Ett yrkesliv med geografisk information, Torsten Allvar L 69

Hur jag hamnade i lantmäteriyrket

Jag är född 1950 och har vuxit upp i Hökarängen och Farsta och var nog i ordets rätta mening ett förortsbarn. Under uppväxten kom jag aldrig i kontakt med lantmäteri och inte heller begreppet fastighet. Jord- och skogsbruk kunde jag betrakta på passivt avstånd under sommarvistelser i Dalarna och Norrland. Att jag därför sökte in på KTHs Lantmätarsektion 1969 var nog till stor del en slump. Det som lockade var beskrivningarna av utbildningens bredd med allt från matte och fysik, över miljöfrågor till juridik och ekonomi. Så egentligen kunde man studera på KTH:s Lantmäterisektion utan att göra ett skarpt yrkesval.

Väl på plats på KTH träffade jag flera elever som liksom jag var från Stockholmstrakten och som delade min vaga uppfattning om lantmäteri. I årskursen gick dock elever med lantmätarföräldrar (-pappor) och jordbrukarbarn som verkade veta allt om lantmäteri och fastigheter, eller i vilket fall hade mycket att berätta.  En av nybörjarna, som hamnade i samma grupp som jag, drog slutsatsen efter de två första helgernas vägstaknings­övningar på Bogesundslandet att detta med lantmäteri inte var nåt för honom och hoppade av studierna.

Det dröjde nog åtminstone till andra årskursen innan det för mig började klarna kring vad lantmäteri är/var. Ett försök att tolka begreppet blev att med stöd av mätteknik och tillgänglig lagstiftning arbeta för att rätten att nyttja mark organiseras på ett för enskilda markägares och samhällets långsiktigt gemensamma bästa. Därför behövde en färdigutbildad lantmätare som skulle arbeta med fastighetsbildning kunna mäta, kartlägga, fastighetsutreda och i övrigt genomföra en fastighetsbildningsförrättning utifrån förståelse för olika marknyttjandens villkor som inom jord- och skogsbruk, tätortsexploatering osv. Det förutsatte kunskaper inom fastighetsekonomi, beskattningsfrågor, sådant som täckdikning, skogsbruksplanering, tätortsplanering samt kunna ta självständiga beslut som skall kunna prövas i högre rätt. Lantmätaren behövde alltså då jag började studierna på KTH vara en akademiskt skolad person med bred kompetens och med integritet i sin analysförmåga och i sina beslut. Jag är tacksam över att fått vara med på en utbildning som då under några decennier hade denna bredd.

Jag blev alltså kvar som elev på sektionen för Lantmäteri och inriktade mig mot slutet av de fyra åren mot miljöfrågor och fysisk planering. Jag stannande även kvar några år på den institution som då hette Kulturteknik med undervisning och doktorandstudier. Det handlade om marklära med markvattenstudier, hydrologi, ekologi, naturresursförvaltning med miljökonsekvens­bedöm­ningar etc. Jag upplevde som doktorand fördelen av att det inom Lantmäterisektionen fanns expertis och kolleger förutom inom den egna institutionen även inom geodesi, fotogrammetri, fastighetsteknik och fastighetsekonomi. Vi på Kulturteknik ansåg oss nog skilja ut oss lite mot andra naturvetenskapliga institutioner genom de tvärvetenskapliga kontakterna och kopplingarna till markanvändningsteknik och planering. Själv hade jag bra kontakter med berggrundsgeologer, naturgeografer, hydrologer och markvetare. Jag läste doktorandkurser på SLU i Ultuna, hos Naturgeografiska institutionen i Stockholm och jag var med i Geologklubben på Stockholms universitet.

Som doktoranduppgift gav jag mig i kast med den metodik som utvecklats av FN-organet FAO under benämningen Land Evaluation och de olika tekniker som höll på att tas fram internationellt för klassificering av mark. FAO beskriver området på detta sätt: Land evaluation is concerned with the assessment of land performance when used for specified purposes. It involves the execution and interpretation of basic surveys of climate, soils, vegetation and other aspects of land in terms of the requirements of alternative forms of land use. Tekniken för markklassifikation utvecklades då även snabbt rent tekniskt med fjärranalys och datorstöd, men det som intresserade mig mest var grunderna i taxonomisystem och geografisk hantering av variabla landskap med begrepp som landscape ecology, ecotope och mapping unit.

Jag blev klar med en doktorsexamen 1984.  Jag tyckte mig märka att flera av de projekt som främst under 1970-talet utfördes i Sverige kring ekologisk kartering, markklassifikation etc. i liten grad hade dragit nytta av internationella landvinningarna inom dessa två nämnda områden. Jag tänkte mig alltså att det skulle gå att överföra dessa utvecklingar till metodik även i Sverige. Jag trodde då, och så även idag, att detta är fullt möjligt. Så har det dock knappast blivit. Intresset kanske ökar med kommande klimatförändringar vilka kommer att kräva stora förändringar i marknyttjandet.

 

Några av mina erfarenheter av att arbeta på en statlig centralmyndighet

Eftersom min blivande fru förberedde en flytt med Vägverket från Stockholm till Borlänge började även jag leta efter jobb närmare Falun, där vi skaffade ett litet hus vid gruvan. 1981 började jag arbeta på Lantmäteriverkets Kartavdelning. Gävle låg ju halvvägs till Falun och det gick att pendla ett par gånger i veckan. Att byta från att arbeta på högskola till en statlig myndighet innebar naturligtvis många omställningar. Verket var då organiserat under Gd i avdelningar, enheter och sektioner. Jag kom att få fyra chefer enligt denna hierarki. Jag kunde inte längre skriva texter i eget namn utan det förutsattes en granskning av chefer och resultaten blev en myndighets uttalande. Jag minns en kväll på kontorsrummet när min enhetschef Hans-Fredrik Wennström kom in med en två dm tjock bunt med svar på remiss om hur samiska ortnamn skulle stå på den topografiska kartan. Han sa att ”du Torsten vet väl inget om samisk ortografi”, vilket han ju hade helt rätt i. Du får i vilket fall göra en sammanställning av remissvaren. Konflikten i denna namnsättning på kartan blev för mig snabbt uppenbar. Alla remissvaren som var emot baserades på praktiska synpunkter om svårigheter att läsa samisk ortografi, risken för missförstånd etc. De svar som var positiva vinklades i stället mot frågor om minoritetsspråkens och minoritetsfolkens ställning. Att det fanns en dold historisk konflikt kändes uppenbar.

När remissammanställningen skulle dras för Gd i direktionen blev jag ombedd av enhets­chefen att följa med. Det gick till så i direktionen att Gd Sten Wickbom pustade ut och vände sig till Kartavdelningen chef Rune Olsson med ”ja sen har vi ju ett ärende om samiska ortnamn, den frågan är din Rune”. Rune lämnade över ordet till Hans-Fredrik som meddelade att byrådirektören Torsten Allvar skulle dra sammanställningen av remissvaren. Så även om organisationen var hierarkisk med fyra nivåer så gick det för en sån som mig efter bara nåt år på jobbet att få komma och prata i direktionen. Och detta med samiska ortnamnen blev för mig inte sista gången. Ett intryck som många av oss delade var att organisationen på den tiden präglades av en hög grad av kollegialitet och att det var en bra mix mellan formellt och informellt. Idag fungerar direktion och divisionsledningsmöten annorlunda, förmodligen kopplat till en annan ledarstil.

Efter något år på Kartavdelningens Kartografiska enhet var det dags 1983 för mig att uppleva den första omorganisationen som genomfördes skyndsamt genom Gds drivkraft. Det bildades ett planeringssekretariat vars första uppgift blev att skriva ihop en tioårig kartplan med äskande till regeringen på olika anslagsnivåer. Jag hamnade i detta sekretariat vars chef blev Sture Norberg tidigare Överlantmätare i Jämtland och med tidigare nämnde Hans-Fredrik som huvudförfattare till kartplanen.  Min uppgift var bl.a. att gå runt inom organisationen och samla in underlag för planens förslag. Några heta områden var genomförandet av en höjddatabank med 50 m grid, att resursstärka arbetet med registerkartan och kopplat till detta slutföra arbetet med förstagångsframställningen av ekonomiska kartan. Gd engagerade sig mycket i detta arbete och läste flera versioner av planen under arbetet. Jag skrev ner ett utkast om att vegetationskarta skulle fortsätta att tas fram länsvis, efter prövning av intressenternas önskemål och med geografisk anpassning. Där gick Gd skarpt in och beordrade mig att skriva om till att förslaget var att det skulle tas fram en rikstäckande vegetationskarta. Han uttryckte det som att ifall det visar sig inte bli genomförbart så går det ju alltid att backa. Hela planen blev klar på försommaren 1984 och fick namnet Kartplan 85.

En del i Kartplan 85 var att Lantmäteriet avsåg att ta initiativ till en samordning av FoU inom landskapsinformation. Efter att Sten Wickbom utan förvarning blev justitieminister fick Jim Widmark snabbt ta över rollen, först som t.f. och efter en tid som utnämnd Gd. Jim bad mig att ta fram ett underlag så att Lantmäteriet skulle kunna ta initiativ till samordning inom FoU. Eftersom jag hade forskarbakgrund försökte jag skriva ihop en PM baserat på hur jag såg på möjligheterna att samordna olika institutioner och forskningsinstitut som mellan sig kunde upplevas som spretiga med för var och en egna forskningsagendor. Och som inte skulle gilla ifall en statlig fackmyndighet skulle gå in och försöka styra. Vi valde att bjuda in ett sextiotal av dessa organisationer till ett möte i filmsalen på LMV i Gävle och uppslutningen blev stor. Före mötet sa Jim till mig att vi måste planera för vad mötet skulle komma fram till och vad som skulle kunna bli en fortsättning, så att mötet inte ”rinner ut i sanden”. Så jag satte ihop några punkter till Jim som han visade i slutet av träffen. Det ledde till en diskussion och till bildandet av en arbetsgrupp (AgLinfo) som skulle ta fram förslag till hur samarbetet skulle fortsätta. Jag hamnade som sekreterare i denna arbetsgrupp. Detta blev början på det som under 1985 kom att bli Utvecklingsrådet för Landskapsinformation (ULI) som ju fortfarande lever fast nu under namnet Geoforum.

Ett huvudsyfte med ULI var att verka för samordning av FoU-insatser inom Landskaps­informationsområdet. Anders Wellving fick i uppdrag att ta fram en skiss till prioriterade FoU-områden. Med tiden har det visat sig att ULI inte fullt ut haft förmåga att arbeta med forskningssamordning och att lobba för att mer FoU-medel skulle tillföras området. Däremot har ULI haft en stor roll parallellt med Kartografiska sällskapet kring utbildning och temadagar.

 

Jag byter arbetsplats till Falun med 7 minuter till jobbet

1984 fick jag sedan jobb på Lantmäteriets länskontor i Falun och Inga-Maj och jag kunde på heltid bo tillsammans i vårt lilla hus vid gruvan. I länet fanns då en teknisk enhet med ca fem personer som arbetade med rådgivningsverksamhet i första hand till kommunerna och även med olika former av tekniska uppdrag. Enheten hade en teknisk länslantmätare, Karl-Erik Borg som chef.

På länskontoret fanns även en arbetsgrupp under ledning av biträdande överlantmätaren Ingvar Johansson, kallad NFK (Nya fastighetskartan), med en grupp karttekniker som arbetade med det s.k. Malungsprojektet. Detta innebar att dela upp den dåvarande omoderna ekonomiska kartans innehåll där allt låg på samma original till en modern deloriginalindelning så att fastighetsskikt, plan- och bestämmelseskikt kunde ajourhållas var för sig. Detta arbete avsåg Malungs kommun och sedan även Vansbro och delar av Älvdalens kommun. Min roll var att gå före i detta arbete med själva kartplaneringen inkl. olika kommunkontakter.

När jag kom till Kopparbergs län (länet hette så under ytterligare några år) berättades att det fanns två län med fler fastigheter, nämligen Stockholms län och Göteborg- och Bohuslän. Om man räknas antalet fastighetsområden så var det klart flest i Kopparbergs län. Om man sedan tittar på ägarstrukturen så förstår man hur komplex förvaltningen av fastigheter i länet var och fortfarande är. I en räkning 1991 uppgick antalet analoga registerkartor till ca 5500. Det dröjde då fortfarande länge innan hela länet fick ekonomisk karta. Och i bl.a. Siljansbygden kunde ekonomiska kartans fastighetsdel inte användas för ajourhållning av fastighetsindelningen efter förrättningar, eftersom den både geometriskt och innehållsmässigt inte var tillräckligt rätt. Det saknade alltså där ett enhetligt kartunderlag för fastighetsbildning.

Detta ofullständiga underlag för fastighetsbildningen och den komplicerade fastighets­strukturen gjorde tillsammans med en ständig efterfrågan på fastighetsbildningsförrättningar att den statliga lantmäteriorganisationen i Dalarna var stor. Vi hade lantmäteridistrikt i Hedemora, Ludvika, Borlänge, Falun, Leksand, Mora och Malung. Dessutom lokalkontor i Rättvik och Älvdalen. Härtill tre kontor som arbetade med omarrondering i Falun, Leksand och Mora. När länskonferens ordnades kunde detta bara hållas på några enstaka platser i länet där det fanns tillräckligt stora utrymmen för konferens, logi och middag, eftersom antalet anställda långt överskred 200 personer.

I länet fanns en aktiv förening – Kopparbergs (Dalarnas) Lantmätareförening, där vi kunde träffas över organisationsgränser och tillsammans med flera aktiva pensionärer. Där vi ordnade middagar och resor. Resorna gick till Kina, Sydafrika, Bryssel m.fl. platser. Föreningen köpte in en fjällstuga som används flitigt främst varje vinter. I sammanhanget kan nämnas att Kopparbergs läns Lantmätareförening bildades långt före den nationella föreningen och var initiativtagare till SLF – Sveriges LantmätareFörening. Nu finns Dalarnas Lantmätareförening kvar, men inte SLF.

En anledning till att de Tekniska enheterna på Lantmäteriets länskontor bildades var att i början av 1970-talet flera medelstora kommuners stadsingenjörskontor lades ner i samband med omorganisationen av Statliga Lantmäteriet. Vår Gd Sten Wickbom var direkt efter Lantmäteriets omorganisation i början av 1970-talet (sammanslagningen av Lantmäteri­styrelsen och Statens kartverk) uppe på ett seminarium i Falun där han lovade kommunerna att det statliga Lantmäteriet skulle stödja de kommuner som nu inte hade stadsingenjörskontor med mät- och kartteknisk service. Inom Tekniska enheten i Falun arbetade man därför under 1970-talet bl.a. med stomnätsplaner och kartförsörjningsprogram åt kommunerna. Allt material som togs fram för länet samlades i ett omfattande Geodetiskt arkiv i Falun. Dessutom hade både Lantmäteriet och lantmätarföreningen många böcker i ett regionalt bibliotek. Allt detta material har nu slängts i samband med lokalflytt.

Successivt kom jag att börja arbeta med allt fler uppgifter inom Tekniska enheten. Vi ville att Lantmäteriet i länet skulle ses som en regional kartmyndighet. Arbetet gällde kartrepro, uppdrag och stöd åt Dalregementet, stöd till elföretagen i länet mm. Vi bildade en regional flygfotogrupp för att samordna länets synpunkter på Lantmäteriets nationella flygfotoomdrev och samordna beställningen i länet av kontaktkopior och stråköversikter. Vi inrättade en egen kartbutik.

En mycket aktiv grupp som jag snabbt fick kontakt med var länsMBK-gruppen inom Kommunförbundet Dalarna. Genom att jag var med i denna inleddes mycket av den samverkan som jag hade med kommunerna under alla år på jobbet i Dalarna. Jag minns min första lunch i gruppen där gruppens sekreterare och allt-i-allo Anne-Marie Sörbergs tittade mig djupt i ögonen och frågade om jag hade några kopplingar till Dalarna. Mitt svar var – egentligen inte, utom att min farmor var från Dalstuga vid Bingsjö. Det kommer du långt med svarade hon. Av mina år i länet minns jag nu speciellt alla träffarna med kommunernas mät- och kartingenjörer, stads­arki­tekter och kommunchefer. Kommunernas ingenjörer kom allt mer att bli mina kolleger och vi lärde känna varandra väl.

Vårt länskontor var samlokaliserat med länsstyrelsen. Under flera år var även överlantmätaren en tjänsteman inom länsstyrelsen och fastighetsregistret sköttes av en egen enhet inom länsstyrelsen.  Även sedan denna verksamhet flyttats över till det statliga lantmäteriet hade jag tät kontakt med flera inom länsstyrelsen. Det gällde särskilt deras GIS-samordnare, miljöenheten och planenheten, men kontakter fanns med flera av länsstyrelsen enheter. Jag såg det som att vi inom Lantmäteriet i flera frågor jobbade med stöd av länsstyrelsens experter och att vi kunde utnyttja deras kontaktlistor och delta på deras temadagar. Jag tror att denna vår koppling till länsstyrelsen fanns i några ytterligare län, men att det vanligen inte fanns sådan tät kontakt.

 

Om arbetet med att förbättra fastighetsregisterkartan

Efter att den ekonomiska kartläggningen kom att täcka länet i slutet av 1970- och början av 1980-talen (utom övre delen av Älvdalens kommun som återstod) var vår uppgift på länskontoret att byta ut äldre och slitna analoga registerkartor i skala 1:2 000 mot mer moderna sådana med bättre geometri och modernt beteckningssystem. De gamla stads­regis­ter­kartorna, ofta från början av 1900-talet, bytte vi även ut mot moderna i skala 1:1 000.

Samarbetet med kommunerna skedde så att vi gjorde upp om att få låna primärkartornas fastighetsdeloriginal och med repro överföra dem till nya registerkartor. Vi kunde göra upp om att låna dem utan ekonomisk ersättning. Vanligen fick vi i samverkan igång uppdatering och kvalitetsgranskning av kommunens original. Kommunen fick genom detta tillbaka sina primärkartor med den uppdatering, granskning och komplettering som vi gjorde. Samarbetet kunde ske med så gott som alla kommuner i länet. Jag jobbade genom att ta fram registerkartplaner kommun för kommun. Ett arbete som innebar att jag fick lära mig de olika kommunernas arbetssätt, organisation och samarbetsklimat. Ingen kommun var den andra lik och olika frågeställningar kom upp för varje kommun.

En fråga som naturligtvis störde oss var att när kommunens och Lantmäteriets analoga kartsystem var uppdaterade och avstämda så fortsatt vi att ajourhålla dessa var för sig. Detta innebar både dubbelarbete och att kommunens och Lantmäteriets kartsystem successivt återigen blev alltmer olika.

Arbetet innebar att jag har lusläst fastighetsindelningen i varje kommun i länet. Som geografiskt intresserad kunde jag se hur den sydöstra delen av länet hade bystrukturer och fastighetsstorlekar som mycket liknade angränsande delar i Västmanland och Uppland. Längre västerut in i Säter, Borlänge och Falun börjar fäbodsystem uppträda. Längs Dalälven mot Stora Tuna och vidare längs Dalälven upp mot Siljan finns områden med oskiftade dalabyar, tätt med röda bostadshus och uthus, där byarna ofta växer in i varandra. Västra delen av Ludvika kommun består av stora bolagsägda fastigheter. I Ovansiljan blev avstånden mellan byarna långa, medan fastighetsstrukturen trots detta kan vara mycket komplicerad. Vi hjälpte under ett år på kontoret till med jordbruksverkets kartunderlag för EU-stödet till jordbruksföretag. Vi kunde då se hur i områden inom Hedemora kommun jordbruksföretag genom arrenden kunde odla skiften som hörde till i medeltal över sju fastigheter. Det innebär att det börjar byggs upp ett markutnyttjande som har en svag över­ensstämmelse med fastig­hetsstrukturen. Av sådana iakttagelser finns säkert slutsatser att dra.

Efter en omorganisationsutredning inom Lantmäteriet kom de tekniska enheterna att läggas ner. Det tekniska stödet till kommuner och andra myndigheter skulle fortsättningsvis uppehållas av en (1) Linfo/Finfo-samordnare i varje län. Flera av de nya samordnare som nu tillsattes hade varit tekniska länslantmätare i den tidigare organisationen. Jag fick denna roll för Dalarnas län med de 15 kommunerna och dessutom för Gävleborgs län med tio kommuner. Jag fick nu konkret lära mig att det tekniska stödet som tidigare skett via lantmäteridistrikt och teknisk enhet var organiserat olika inom varje län. Detta kunde grundas på tradition, kompetens, kontorsstorlek, chefsbeslut mm. Fortsättningsvis skulle denna samordnings­verksamhet styras mer direkt från Lantmäteriverket i Gävle och inte genom en länschef. För mig innebar denna reform mer resor, nu i två län, och att jag fick försöka hålla en balans mellan den styrningen som Lantmäteriet centralt gav och de stödbehov som uttrycktes i länen. Till bilden hör även att det skedde omorganisationer inom division fastighetsbildningen med sammanslagning av län och regionindelning. Jag upplevde det som att vi ”gamla” samordnare försökte uppehålla en kontinuitet med kommuner och länsstyrelse där Lantmäteriets chefer byttes ut med ganska korta varsel och de nya sällan helt kunde sätta sig in i hur vi samordnare arbetade i respektive län.

Några år efter uppbyggnaden av de analoga registerkartorna var det dags för nästa reform, det vill säga att överföra registerkartorna till digital databas. Vi märkte då att flera av kommunerna låg före Lantmäteriet i införandet av digital teknik och med digitalisering av äldre analoga kartor. Vi såg hur kommunerna kommit olika långt, använde olika tekniska verktyg och att de kodade informationen på olika sätt. De koordinatsystem som de använde behövde även analyseras. Vi kom även in i en period med införandet av GNSS/GPS, först genom att samtidigt nyttja två mottagare, senare successivt genom uppbyggandet av ett fast nät av aktiva referenspunkter i riksnätet. Landets första GPS-mätta förrättning gjorde vi med två mottagare för en strutsfarm utanför Borlänge.

Som jag nämnt tidigare kom, efter att kommunerna och Lantmäteriet tillsammans hade byggt upp de analoga storskaliga registerkartorna och primärkartorna, ajourhållningen och kvalitetsförbättring av fastighetsinformationen att ske separat både hos Lantmäteriet och hos kommunen. Det gjorde att det nu återigen fanns behov av en ny avstämning av innehållet i de två versionerna. Det var alltså dags för ett omtag av kartplanering och diskussioner med kommunerna. Denna gång hade Lantmäteriet och Svenska kommunförbundet nationellt kommit överens om ett normalavtal som innehöll en hektarersättning för att Lantmäteriet skulle få nyttja det kommunala materialet.

Kommunerna lärde sig snabbt att förhandla om ekonomisk ersättning från Lantmäteriet för samverkan och mycket tid kom att läggas på avtalsdiskussioner. Dock var det i flertal fall ett gott samarbetsklimat där vi oftast kunde koncentrera arbetsplaneringen mot samutnyttjande av material och gemensamma kvalitetsbeskrivningar. Med flera kommuner blev dock ersättningsfrågan omfattande. Mycket av de statliga pengarna som kunde använts för registerkartarbete kom att användas för annat, förhoppningsvis till kommunala primärkartor. Arbetet ledde till att registerkartan efter flera års arbete kunde lagras digitalt för både hela Dalarna och Gävleborgs län. Vi kunde komma överens om avtal med nästan alla de 15 +10 kommunerna. Dock blev resultatet så att vi återigen kom att ajourhålla fastighets­informa­tionen separat i två organisationer och utan samordning.

Under 1990-talet erbjöd det regionala Lantmäteriet i Dalarna de av länets kommuner som hade samma kartsystem som Lantmäteriet, AutoKa-PC, att samlagra sin primärkarta i Lantmäteriets Geodatabank i ett skikt som kallades PM. En tredjedel av kommunerna i Dalarnas län och även kommuner i Värmland och en i Gävleborgs län gick in i denna samverkan. Detta gjorde att vi kunde få samma geometri i registerkartan och kommunens primärkarta och till viss del samordnad ajourhållning. Den samordnade ajourhållningen innebar då även lägre ajourhållningskostnader hos båda parter. Detta fungerade så länge som både Lantmäteriet och kommunerna arbetade i kartsystemet AutoKa-PC. När sedan Lantmäteriet bytte karthanteringssystem och även kommunerna som hade AutoKa behövde byta system, avvecklades denna samverkan. Det innebar för dessa berörda kommuner att de återigen dubbelförde en kartbas med fastighets­information och att denna blev allt mer olik Lantmäteriets officiella version.

Senare togs återigen ett nytt centralt normalavtal fram mellan Lantmäteriet och Sveriges kommuner och landsting (SKL) med nya ekonomiska ersättningsmodeller och med behov av omförhandling. Under hela den tid som jag jobbade med dessa registerkartfrågor kom vi trots detta inte in i ett som jag tycker långsiktigt och fungerande ajourhållningssamarbete. Min förhoppning är att de som nu arbetar vidare med samverkan mellan Lantmäteri och kommun om fastighets­informationen kan hitta en form för gemensam ajourhållning utan dubbelarbete. Detta skulle ge både lägre ajourhållningskostnader och bättre informationssäkerhet.

 

Nya omorganisationer inom Lantmäteriet som påverkade mig

Efter ytterligare omorganisationer kom vi Linfo/Finfo-samordnare att byta namn först till Informationslantmätare, sedan till Geodatasamordnare.  Vi fick en chef i Gävle som heter Ulf Eriksson som jobbade bra med att samordna våra samordnares olika viljor och stämma av med kraven på oss inifrån huvudkontoret. Våra arbetsuppgifter ändrades också liksom vilka län som vi skulle arbeta med. För mig innebar det att jag skulle sluta arbeta med kommunerna i Gävleborgs län och i stället ta över Värmland. Det blev längre resor för mig och fler övernattningar. Jag upplevde det som att det tog minst ett par år att arbeta in mig i ett län och lära känna personer i kommuner, länsstyrelse och andra myndigheter. Jag upplevde det även så att när jag träffade t.ex. kommuner i Dalarna så kom jag från länskontoret och var en regional person, medan när jag var på besök i Värmland så kom jag från centralkontoret i Gävle. Jag upplevde det flera gånger som att man hade mer försvarsattityd mot mig från Gävle än mot mig från länskontoret i Falun. En sak som skiljde var hela tiden att jag hemma hade en dalatidning till frukost och dalanytt på TV, medan jag hade svårare att följa med i vad som hände i t.ex. Värmland.

 

Några andra arbetsuppgifter på eget och andras initiativ

Inom den övriga verksamheten på kontoret kan det vara av intresse att nämna den diskussion i början av 1990-talet som jag och vår överlantmätare Bengt Andersson hade under en bussresa mellan Västerås och Falun.  Frågan var om och hur vi skulle kunna bygga upp samarbetet i Dalarna kring Geografiska Informationssystem (GIS). Vi ordnade en förstudie kring behov och möjligheter av en form av samverkansförening. Det ledde 1992 till att vi bildade en regional SamGIS-förening som vi kallade för GIS-Samverkan Dalarna. Denna fick snabbt ett 30-tal medlemsorganisationer och ägnade sig åt temadagar, utbildning och några samarbetsprojekt. Denna förening finns kvar än idag. Centralt inom Lantmäteriet togs senare beslut om att de regionala samordnarna skulle arbeta för att det skulle bildas regionala SamGIS-föreningar i alla län enligt dalamodell. Jag kom själv att sitta i styrelsen för en regional förening både i Gävleborgs län och i Värmland. Idag har några av dessa föreningar lagts ner medan andra fortlever med viss verksamhet. I Dalarna finns förening kvar än idag.

Jag var med i en lokal grupp som 1994 medverkade i att arrangera Kartografiska sällskapets Kartdagar i Borlänge. Jag fick i samband med detta en fråga från Kartografiska Sällskapets ordförande Sture Norberg om jag kunde ta över rollen som redaktör för sällskapets tidning Kartbladet. Jag arbetade därefter i fyra år som ensam redaktör för denna tidskrift som utkom med fyra nummer per år. Det kom att bli en mycket intressant, fast arbetskrävande uppgift. Jag minns de kontakter som jag hade med alla skribenter. Vissa fick jag leta fram och övertala, andra hörde själva av sig och skickade över material. Så här efteråt minns jag särskilt de artikelförfattare som bidrog från Kartografiska sällskapets karthistoriska sektion. Bland dessa inte minst professor Ulla Ehrensvärd som själv bidrog med flera artiklar och till vilken jag skickade artiklar för granskning.

Ett större arbete som vi Geodatasamordnare engagerades i var att stötta kommunerna i att bygga upp ett nationellt adress- och lägenhetsregister. Vår roll var att skriva avtal med kommunerna och att medverka i bedömningar av vilka kvalitetsnivåer som kommunerna låg på. Hela detta arbete med adressregistret togs sedan över av en central grupp inom Lantmäteriet i Gävle.

Under de senare åren som jag arbetade innan min pension så upplevde jag att Geodata­samordnarnas roll successivt smalnades av i takt med att centrala stödresurser byggdes upp i Gävle och i takt med att vi i gruppen Geodatasamordnare blev färre, fick fler län att arbeta med och inte kunde bygga upp den gamla kontinuiteten i kommunkontakterna. Vi tappade dessutom stor del av kontakten med den lokala fastighetsbildningsorganisationen. En fråga som jag dock fortsatte att jobba med under de senare åren var att i samarbete med Pellas Mats Andersson på vårt länskontor och länsstyrelsen i Falun och dess planenhet arbeta för en bättre samverkan kring detaljplaner och i själva hanteringen av dessa. Ett syfte var att kvalitetsförbättra registerkartans planredovisning. Ajourhållningen av detta skikt skedde då för Dalarna på ett mycket bra sätt av registerskrivare på Falukontoret. Detta arbete har sedan flyttats till en central arbetsgrupp. Vi initierade i Dalarna även idén om att föra ett kartskikt med planförslag. På sikt var vår tanke att detta planförslagsskikt skulle ligga kopplat till den digitala registerkartan. I Dalarna kom GIS-ansvarige på länsstyrelsen att föra ett skikt med planförslag i länet som vi kunde koppla till registerkartan. En anledning till att vi tyckt att detta var viktigt var den omorganisation som Lantmäteriets Fastighetsdivision gjorde där både förrättningslantmätare och mätningsingenjörer kom att handlägga förrättningar i princip över hela landet och inte kopplat till ”egna distrikt” med egen lokalkännedom. Vi bedömde i länet att det var viktigt att förrättningslantmätaren vid en fastighetsbildning enkelt kunde kontrollera om det i förrättningsområdet fanns detaljplaneförslag och andra markanvändningsbeslut under handläggning.

Min företrädare som teknisk länslantmätare i Falun byggde upp ett omfattande geodetiskt arkiv på kontoret i Falun. Detta är nu bortslängt. Mina registerkartplaner kanske finns kvar några år till innan de slängs. När samverkansföreningar dör så slängs föreningsarkivet eller så förs det över till ett avlägset arkiv. Att leta efter praktiska lösningar på problem i äldre material känns motigt och risken finns ju att man inte hittar nåt av värde. Vi lever i stället i en tid där nyskapade rapporter över tid ökar exponentiellt i antal. Vår tidshorisont bakåt i tiden kanske blir successivt kortare.

 

Att vara central miljösamordnare – ett sätt att sluta cirkeln från KTH

De sista tre åren tog jag på en tredjedel av arbetstiden över rollen som central miljösamordnare för Lantmäteriet. Jag fick då sätta mig in i den välutvecklade modell som man på den tiden arbetade med inom Lantmäteriets miljöledning och fick lära känna de personer som ingick i denna organisation. Jag deltog även i flera möten på Naturvårdsverket och i olika nationella grupper kring miljöledning och miljömål. Jag minns bl.a. när jag fick möjlighet att på ett större seminarium på Grand hotell i Stockholm göra ett inlägg om tillgången till kartunderlag för miljöanalyser. Jag passade på att ta upp frågor som jag hade arbetat med på KTH under 1970-talet. Lite av en slump kom jag därför att kunna koppla tillbaka till de miljöfrågor som för mig låg närmare 40 år tillbaka i tiden.

Kanske är det så att ödet, eller bristande vilja, har gjort att jag inte fortsatte med de studier som jag ägnade mig åt under slutet av 1970-talet. Jag inbillar mig dock att jag haft nytta av detta på flera olika sätt. Om inte annat så har jag glädje av denna bakgrund idag när jag har slutat i den statliga lantmäteriorganisationen. Som många andra försöker jag följa med i den aktuella klimatdiskussionen. Jag har nu mer tid att välja och läsa den litteratur som jag tycker är viktig för mig. En övertygelse som jag nu har är att vi i samhället starkare återigen behöver koppla samman naturgeografi och kulturgeografi, två universitetsämnen som både i Sverige och i andra länder separerats från varandra för över 50 år sedan. För att vi ska ana hur den globala uppvärmningen kommer att påverka oss behöver vi ha god förståelse för hur förändringar i vår natur påverkar våra samhällen och deras kultur och hur vår kultur påverkar vår gemensamma natur.

 

2020-05-11

e-post: Torsten.allvar@telia.com

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *