I vissa länder finns det många uppenbara brister, men att förändra är inte något som görs i en handvändning. Dessutom, i Guinea-Bissau hann vi bara en bit på väg, men avbröts abrupt år 1998 pga ett inbördeskrig. Inga möjligheter att fortsätta, och ett bräckligt fredsavtal slöts först ett år senare.

 

Svenskt lantmäteri – nya lärdomar

Nu blev det dags att återvända hem till Sverige, och att på allvar bygga upp min kompetens inom svenskt lantmäteri. Men efter nästan två decenniers arbeten och forskning med primärt utlandsperspektiv var kunskapen om mitt fackområdes faktiska utövande i Sverige begränsad. Visserligen möjligt att jobba upp sig i praktisk verksamhet, men samtidigt lockade det nog mer med fortsatt forskning, undervisning och övergripande analyser av fastighetssystem. En forskningsadministrativ tjänst på Luleå Tekniska Universitet kom upp som möjlighet, men det mer lantmäterispecifika på LTH i Lund framstod som det fackmässigt helt naturliga valet. Dessutom en bra bit längre söderut…

Även om mina internationella erfarenheter var omfattande var detta inte något fokus för lantmäteriprogrammet på LTH. Det krävdes då förstås att jag skaffade överblick och lärde mig mer om vissa delar av det svenska systemet för lantmäteri, markexploatering och urban utveckling. Min främsta referenspunkt var mitt forsknings- och internationella perspektiv. En inlärning av det svenska systemet påbörjades, och det har successivt fått mer innehåll. Min förståelse för praktiskt lantmäteriarbete har ökat, men också den övergripande systemförståelsen. Det är också en sådan förståelse som studenterna på lantmäteriprogrammet bör uppnå, dvs inte bara en hantverksmässig färdighet att hantera lantmäteriförrättningar, göra fastighetsvärderingar, medverka i detaljplanearbete och markexploateringar, osv, utan att också förstå hur vårt fastighetssystem fungerar, hur det förändras och vilken samhällsnytta det gör.

När vi införde 3D-fastigheter år 2004, och fem år senare ägarlägenheter var det en utveckling av det fastighetssystem som hade byggts upp. PBL diskuteras och kritiseras från olika håll, ny PBL 1987 och 2010, den förändras också successivt, men är det just dessa stegvisa förändringar som optimerar samhällsnyttan? Ingen har en sådan övergripande förståelse och kan avgöra vad som är det optimala, men vi måste tillsammans bidra till förändringar, genomförande i praktiken och att vår yrkesgrupp förstår det system vi verkar inom.

 

Bygglovskrav för bioklimatiskt byggande i Afrika

När jag sommaren 2018 gjorde en kortare studie av systemet för stadsutveckling på Kap Verdeöarna, med intervjuer och studier av krav för bygglov, fick jag ofta kritiska synpunkter om brister i deras system. Kunde jag då ge dem en universallösning? Jag har ju överblick inom området. Nej, det är många faktorer som påverkar, och i det konkreta fallet var jag endast ute efter att få en viss bild av kraven för bygglov för att beskriva i vilken utsträckning man skulle kunna ställa krav på bioklimatiskt anpassad arkitektur. Förutom byggtekniska och arkitektoniska lämpliga lösningar kommer frågan om tillståndssystemet in – förekomst av och innehåll i översiktsplan, ev. detaljplaner, samt om bygglovsprocessen.

Under 1980-talet jobbade jag praktiskt med markupplåtelser och bebyggelse i yttre stadsdelar av staden Mindelo, varav merparten utanför eller bara delvis inom det formella systemet för markupplåtelse och bygglov. Att införa krav för bättre byggande måste samordnas i deras ”PBL”-system – både det formella och det som kan genomföras i praktiken. Denna fältstudie med övergripande beskrivande analys (Building Permit in an Urban Land Development Context) var mitt bidrag till ett kapitel i en bok om Bioclimatic Architecture in Africa.

 

Nekat bygglov i Kivik – en jämförelse

Parallellt med att skriva nämnda kapitel arbetade jag med att få fram kommunala bygglovsfall för kursen Detaljplan och bygglov för fjärdeårsstudenter på LTH. Tydliga kontraster finns, och jag kan se värdet av hur vi i Sverige har byggt upp ett omfattande system med utgångspunkt i det kommunala planmonopolet, inklusive bygglovshanteringen. Är det rätt att neka bygglov för en fastighetsägare med f d fruktodlingsverksamhet i Kiviksområdet, strax intill nationalparken Stenshuvud? I Simrishamns översiktsplan har man angett en restriktiv inställning till förändring av landskapskaraktären. Fastighetsägaren ville bygga om f d säsongsbostäder för äppelplockare till sedvanliga fritidsbostäder, och som lätt kan börja användas för permanentboende. Detta sågs som ett hot mot riksintresset. Den enskilde fastighetsägaren överklagade kommunens beslut, men fick ingen framgång i någon instans ända upp till Mark- och miljööverdomstolen.

Känner jag medlidande för denne drabbade fastighetsägare? Och vad tänker jag om kommunens starka möjlighet att styra markanvändningen ned till en sådan här nivå? Framför allt känner jag stolthet över att vi har byggt upp ett system där både allmänna och enskilda intressen spelar roll, att där det finns en rimlig logik och att beslut de facto fattas utifrån denna logik. En del av logiken ligger också i att det är ett demokratiskt fattat beslut på kommunal nivå. Det är dessa synsätt som jag vill bidra med genom min roll som universitetslektor. Detaljkunskap och övergripande förståelse måste gå hand i hand.

 

Lantmäteri som del av LTHs och Sveriges ingenjörskompetens

Så, vad väntade mig när jag då började på LTH år 2000? Undervisning förstås och dessutom ansvar som programledare för civilingenjörsutbildningen i lantmäteri. Detta arbete innebar samverkan med kollegor inom såväl lantmäterisfären som många andra inom LTH. Det var intressant att greppa och diskutera lantmäteriprogrammets innehåll, svårigheter i kurser (matematik, matematisk statistik, programmering m fl), behovet av vissa grundläggande ingenjörsämnen (geologi, vägbyggnad, husbyggnad, miljökunskap), och även hur klassiska lantmäteriämnen (geodesi, fotogrammetri, kartografi, m fl) hade förändrats och funnit nya former.

Den övergripande frågan var vilken utbildningsprofil en civilingenjör i lantmäteri borde ha, och dessutom tillåtas ha enligt LTHs upplägg med tre års obligatorium och sedan specialiseringar med viss valfrihet för studenterna under de två sista åren. Det finns inget givet svar för det, utan det var vårt ansvar att definiera det. När KTH år 2003 slog ihop sina L- och V-utbildningar till ett nytt samhällsbyggnadsprogram markerade de slutet på en epok som började år 1932. Tillräckligt lång tid för att etablera utbildningsprofilen civilingenjör i lantmäteri i samhället. Tid att förändra? Väg- och vattenbyggnadsprogrammet hade funnits i ännu fler år (sedan år 1871), men med KTHs perspektiv skulle detta förändras i grunden. Vissa liknande förändringar har senare även gjorts på andra tekniska högskolor, men ännu inte på LTH. Utbildningsutbudet har förstås också ändrats sedan LTHs bildande år 1961, från de fem grundläggande civilingenjörsprogrammen och arkitektur dagens 17 femåriga utbildningar, några treåriga högskoleingenjörsutbildningar och 13 mastersutbildningar som spjutspetsområden för LTH, samt ytterligare en handfull mastersprogram på gång.

Ett antal ”avknoppningar” till nya utbildningsprogram har skett, t ex bioteknik härstammande från kemiprogrammet; teknisk nanovetenskap, teknisk matematik och medicin & teknik från teknisk fysisk, datateknik och informations- & kommunikationsteknik från elektroteknik, ekosystemteknik och riskhantering från väg- och vattenbyggnad. Marknadsföring, starka forskningsområden och behov av profilering har varit starka drivkrafter. Men ska L och V göra som på KTH – gå samman? De existerade där i ca 80 år respektive 130 år, och kan anses ha börjat med tydliga rötter i det tidiga industrisamhället och ända tillbaka till bondesamhället. Förändrat innehåll sedan dess utan tvekan, men namnmässigt är det också en utmaning. Är samhällsbyggnad ett begrepp för 2000-talet – ett tag framöver?

 

Grundutbildning och forskning inom lantmäterisfären

L-programmets ställning på LTH var inledningsvis (från år 1992) och under en period svag, men ändå samhällsnyttig med god examinationsfrekvens och bra arbetsmarknad. Men det räcker inte i ett större LTH-perspektiv. Krav ställs på att få in en tydligare forskningstradition, och detta har under de senaste fem åren utvecklats mycket positivt. T ex om det skissade höghastighetstågets effekter på markvärdestegring vid stationsorterna och möjligheter för värdeåterföring.

Man måste se grundutbildningen som en spegel av forskningen – både forskarutbildningen och seniora forskares projekt. Det finns många intressanta och omfattande forskningsområden på LTH. Forskningsanläggningarna ESS och Max IV i norra Lund röner särskild uppmärksamhet, och där materialfysik, strukturkemi, biologi och geofysik är de primära områdena. Under genomförandet av dessa anläggningar har civilingenjörer i lantmäteri medverkat i detaljplaneprocessen, markupplåtelser, lösningar för samfällda vägar (t o m som MMD-mål), mm, men utan speciellt omnämnande.

Andra mer närliggande forskningsområden är Ax:son Johnsonstiftelsens särskilda satsning på urban arkitektur. GIS-centrums starka utveckling under den naturvetenskapliga fakulteten har också visat att klassiska lantmäteritekniska frågor har en given plats i samhällsbyggandet.

 

Nyfikenhet – i utbildning och forskning

Var står jag i detta? Fascinerad av all denna kompetens och framåtanda i min omedelbara närhet. Själv tar jag tillfället i akt att skriva artiklar, granska andras utkast och medverka i forskningsprojekt tillsammans med kollegor. Inga stora, glansiga projekt, men det känns ändå härligt att vara med och bidra på olika sätt.

En särskild nyfikenhet väcktes också vid återkommande semesterresor till Kap Verde, och där jag noterade väldigt många övergivna hus i centrala delen av staden Mindelo (ca 80 000 innevånare). Jag valde ut en central stadsdel, ca 8 ha stort, med ca 300 hus, och klassificerade de övergivna eller tydligt underutnyttjade husen och tomterna – ca 25 % sådana fall. Ett tydligt exempel på s k dött kapital. Utifrån denna inledande kartläggning har jag sedan diskuterat med en lokal högskola med arkitektutbildning att i samarbete med lärare och några studenter närmare undersöka de bakomliggande skälen till en så enormt hög andel outnyttjade fastigheter, trots relativt högt markvärde. Vilka förklaringar finns det till att sådana hus och tomter inte tas om hand och omvandlas till fungerande fastigheter? Många strukturella problem, bl a bristande fastighetsregistrering, komplicerade arvsskiften, oklar plan- och bygglovsprocess och andra faktorer. Marknadsekonomiska, administrativa, lagstiftande eller andra lösningar?

Stadsvy i Mindelo (akvarell av Edith Borges)

Jag kopplar sedan detta till kursen Urban ekonomi som jag och en kollega ger för LTH-studenter i årskurs 5. ’Shrinking cities’ är känt fenomen i nedgångna industristäder i USA, men på Kap Verde finns andra faktorer till liknande stadsutveckling. Jag kan inte hejda mig – fascinerad av att undersöka, och samarbeta med de lokala universitetslärarna och studenter. Fortsättning följer!

LTH-studenternas projektarbeten och examensarbeten ger en annan bra stimulans. I nämnda kurs Urban ekonomi väljer studenterna i grupp om två ett eget exploateringsprojekt eller annat objekt för analys av urban utveckling. Det har blivit många olika projekt under snart tio års tid. Vilken allmänbildning har detta inte gett mig! Alltifrån från integrationsfrågor i Malmö till förutsättningar för urbanekonomisk utveckling i Pajala utifrån (då) planerad gruvdrift! Exjobben ger på liknande sätt en multifacetterad meny av specifika frågor. Jag har som examinator fått läsa ett exjobb om markåtkomst för skidåkning – Vasaloppsspåret och andra svenska skidanläggningar för längdåkning. Något man sedan har rejält med tid att detaljstudera och fundera på i spåret på väg till Mora!

Under de senaste åren har jag också fått förmånen att vara områdesansvarig för LTHs 14 utbildningar inom samhällsbyggnadsområdet (de klassiska femåriga utbildningarna A, L och V, samt Riskhantering, treåriga högskoleingenjörer i byggteknik, brandingenjör, tvååriga masterutbildningar och Trafikflyghögskolans specialutbildning). Tillsammans med fyra andra områdesansvariga, prorektor, några personer i chefstjänst på LTHs kansli, samt studentrepresentanter utgör vi LTHs ledningsgrupp för grundutbildningen. På nytt ett steg upp mot ett övergripande perspektiv för hur vi ska bedriva och utveckla våra utbildningar. Många strategiska frågor om hur vi säkerställer kvalitet utifrån högskoleförordningens mål, näringslivets krav, studenters förväntningar och förutsättningar, pedagogisk utveckling, mm.

Eller vad sägs om att granska och bedöma sex excellenta exjobb, varav två inom mitt samhällsbyggnadsområde (Riskhantering och Trafikteknik) och övriga inom vitt skilda områden såsom biomedicin, machine learning, läkemedelskemi och reglerteknik, för nominering till näringslivsfinansierade stipendier för bästa exjobb. Någon måste göra detta jobb, och det ligger på oss som är områdesansvariga. Hur mycket av mina kemikunskaper har jag kvar? Det roliga är att bli utmanad och medverka till att LTH tar ett bra samhällsansvar.

 

Vad gör egentligen en lantmätare?

När jag snart summerar hela mitt arbetsliv inom lantmäteriområdet är det relevant att återvända till frågan som jag ställde till förrättningslantmätaren i Mariestad. Vad gör man som lantmätare? Vad svarade han? Ingen aning! Inget som fastnade för gott, men han gav mig ändå ett ok för min väg på en då osäker stig.

Skulle jag kunna svara idag? Nja, min yrkesväg under alla dessa år har kanske kännetecknats mest av nyfikenhet och vilja att få en överblick, snarare än detaljer, inklusive ett internationellt perspektiv. Att komma till och lära sig att förstå andra länders system och medverka till att hitta lösningar i stort och i smått. Och när jag kom tillbaka till Sverige år 2000 efter halva mitt yrkesliv var det också med nyfikenhet och upptäcktsvilja.

Om jag ska svara en undrande 19-åring idag om vad en lantmätare gör tror jag att jag helst hänvisar till de lantmäteristudenter som gör praktik i slutet av sin utbildning på LTH. Deras veckorapporter har bra beskrivningar av vad man gör, och deras tre lärdomar att redovisa per vecka är nyttig läsning, även för mig.

Ett annat sätt att beskriva lantmäteriområdet är att återvända till en kvinnlig jordbrukare i Moçambique som hade fått frågan om hon ville ha ett lagfartsdokument för sitt lilla jordbruk. Hon svarade på lokalspråket shangana, varefter mina moçambikiska arbetskollegor vred sig i skratt. När jag frågade varför, fick jag översättningen av kvinnans svar:

–  Vilken skillnad skulle ett sånt där papper göra för mig? Jorden tillhör mig och jag tillhör jorden.

Det svaret gav mig i efterhand motivet till att välja lantmäteri!

2020-05-08

E-post: klas.ernald­­_borges@lth.lu.se

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *