Länslantmätaren som blev Informations­­-lantmätare, Karl-Ingvar Ångström, L-59

PROLOG

Det är konstigt att jag inte tidigt bestämde mig för att bli lantmätare. Jag hade en ”plastfarfar” som hade varit skiftesgodeman i många år så jag var uppväxt med lantmäterifrågor. Och jag höll tidigt på med att söka rågångar och titta på gamla kartor i bykistan.

Dessutom gjorde jag värnplikten i artilleriet och där arbetade vi mycket med koordinater och att mäta ”kvtåg” som var en mycket enkel form av polygontåg. Vi använde en teodolit av typ Wild T0 och armé-kompass. Det hade varit bra om vi då hade haft de kunskaper som Arne Bjerhammar och Karl-Inge Åkerblom senare lärde oss på KTH.

 Karl-Ingvar Ångström,
lantmätare emeritus
Foto: Privat

Jag minns att jag fick en ingivelse en natt i april 1959 när jag gick vakt på ADSL-gränsen mot Israel. Jag tjänstgjorde nämligen ett halvår i FN-tjänst i Gaza. Och då insåg jag plötsligt att det var lantmätare som jag ville bli!

Tiden på KTH innebar en stor personlig utveckling för mig. Studierna på L- sektionen var lite speciella: små årskurser (efter avhopp var vi drygt femton L-teknologer i min årskurs) och mycket fältövningar och exekutioner på ferierna. Jag blev alltmera intresserad av fastighets­juridiken och -historia. Det obliga­toriska examensarbetet hade rubri­ken ”De kamerala förhållandena i Borgsjö socken i Medelpad”. Vår juridik-­
lärare Gunnar Prawitz hade nämligen lyft fram att vi har många utgods i Medelpad och dessa ville jag ta reda på lite mera om. Så det blev en månads forskning på Kammararkivet – ända bort på 1500talet.

De första tre åren i Lantmäteriet tjänstgjorde jag i Östersund. Det känns väldigt gammalt nu att jag frågade chefen distriktslantmätare Eskil Zetter­ström om jag skulle tilltala medarbetarna med DU eller NI. Han rådde mig att inte dua medarbetarna. Det dröjde dock inte många dagar förrän det gav sig själv att tilltalsordet var DU. Däremot var det inte lika naturligt att dua de äldre damerna på Lantmäteristyrelsen. Och den vanliga rutinen sägs ha varit att generaldirektören som då hette Lars Öjborn i särskild procedur la bort titlarna med unga lantmätare. Men i mitt fall glömde han bort den rutinen!

Den obligatoriska kontorstjänstgöringen gjorde jag på Lantmäteri­styrelsens utredningsbyrå med den legendariska Ralf Magnusson som byråchef. Det var lite gruvsamt att flytta från Östersund till Stock­holm. Men det var en stimu­lerande tid – långt från jäktet på ett lantmäteri­distrikt. Efter ett par år gick jag vidare till tjänsten som organisations­föredragande på administrativa byrån med Lennart Linder-Aronson som byråchef. Det var en intressant tid då jag bl a kraftfullt deltog i införan­de av ny fastighetslagstiftning. Det blev t ex många samtal med Sverker Jansson på uppsalatåget om hur beskrivningarna skulle se ut!

Lantmäteriets tekniska verksamhet
Redan på 1960-talet hade det inrättats tekniska centraler (TC) i landet för att hjälpa lantmäteridistrikten med större tekniska uppdrag. TC i Härnösand skulle serva Lantmäteriet i Gävleborg, Västernorrlands och Jämtlands län. Tyvärr blev det inte förrän sent på hösten som man fick in beställningar från andra län än Västernorrland. Och det var svårt att hitta uppdrag på vintrarna.

1972 inrättades kvalificerade lantmätartjänster som länslantmätare med teknisk eller allmän inriktning. I Härnösand inrättades det en tjänst som teknisk länslantmätare – och den passade jag på att söka och den fick jag. Min familj bestående av hustru Ingmari och döttrarna Katarina och Elisabeth flyttade från storstaden (i Märsta) till det lilla Härnösand. Jag minns att jag förvånade kommunen med att vilja ställa mina döttrar i förskolekö. Något sådant hade man inte i Härnösand.

Som ett led i att öka den tekniska fokuseringen på lantmäteridistrikten
utsågs en person som karthandläggare på varje distrikt. Det var i regel en mätnings­ingenjör. Det var min chef överlantmätare Bengt Burman och jag som utvecklade den här idén.

Ulf Sandgren har nyligen skrivit en bok om Lantmäteriets historia från ungefär 1970 och framåt. Boken handlar alltså mycket om min historia. Ett exempel är arbetet med att integrera kartverket och lantmäteriet efter sammanslag­ningen 1974. Jag satt i Integreringsgruppen med Lars Asplund som ordförande och Åke Gustavsson som sekreterare.

Reproservice
I Härnösand fanns det tidigt en reprocentral där man kopierade förrättnings­kartor åt Västernorrlands och Jämtlands län. Denna fick jag möjlighet att utveckla. Vi köpte t ex en dyr reprokamera av fabrikat Klimsch som är reprokamerornas Rolls-Roys och den kostade ett par hundra tusen kronor. Också en avancerad framkallningsautomat fick vi köpa. Och allra viktigast var att vi fick anställa en duktig reproingenjör och fotograf, Per-Åke Könberg.

Den avancerade reprocentralen betydde mycket för utvecklingen av kartverksamheten. Vi hade ett omfattande arkiv av negativ till flygbild­material (ortofotokartor) samt av tryckoriginal till de allmänna kartorna.

När stödrätter för lantbruket skulle registreras så var det ett stort arbete att ta fram lämpliga kartor för registreringen. Då var det viktigt att vi hade en bra reprocentral som kunde mångfaldiga flygbildkartor.

En intressant användning av reprocentralen – tycker jag – var att mångfaldiga och sprida material ur lantmäteriarkivet. Vi hade en ungdomspraktikant som hjälpte till med att plocka fram ”släktpaket” med gamla kartor och beskrivningar.

Milolantmätare
Samarbetet mellan Lantmäteriet och Försvaret var omfattande. Det civila Kartverket bildades ju 1937 men fortsatte därefter att vara Försvarets kartorgan. En hög officerare var militärassistent hos Kartverket och senare hos Lantmäteriverket.

Allteftersom totalförsvaret utvecklades bestämdes att Lantmäteriet skulle engageras också på regional nivå. Man inrättade sektion M, lantmäteri­sektionen på Krigslänsstyrelsen.

Efter en tids krigsplacering i Artilleriet hamnade jag på Milostaben i Östersund för att arbeta med domäntjänst dvs att hjälpa till med fastighetsförsörjningsfrågorna.

Så småningom steg jag i graderna och efter omorganisation fick jag också hand om karttjänsten för milo NN (militärområde Nedre Norrland) som motsvarade Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län. Jag agerade då för att Lantmäteriet skulle ställa en person per milostab till Försvarets förfogande för att arbeta med kartfrågor och domäntjänst. Jag fick omedelbart stöd av dåvarande miltärassistenten överste 1 Göte Bergerbrant. Så småningom utsåg Lantmäteriet en milolantmätare i varje milo. Jag vet inte om det fungerade så bra i alla milona som i milo NN. Här blev jag krigsplacerad och skulle vara kartofficer och ansvarig för att försörjningen med kartor och militärgeografi skulle fungera i hela milot – också i krigstid.

Det viktigaste i fredstid var att milolantmätaren skulle hjälpa till med att öva det krigsorganiserade Lantmäteriet vid regionala stabsövningar. Jag minns särskilt en övning i Gävle där ”krigs-lantmäteriet” i länet fick order på morgonen om att revidera vägnätet på tryckorinalet till ett blad av Vägkartan och att låta trycka kartbladet på det regionala krigstryckeriet i länet på eftermiddagen. Allt fungerade bra så aktuella kartor kunde levereras till fo-staben kl 17 samma dag.

En viktig fråga som jag engagerade mig i var att försöka inrätta en ny rättsfigur som vi kallade försvarsrätt. Vid höjd bered­skap skulle Lantmäteriet kunna ordna rätt till mark för utbyggnad av trupp­skydds­rum i stor mängd. Jag deltog i ett möte på Försvarsstaben där det beslutades att försvarsrätt skulle utredas. Fastighetsavdelningen (Eje Sjödin) utredde frågan. Men eftersom Försvaret nermonterades strax därefter så ligger frågan om Försvarsrätt i malpåse.

Kartprojekt
Inför skrivande av den här artikeln har jag gått igenom flera pärmar med OH-bilder. Det är tydligt att jag la ner mycket arbete på att jobba med information och presentation om olika kartor. Och planerings­kalendern visar att det var mycket resor till olika myndigheter och andra kartkonsumenter i länet. Och jag minns att det var många konferenser och tekniska överlägg­ningar på olika håll i landet. Inte minns uppdraget som milolantmätare medförde många överläggningar på olika håll.

Det var en medveten satsning att utveckla användningen av de allmän­na kartorna för att göra följdprodukter. Vi låg långt framme med detta i norr­landslänen. Tyvärr försvann mycket av detta försprång vid omdaningen av Lantmäteriet.

Och det känns som att ett viktigt syfte med satsningen på de tekniska läns­lant­mätarna var att genomföra kartprojekt. Jag har i mina samlingar en massa rapporter och PM från allehanda kartprojekt. Jag är inte säker på att allt är arkiverat. De här kartprojekten ska vi titta lite närmare på:

1     Kartförsörjningsplaner för kommunerna
2     Service åt skogsbruket, t ex vägkartor
3     El-ledningskartor m m
4     Service åt Försvaret

Utgångsläget i länet för att komma igång med kartproduktion var före 1972 relativt gott. Fastighetsregistermyndigheten hade tagit fram många specialblad till registerkartan. Och på Tekniska centralen fanns det tekniska resurser.

1    MBK-program för kommunerna
Lantmäteriet hade åtagit sig att vara tekniska mätningskontor för fyra kommuner i länet: Timrå, Kramfors, Ånge och Sollefteå (ej för central­orten). Och för alla dessa kom­muner skulle Lantmäteriet göra kartförsörjningsplaner, s k MBK-program. (MBK står för Mätning, Beräkning och Kartering.) Programmen blev klara och fastställdes av kommunerna 1976, 1978, 1979 resp 1981. Det var åtskilliga dagar som jag ägnade åt sådant arbete.

Jag minns särskilt att det var mycket arbete med att dra nytta av det nya triangelnätet. Det gällde att lägga ut förtätningsnät för anslutning av kommunala detaljnät. Och då var det bra att Lantmäteriet hade regionala tekniska resurser.

2   Service åt skogsbruket, t ex vägkartor
Den avancerade reproanläggningen betydde mycket för att introducera och sprida användningen av flygbildmaterial. Skogsvårdsstyrelsen (SVS) gjorde mycket skogsvårdsplaner på den tiden och det var vi som hjälpte till med att leverera plankartor med flygbildunderlag.

Vi arbetade mycket med att ta fram aktuella kartor över skogsbilvägar. Detta gjordes i stor utsträckning tillsammans med SVS i Sollefteå samt större skogsbolag. Kartan framställdes som deloriginal till terrängkartan och i dennas bladindelning. Den grundade sig på vägredovisning hos SVS och komplettering i samband med fysiska riksplaneringen. Vår handledning ”Framställning av àjourhållen redovisning av bilvägar i 1:50000 för Y-län, enkel vägkarta” är daterad 1982-12-01.

Vägkarta framställdes på särskilt del­original till Terrängkartan genom samarbete med skogsvårds­styrelsen och skogsbolagen.

Markägarkarta med storskogs-
brukets skogsinnehav på Terräng-
kartan och förminskad fastighets-
karta.

Samordnat med vägkartan framställdes en markägar­karta i samma skala och bladindelning. Det var stor­skogsbruket som redovisa­des. När vägkartan hade ut­­givits tog vi fram en tryckt ägarkarta genom påtryck i olika färger på den kartan.

3   El-ledningskartor m m
Ett intressant arbete var att arbeta med elöversiktskartor i samma kartsystem som de översiktliga vägkartorna. Det projektet gjordes tillsammans med min kollega i Jämtlands län. Vi samarbetade med Elinspektionen i Hudiksvall och med de större elbolagen. Dessa ritade sina ledningar på deloriginal och vi skötte samordningen och kopieringen. Vår rapport ”Elkartor 1:50000 i Y/Z län” är daterad
1980-05-06.

Elföretagen deltog i MBK-arbetet i de kommuner där lantmäteriet har i uppdrag att sköta kart- och mätningsverksamheten. Särskilda kart­program har också upprättats.

En kommitté inom Svenska Elverksföreningen utarbe­tade 1976-1982 nya rekom­mendationer för el-led­nings­kartor för tätorter och för landsbygd. Kommittén genomförde en konferens­serie på sju orter i Sverige. Jag var med för Lantmä­teriets räkning och presen­terade de allmänna kart­frågor. Jag har beskrivit rekommendationerna i en artikel i Svensk lantmäteri­tidskrift 1982:3 sidan 163.

Översiktskarta 1:50 000 landsbygden, fördelningsnät och regionnät. Från sam­arbetsprojektet med elintressenter i Y och Z län.(Källa: Svensk Lantmäteritidskrift 

 

En annan sorts elledningskarta som vi arbetade med var telelednings­kartor åt Televerket. Kartplaneunderlaget för Sundsvalls teleområde är daterat 1984-01, dnr 35-3-84.

Jag minns att vi var med om att mäta in Televerkets första fiberkabel mellan Sundsvall och Härnösand. Ledningen lades ut strax utanför vägkanten av E4. Inmätningen gjordes i förhållande till vägmitt och längdmätningen med mäthjul.  

4   Service åt Försvaret
Som ett led i närmandet mellan Lantmäteriet och Försvaret fick ett län per milo i uppdrag att utveckla Militärgeografiska verket (MGV). Detta var ett viktigt komplement till försvarskartorna.

I Västernorrland kom vi långt med att framställa MGV. Och vi fick också tillfälle att visa upp den arbetsmetodik som vi använde. Vi hann också med att utveckla digitalt datastöd för arbetet – innan Försvaret monterades ned. Innehållet i MGV trycktes bl a på övningskartor med hjälp av screentryck på ett av de regionala krigs­tryckerierna.

Vi fick tillfälle att öva karttjänsten genom att ta fram olika kartor åt Försvaret, t ex skjutfältskartor. Tryckningen gjordes på regionala krigstryckerier.

Släktforska med KARTOR
Jag har egentligen i hela livet varit intresserad av Lantmäterihistoria och Historiska kartor. När jag gjorde kontorstjänst satt jag innanför Forsk­nings­­arkivet hos Kungl lantmäteristyrelsen och hade full tillgång till alla gamla kartor i arkivet. Och jag fick som övningsassistent visa kartorna för L-teknologerna.

Min släktforskarkollega Björn Johansson och jag fick i uppdrag av Sveriges Släktforskarförbund att arbeta fram en handbok om kartforsk­ning, Släktforska med KARTOR. Häromåret fick vi skriva andra upplagan av handboken. På en förtätningsskiva kunde jag lägga in en hel del gammal lantmäterilitteratur.

Kartforskningshandboken ”Släktforska med KARTOR” har skrivits av Björn Johansson och Karl-Ingvar Ångström. På fram­sidan finns en gammal stor­skifteskarta från Borgsjö.  Boken kan rekvireras från rötterbokhan­deln, epost www.rotter.se 

EPILOG

Omdaningen av Lantmäteriet i slutet av 1990talet innebar en stor påfrestning för personalen. Och när man ser hur det ser ut idag så bör väl utvärderingen vara att det mesta inte blev bra. Man borde inte ha gjort sig av med personal.

Jag fick ett erbjudande om att få sluta med så goda villkor att det inte gick att tacka Nej! Jag fick full lön mot att jag arbetade in en liten del av tiden. Dessutom fick jag erbjudande om att arbeta hos Lantmäteriet på konsultbasis och registrerade därför ett bolag, Ångströms Lantmäteri & Kultur KB. Jag arbetade hos Lantmäteriet i Gävle med Digitala register­kartan (DRK).

Dessutom arbetade jag en tid åt ett kartutvecklingsprojekt i Bollstabruk hos Svar/Riksarkivet. Men i övrigt blev det inte så mycket gjort åt konsultbolaget.

Numera verkar det finnas mycket att göra – men då börjar man på att bli för gammal. Lantmäteriet har ju avvecklat sig på många orter, t ex i Ånge. Som kassör i Fiskevårdsgruppen i Ånge kommun kunde jag dock inte värja mig från att ta på mig uppdraget att uppdatera fiskerätts­utred­ningarna för alla fiskevårdsområden i kommunen. Jag hade trott att fastighetsregistreringen av fiskesamfälligheterna skulle vara bättre än den är. Det är inte många registrerade samfälligheter som har summa andelar 100%. Min bedömning är att det blir omöjligt att ordna upp det här i framtiden. Det har inte heller blivit enklare genom att Lantmäte­riet håller på att ta bort allmänhetens terminaler på lantmäterikon­toren. Hittills har dock servicen från Arkivet hos Lantmäteriet i Gävle fungerat mycket bra.

Dessutom äger jag en relativt stor jordbruksfastighet i byn Ö i Ånge kommun. Jag är alltså Hemmansägare på den gård som min farfars farfars far, Kristofer Persson (1752-1805) byggde år 1779. Det märkliga är att jag saknar markerad fastighetsgräns på 7 km i utskogen – trots att jag är lantmätare. Det var ett torpskifte som lades ut i slutet av lagaskiftet. En pensionerad lantmätare blir självfallet utsedd till byålderman och ordförande m m i en massa samfällighetsföreningar. Och det blev också jag.

När man slutar det ordinarie arbetslivet är det viktigt att man har någonting som man kan engagera sig i. För mig var valberedaren för släktforskarföreningen Midälva Genealogiska förening påpasslig och föreslog att jag skulle bli ordförande för släktforskarna i Medelpad. Och det var jag i 10 år. Sedan gick jag vidare till Sveriges Släktforskarförbund där jag slutade som vice ordförande. Jag har också nyligen slutat i Sveriges största släktforskar­förening, föreningen DIS (Datorer i släktforskningen). Där kom jag att leda det som nog är Sveriges största kartproducent utanför Lantmä­teriet.

DIS har utvecklat ett släktforskarprogram som kallas DISGEN. Detta har en mycket avancerad kartfunktion där man kan lägga in sina släktgårdar samt jämföra olika kartor. Det behövs därför bra kartor och vi började för några år sedan att georeferera äldre kartor som inte hade någon upphovsrätt, t ex häradsekonomiska kartan och sockenkartor. När sedan Lantmäteriet släppte upphovsrätten successivt på alla sina kartor så har vi gått vidare och är nog den som haft störst nytta av Lantmäteriets Öppna arkiv och Historiska arkiv. Vi har haft stor nytta av två arbetsmarknads­projekt i Linköping och i Norrköping. Dessutom har vi ett 25-tal kartfunktionärer som gör ett bra jobb. Ett exempel är att en kartfunktionär i Umeå skannade av alla terrängkartorna i Västerbotten. Han lånade utrustning och papperskartor hos Umeå universitet. Kartorna är nu georefererade och utgivna.

Kartproduktion hos släktforskarföreningen DIS

Karta

Produktionsläge (främst i RT90)

Häradsekonomiska karta

Georefererad och monterad länsvis. Utgiven där det finns sådana.

Sockenkartor

Västernorrland och Jämtland georefererad och monterad länsvis. Utgiven.

Generalstabskarta

Skannade hos Umeå universitet och av af-projekt i Fränsta. Mycket arbete för georefereringen är klart.

Terrängkarta, vägkarta, översiktskarta

Utgivna från LMs kart-cd Gröna, Blå och Röda kartan

Ekonomiska karta (fastighetskartan)

Utgivna från LMs historiska kartor. Saknade kartblad har kompletterats från KB. Utgiven söderifrån till i höjd med Västernorrland.

Rekognoseringskartan

Större delen av Skåne. Utgiven.

Det är stimulerande när någon som arbetat med kartfrågor i hela sitt liv får fortsätta med det efter pensioneringen! (Nu har pensionerade senior­geodeten Lars Engberg tagit över min uppgift. Det är bra för det kom­mer att handla mycket om gamla koordinatsystem och stomnät under de när­maste åren.) Arbetet har blivit uppskattat och jag har under 2019 fått mottaga ”Plaketten för rik gärning i hembygdsvårdens tjänst, hembygdsrörelsens högsta utmärkelse” från Sveriges hembygdsförbund samt en plakett som Årets eldsjäl från Sveriges Släktforskarförbund. Det får samtidigt sätta punkt på hela min kartkarriär!

Viktigare punkter i karriären

1959-1963

Studier på KTH Stockholm
1963-1966

Fastighetsbildning och framställning av grund­kartor

Östersund
1966-1968 Kvalificerade fastighetsutredningar på Utredningsbyrån, LMS Stockholm
1968-1972

Organisationsföredragande på Administrativa byrån, LMS

Stockholm
1972-1995

Länslantmätare med teknisk inriktning och chef för Lantmäteriets tekniska enhet

Härnösand
1995-1999

Diverse uppgifter inom lantmäteriet i Västernorrland

Härnösand
1999-2000

Konsult på Registerkarteenheten, LMV för DRK

Gävle (delvis på distans)

Tillikauppgifter
– Milolantmätare och kartchef på Milostaben
– Distriktslantmätare och chef för Ånge lmdt
– Chef för Lantmäteriets kartvårdscentral

Östersund
Ånge
Ånge

Borgsjö och Härnösand 2020-05-12
karl-ingvar.angstrom@telia.com

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *