Kartor skulle bli mitt liv – eller kanske inte riktigt, Per Sundberg L-64

Jag heter Per Sundberg och föddes 1944 i Stockholm. I mitt yrkesliv som avslutades 2010 har jag varit lantmätare utan fina ämbeten eller titlar.

Och varför blev jag det? Först nu när det är dags att sammanfatta kommer jag på vad som varit avgörande för min inriktning i livet.

 

Jag upptäcker verkligheten och kartan

När jag var tre år fick mina föräldrar köpa en sommarstugetomt i Roslagen om ett tunnland med eget vattenområde i en liten sjö av en av min fars chefer. På tomten uppfördes en stuga om ungefär 20 kvadratmeter. Även om vi bodde i Stockholms innerstad hade mina föräldrar erfarenhet av lantliv genom 1930-talets ungdomsrörelser och vistelser hos släktingar på landet. På landstället blev sådant som jordbruk med sina skillnader i arealer och antal mjölkkor, kartanvändning vid skogspromenader och (så småningom) cykelutflykter, kännedom om gränser och gränsmärken en naturlig del av livet och en källa till upptäckariver. Inte minst fascinerades jag av de övergivna torpplatserna med sina spisrösen och grundmurar och gamla mjöldaggsangripna krusbärsbuskar. Namnen på platserna lärde jag mig noga liksom att känna igen många växter, svampar och djur.  Jag gjorde min första karta genom att kopiera den färgsatta Skärgårdskartan i 1:50 000 och komplettera med information från den svartvita generalstabskartan, ange vilka gårdar och torp som var öde samt lägga till några nya.

Men jag fick också mina första kunskaper om lantmäteri och byggnadslagstiftning. Bonden som hade marken intill hade fyra – fem mjölkkor som gick och betade i hagarna mellan åkerlappar och sportstugetomter. För att dryga ut kassan en aning sålde bonden en eller ett par tomter om året (för en spottstyver). Nya lagar i början av 1950-talet med krav på bygglov gjorde att vi gång efter annan fick höra att ”lantmätaren vägrade avstyckning av min tomt”. I några fall blev tomtköparna till och med tvungna att riva sina stugor. Kring 1960 dök en exploatör upp och satte igång den planläggning som krävdes. Jag bevakade familjens intressen genom att ta tåget till kommunhuset i Österåker och granska den utställda byggnadsplanen som naturligtvis skulle leda till hårdare exploatering. Mina föräldrar valde ganska snart att sälja och istället köpa ett förfallet torp ute i skogen längre från Stockholm.

Om somrarna dominerades av uteliv blev vintrarna innesittandets tid. Stenstaden med sina elaka portvakter i hyreshusen inbjöd inte till utomhuslekar. Enstaka besök i stora parken många kvarter bort eller i sandlådan bara ett par kvarter ifrån. Söndagarna bjöd ofta på promenader som ledde till att jag lärde mig en hel del om stadens geografi och historia. Hemma kunde jag följa vandringarna på Spårvägskartan.

Läsning blev det stora intresset, jag hade lärt mig det på egen hand. Snart hade jag plöjt igenom alla stadsbibliotekets små röda böcker i Sagaserien. Nästa steg i åtta – nioårsåldern blev upptäckts- och reseskildringar, Sven Hedin, Sten Bergman och Bengt Danielsson bland andra. I böckerna fanns oftast kartor. De böcker som var kartlösa var mindre intressanta. Jag köpte också min första världsatlas för egna sparade slantar. Någon bra jordglob av glas med belysning fick jag aldrig ihop till, det blev en av enklaste sorten gjord i Tyskland av hopklistrade papperssegment. I skolan blev geografi favoritämnet och som den ”Krille katalog” jag var lärde jag mig alla svenska städer och köpingar och hundratals slott och herresäten. Och jag visste var de låg på kartan.

Efter fyran var det dags för realskolan. I Stockholms centrala delar skilde man fortfarande mellan goss- och flickläroverk. I den nya grabbmiljön blev idrott och jazzmusik större intressen och bokslukandet minskade. Så småningom blev orientering min sport. Där var ju kartan viktigaste hjälpmedlet. Men jag lånade också en del intressanta böcker på biblioteket. ”Fotogrammetri” av professorn (och lantmätaren) Bertil Hallert blev en ny favorit. I boken fanns stereobildpar. Jag fick inte till direkt stereoseende, så i avsaknad av stereoskop löste jag det hela genom att använda avskruvade kikarokular.

Under fjärde året i realskolan var det dags att söka till gymnasiet som var fyraårigt på den tiden. Utan att framtida yrkesplaner diskuterats speciellt mycket inom familjen hade jag gjort mina val. Antingen skulle jag söka latinlinjen med sikte på att bli arkeolog och fornvetare eller reallinjen för att kunna söka till KTH:s lantmäterilinje. Det blev reallinjen även om det skulle kräva pluggande av ointressanta ämnen som kemi och fysik. Ungefär vid samma tidpunkt blev Bertil Hallert vår granne i sommarstugeområdet. Jag vågade dock aldrig prata med honom om mina intressen.

Nästa viktiga val en skolyngling ställdes inför på den tiden uppkom vid mönstringen till värnplikten. Jag hade läst om att det fanns något som hette fältmätutbildning och att den var lämplig för blivande lantmätare, så det önskade jag mig. Men rekryteringsofficerarna frågade hur jag kunde veta att jag var lämplig för det. Istället skickade de mig på ett test på FRA – man trodde tydligen att jag var ett ämne till signalspanare. Det var jag inte, närmast tondöv och med dålig rytmkänsla klarade jag inte testet. Jag skulle alltså göra något annat i lumpen. Och efter en del brevväxling blev det ändå till sist fältmätutbildning i Boden.

Fältmätningen var ett stöd till artilleriet så att det skulle kunna rikta in pjäserna rätt. På fasta platser längs försvarslinjerna i Norrbotten skulle det finnas möjlighet att bestämma läge och utgångsbäring med hög noggrannhet. Vid inskjutning med lysgranater skulle man kunna bestämma exakt läge för krevaderna. Vi fick alltså lära oss vinkelmätning med precisionsteodolit och längdmätning och hur man beräknar och utjämnar polygontåg och avskärningar. Hjälpmedlen var trigonometriska tabeller och dubbelräknesnurror av märket Original-Odhner. Dubbelsnurran var särskilt praktisk för avskärningsberäkning.  Och om man inte orkade släpa med sig snurrorna kunde man använda logaritmiska trigonometriska tabeller. Beräkningarna förenklades då till plus och minus och kunde göras med papper och penna.

Medan jag låg i Boden kom tidningarna med notisen att Sally Nilsson från Ullatti, en liten by i Norrbottens inland, tagit examen som Sveriges första kvinnliga lantmätare. Senare passerade vi Ullatti under våra fältarbeten. Jag fick också besked om att jag antagits till Tekniska Högskolans lantmäterilinje med beviljat anstånd för militärtjänstgöring ett år.

Nu var det här med att bli lantmätare en realitet!

 

Jag ska bli lantmätare!

Nästa steg blev därmed att försöka hitta ett lämpligt jobb för de sex månaderna mellan muck och terminsstart. Det blev en praktikplats på ett av Stockholms lantmäteridistrikt. Distriktet hade hand om ett antal kommuner i länet men hade kontoret på Östermalm inne i centrala Stockholm. Det var rättare sagt två kontor, ett där chefen och de erfarna lantmätarna samt ”flickorna” satt, ett där mätningsingenjörer, praktikanter och ett par lantmätare satt – inga flickor där inte!

Som en del i praktiken fick jag följa distriktslantmätaren och en annan lantmätare på en rundresa för att bedöma inneliggande ärenden om avstyckning av fritidstomter i en landsbygdskommun. Resorna företogs tillsammans med byggnadsnämndens ordförande. På många av de tänkta tomterna hittade vi färdiga fritidshus som naturligtvis inte hade byggnadslov. Den försynte nämndordföranden påpekade att de nog borde söka nödvändiga tillstånd. Några år senare (när jag gick på KTH) kunde tidningarna berätta att Länsstyrelsen ingripit mot byggnadsnämnden i kommunen och dragit in alla delegerade befogenheter eftersom nämnden inte skött sina åligganden.

Upprop, nollning, studiestart. De nyintagna var 55 grabbar och en flicka mellan 19 och 25 år gamla. Kurskamraterna kom med jämn spridning från hela landet med Göteborgsområdet som undantag; där fanns ju Chalmers. Studiestarten var tuff med 46 schemalagda veckotimmar och sexdagarsvecka. Ganska många hoppade av första hösten. Efter fyra år med allehanda äventyr kunde dock de flesta av oss betrakta sig själva som lantmätare. Yrkeslivet väntade.

På den tiden kom det statliga lantmäteriet med en lista över lediga nybörjarjobb på olika lantmäteridistrikt under våren när de flesta skulle ta examen. Jobben räckte till nästan alla som tänkt sig den banan. Nyhet det här året var att det fanns jobb på själva Lantmäteristyrelsen. Ett lockade mig. Utredningsbyrån där man sysslade med fastighetsindelningens beskaffenhet, yttranden till domstolar, jordregistret och liknande och dessutom ansvarade för guldgruvan – kartarkivet. Det passade ju mina intressen perfekt.

Dags att byta fokus för berättelsen.

 

Lantmäteriverksamheten för 50 år sedan

Hur såg yrkeslivet ut för en färsk lantmätare för ett halvsekel sedan?

De flesta som hade utbildat sig till civilingenjörer på lantmäterilinjen började arbeta i offentlig tjänst, framförallt inom Lantmäteriet men även i kommuner. Man sökte en tjänst, alltså ett arbete som hade en tjänstebeteckning och en fastställd lönegrad med fastställda tidskrav för att få höjd löneklass. Kraven på examen var tydliga inte bara för lantmätare utan även för mätningsingenjörer och kartritare. Inom kommunerna förekom dock tjänster som inte krävde speciell yrkesutbildning utan kunde besättas även av den som hade annan utbildning eller kunskaper förvärvade genom praktisk verksamhet.

Som redan framgått var i princip alla lantmätare män. Detta gällde även mätningsingenjörer. De första kvinnliga mätningsingenjörerna kom i början av 1960-talet. Å andra sidan var alla kartritare kvinnor. Utbildningen till kartritare var bara ett år efter realexamen och praktik. Det var dock en utbildning som ledde till ett väldefinierat tjänstemannayrke. Om en man hade kartritningsuppgifter kallades han ofta kartograf. Lönegraderna för de olika kategorierna var sådana att en färsk lantmätare fick motsvarande en kvalificerad mätningsingenjörs slutlön. En synnerligen kvalificerad kartritare som fungerade som chefssekreterare eller arbetsledare för andra kartritare kunde få lika mycket som en ung mätningsingenjör. Gränserna mellan de olika kategorierna var på papperet skarpa. I verkligheten fanns det naturligtvis ett antal gränsöverskridare. En fördel med det statiska systemet var att de allra flesta arbetade med sådant som var deras kärnkompetens och att revirstriderna mellan de olika kategorierna var få. Samtidigt ledde det givetvis även till att många aldrig fick möjlighet att utvecklas fullt ut i sitt arbetsliv.

 

Mitt första jobb

Lantmäteristyrelsen ansågs under 1960-talet vara en ganska mossig organisation. Och det mossigaste av allt var Utredningsbyrån. Och det berodde inte bara på arbetsuppgifterna. Eftermiddagens ”fikarast” innebar att akademikerna samlades på ett tjänsterum och drack påste, medan flickorna (som var medelålders) samlades på ett annat och drack pulverkaffe. Chefen granskade varje bokstav som skulle lämna byrån. För den som tålde att bli rättad på varenda rad i ett koncept fungerade det, men andra hade svårt att acceptera ”kriarättande” och att aldrig riktigt få känna stoltheten av att ha skrivit något bra.

I ett av mina första förslag till yttrande till en hovrätt i ett jorddelningsmål hade jag skrivit ”Det synes inte otroligt att …”. Chefens kommentar blev: ”Otroligt – otroligt, det låter som tomtar och troll. Osannolikt ska det stå.” Jag fick också lära mig att genom fras- och ordval ange nyanser av sannolikhet. Krav på snabb leverans fanns i allmänhet inte. Vårt jobb var ju att rätta till det som lantmätarna på fältet och underdomstolarna inte klarat av. Man fick ju räkna med att det blev fel eller mindre bra i några procent av förrättningarna eftersom lantmätaren inte kunde lägga ner för mycket kostnader på en enskild förrättning. När ärendet hamnat hos oss var det inte längre fråga om kostnaden i det enskilda ärendet utan om att gå till botten med frågorna och ibland skapa prejudikat. På så sätt lärde jag mig att arbeta långsamt och fundera runt länge innan jag bestämde mig. De lärdomarna har tyvärr inte bara varit till nytta i mitt yrkesliv.

En uppgift som var mer självständig hade jag, nämligen att samla in rättsfall för Lantmäteriets rättsfallsregister och göra kortfattade beskrivningar av fallen. Det innebar att jag läste alla nummer av NJA II (Nytt Juridiskt Arkiv), Förvaltningsrättslig Tidskrift med flera periodika som redovisade rättsliga avgöranden inom Lantmäteriets intresseområden. Jag valde också ut de rättsfall ur NJA som Sveriges Lantmätarförening beställde särtryck av för att bifogas Svensk Lantmäteritidskrift.

Under min tid på Lantmäteristyrelsen genomfördes och beslutades ett antal stora reformer av lantmäteriverksamheten. Arbetet med att datorisera fastighetsregistret påbörjades. Helt ny lagstiftning infördes genom Jordabalken och Fastighetsbildningslagen. En följd blev att det skapades en speciell reglering av vilka kommuner som fick svara för fastighetsbildning och fastighetsregistrering inom hela eller tätortsdelen av kommunen. Ett antal kommunalt anställda lantmätare förlorade därmed sitt arbete. Många fick andra uppgifter inom sin kommun, de övriga hänvisades att söka tjänster inom det statliga lantmäteriet. Lantmäteriets distriktsindelning reviderades också och många lantmätare måste söka nya tjänster, så en flyttkarusell drogs igång. Lantmätarna inom det statliga lantmäteriet var vana flyttare. Det hade tidigare varit mer regel än undantag att de efter några år på sin första tjänst skulle ha ”kontorstjänst”, det vill säga förflyttades till ett länskontor eller Lantmäteristyrelsen. Det var långtifrån alltid som den nya tjänsteorten var den flyttandes eget val.

För min del innebar förändringarna att arbetsenheten nu hette Registerbyrån och att jag fick en tjänst som byrådirektör. (Förresten den finaste titel jag haft. F.d. byrådirektör, det låter det.)

Direkt när den nya organisationen för fastighetsbildningen var genomförd kom beslut om nästa omorganisation. Lantmäteristyrelsen skulle slås samman med Rikets allmänna kartverk. Det nya verket skulle flytta till Gävle. Bakgrunden angavs bland annat vara att näringslivet på utlokaliseringsorterna skulle förstärkas och diversifieras och att belastningen på Stockholm skulle minska.

Reaktionerna bland de berörda blev naturligtvis högst varierande. För mig lockade inte Gävle. Dessutom kände jag att det var dags att pröva något nytt och mera nutidsorienterat. Konkurrensen om lockande jobb som dök upp i Stockholm skulle under alla förhållanden bli hård. Det var dags att försöka bli riktig lantmätare ute i landet och arbeta med fastighetsbildning. Jag sökte några tjänster på små orter med goda förutsättningar för mitt idrottande. Det blev Hedemora. Min chef på Lantmäteristyrelsen trodde nog mer på mig som centralbyråkrat än som praktiker, men stödde ändå min ansökan om att bli biträdande distriktslantmätare trots min bristande erfarenhet. Att ha varit på styrelsen var en stark merit.

När det var klart att jag fått tjänsten kontaktade jag min nya chef, en distriktslantmätare med bara något år kvar till pensionen, och vi bestämde tillträdesdagen. Vi talade också om några intressanta arbetsuppgifter. Någon vecka därefter ändrades förutsättningarna helt. Distriktslantmätaren drabbades av hjärtinfarkt och avled i trappan upp till kontoret.

 

Mitt andra jobb

I januari 1973 började jag i Hedemora på ett kontor där ingen hade överblick och erfarenhet. Två unga mätningsingenjörer, en äldre karttekniker och någon yngre dito. Den äldre karttekniker som servat lantmätarna och stått för administrationen var sedan några månader livshotande sjuk. Från Falun kom en äldre lantmätare någon dag i veckan för att hålla igång det allra nödvändigaste. Så småningom tillträdde en ny chef som även han hade begränsad erfarenhet av ”vanlig” lantmäteriverksamhet.

Den äldre lantmätare som jag efterträdde hade arbetat på ett mycket speciellt sätt. Han hade gjort allt utom kartritningen själv inom två av distriktets socknar – lantmäteriets sista ensamhandläggare. Hans handstil i efterlämnade anteckningar var helt oläslig och den enda som kunde tolka dem var insjuknad och kom aldrig åter.

Min start som förrättningslantmätare blev således inte den jag hoppats på. Men jag trivdes bra med att det var ett litet kontor; vi var som flest nio personer i tjänst. Det passade mig också bra att lära känna ett par kommuner från grunden, att besöka avlägsna byar och bedöma lämpligheten av fastighetsbildningen direkt på plats. Lantmätaren kunde efter samråd med byggnadsnämnden självständigt bedöma om en tomtplats var lämplig. Fastighetsbildningslagens andemening att lantmätaren var en sorts domare i första instans upprätthölls fortfarande.

I Hedemora som var en liten kommun hade byggnadsnämndens ledamöter en närmast heltäckande person- och ortskännedom. Ett ärende om byggande utanför tätorten inleddes i allmänhet med att den sökandes koppling till orten, markägaren, grannarna, eventuell arbetsplats o.s.v. behandlades. Därefter visade byggnadsinspektören den tänkta byggnadens utformning. Därmed kunde ledamöterna visualisera såväl den geografiska och fysiska som mentala byggnationen och ta beslut. Vid enstaka tillfällen konsulterades byggnadslagen eller byggnadsstadgan.

I båda kommunerna gällde att byggande och fastighetsbildning inom plan nästan alltid krävde medgivande till undantag, eftersom planerna var gamla och omoderna.

Datoriseringen ute på lantmäteridistrikten inleddes med nya räknedosor som ersatte snurrorna vid geodetiska beräkningar. Först fick mätningsingenjörerna och chefen sina, något år senare jag och kartteknikerna fick nog inte några så länge jag var kvar.

 

Det finns annat än lantmäteri i världen

Det var inte bara inom fastighets- och lantmäterisektorn nya lagar kom. Min flickvän fick ett vikariat på Hedemora kommun, men när den nya ”Åmanlagen” (LAS) skulle träda i kraft halvårsskiftet 1974 förlängdes inte vikariatet eftersom hennes anställning annars skulle ha övergått till att bli tillsvidare.

När hon så småningom fått fast jobb i Borlänge kommun flyttade vi dit. Det passade nämligen bättre med tågtiderna att bo i Borlänge och pendla till Hedemora än tvärtom. Även familjerätten förändrades i mitten av 1970-talet. Föräldraledighet även för pappor infördes liksom från 1977 möjlighet till gemensam vårdnad för ogifta föräldrar.

På förhösten 1976 blev vi föräldrar. Eftersom hon behövdes på sitt jobb under vintern skulle jag vara föräldraledig från det att sonen var fyra månader. Samtidigt blev en tjänst som biträdande stadsingenjör i Borlänge ledig. Och med de nya familjeförhållandena skulle det ju vara bra att kunna arbeta på bostadsorten. Jag fick jobbet. Barnlediga pappor var vid den tiden en ovanlig företeelse. Efter visst förhandlande mellan de kommunala förvaltningarna blev det dock klart att jag fick skjuta upp tillträdet till maj 1977. Att börja arbeta i en expansiv kommun borde också öppna möjligheter att komma in på andra områden inom samhällsbyggnadssektorn.

Kommunanställd

Stadsingenjörskontoret var en stor förvaltning med ungefär trettio anställda. All mätning och all kartframställning gjordes i två stora avdelningar där en chef svarade för den dagliga planeringen och arbetsledningen. Mätningspersonalen och kartritarna var unga och inte alla hade lämplig utbildning. Som fastighetsbildare hade jag hjälp av ett par mätningsingenjörer för utredning och tekniska förberedelser samt en kanslist för ärendehantering, fakturering m.m. Chefen stod för fastighetsregistreringen som i praktiken utfördes av en registrator. Mellanhänder och överlämningar gjorde det svårt att detaljplanera fastighetsbildningsärendena. Direktkommunikation med dem som faktiskt utförde arbetena saknades oftast.

På det tekniska området låg man långt framme. För geodetiska beräkningar hade man en datamaskin som matades med hålkort! Och för längdmätning i fält hade man elektrooptisk längdmätare. Hela tätortsområdet täcktes av fotogrammetriskt framtagen primärkarta upplagd i fyra deloriginal.

Borlänge styrdes på den tiden av ”Röde Börje”. Tidningen Vi hade kring 1979 en artikel kring styret i Borlänge som retade upp de ledande politikerna trots, eller kanske just för att den gav en ganska igenkännbar beskrivning av verkligheten. För mig som kom från statlig till kommunal tjänst var det mest slående att så mycket av styrningen skedde muntligt från politikerna utan ordentlig skriftlig dokumentation. Ett exempel: Kommunen fick en ny ekonomichef från ett statligt verk. När han skulle ge instruktioner till fackförvaltningarna inför bokslutet sade han åt personalen att skriva ett PM och skicka ut till förvaltningarna. Personalen ställde sig frågande – vem kunde tänkas läsa ett PM?

De kommunala lantmätarna i landet var organiserade i Svenska Kommunaltekniska Föreningen i en särskild sektion, Mätnings- och Fastighetsbildningskommittén, MFBK.  Man träffades ett par gånger om året för information, utbildning och erfarenhetsutbyte. Ganska många av medlemmarna som förlorat sina fastighetsbildningsuppgifter 1972 var bittra. Varje möte avslutades med att ordföranden frågade: Vad betyder MFBK? Unisont svar: Man fastighetsbildar bäst kommunalt!

 

Intressant mellanspel

Frågorna om fastighetsbildningens organisation hölls levande från den kommunala sidan och behandlades flera gånger i riksdagen. Den borgerliga regeringen i slutet av 1970-talet tillsatte två utredningar. En lantmäteriutredning som skulle behandla fördelningen av ansvaret mellan stat och kommun och en lantmäteritaxeutredning. Den skulle se över om taxan som var enhetlig och bestämdes av Lantmäteriet skulle kunna bli lokal och bestämmas lokalt av de kommuner som hade egen fastighetsbildningsmyndighet. Utredare för lantmäteritaxan blev Carl-Olof Ternryd, generaldirektör (och lantmätare) på Vägverket som flyttats till Borlänge något år tidigare. Som sekreterare i utredningen hade Ternryd valt Ulf Andersson (numera Sandgren) som då arbetade i Falun. För balansens skull behövdes också en sekreterare med kommunal förankring och möjlighet att arbeta i Borlänge. Jag fick frågan och tackade givetvis ja. Arbetet blev intressant och gav tillfälle till en del studiebesök och nya kontakter. I början arbetade jag och Ulf tillsammans men han fick efter en tid ett nytt arbete som han inte kunde tacka nej till, så jag blev ensam sekreterare på slutet. När vi började få ihop ett resultat (som innehöll särskilda yttranden från de kommunala deltagarna) hade den borgerliga regeringen blivit ersatt av en socialdemokratisk som inte hade något större intresse i frågorna och snabbt lade vårt arbete på hyllan.

Kommittéarbetet innebar att jag fick kontakt med ytterligare en ny teknisk utveckling. Betänkandet skrevs med ordbehandlare! Den som fick äran att lära sig den nya tekniken var Ternryds sekreterare.

Dags att återgå till den kommunala fastighetsbildningen.

 

Förändringsfokus

De följande tio åren dominerades av omställning. Byggverksamheten fluktuerade. Kontorets kostym blev för stor och det politiska trycket på omorganisation ökade. Personalsammansättningen ändrades. De unga som slutade ersattes av äldre. När jag arbetat tio år i Borlänge hade kontorets genomsnittsålder ökat med elva år!

Lantmäteriet tog under den här tiden fram ett material kring Fastighetbildningsmyndighetens inre arbete (FIA). Där rekommenderades en arbetslagsmodell som jag försökte få genomförd men inte riktigt fick stöd för. För mig personligen har det alltid känts bättre att arbeta i en liten grupp än att försöka samordna en stor organisation. I en liten grupp går det ju att utveckla medlemmarna så att mer av arbetet kan delegeras. Under den här perioden försökte jag också utbilda mig själv till chef för hela kontoret men det kändes aldrig riktigt bra att behöva ta beslut av ingripande betydelse för arbetskamraterna. Även fastighetsbildningsarbetet blev lidande av att jag inte riktigt vågade ställa krav och ta nödvändiga beslut. Någon riktig chef blev jag aldrig.

Det här var också perioden när våra barn var små och en väsentlig del av livet. Men i början av 1990-talet kände jag att det var dags att försöka hitta något nytt arbete. Att Borlänge skulle ha egen fastighetsbildningsmyndighet ifrågasattes av politikerna ivrigt påhejade av Lantmäteriets företrädare som höll möten med kommunstyrelsens ordförande. Vi som berördes fick höra om mötena först långt senare. Tidigare hade det regionala lantmäteriet bjudit in oss från kommunen till utbildningar kring nyheter i lagstiftningen, men de inbjudningarna slutade också komma. Det var uppenbart att Lantmäteriet hade börjat ett erövringskrig mot de kommunala myndigheterna. Nya utredningar om lantmäteriverksamheten hade också dragit igång. Den kommunala fastighetsbildningens existens kändes hotad. Inom kommunorganisationen blev det heller aldrig några möjligheter till nya arbetsuppgifter, vakanser löstes genom olika internrekryteringar utan utlysning av tjänsterna.

Kommunens fastighetsregistrering släppte vi ”frivilligt” när övergången till det nya datoriserade registret närmade sig. Överlämnandet skedde vid en ceremoni i fikarummet till vilken jag beställt begravningstårtor dekorerade med en gravsten och texten KFRM och datum. På konditoriet undrade man vad KFRM betydde.

När min chef pensionerades övertog jag uppgiften som sekreterare i kommunens namnberedning som föreslog gatu- och kvartersnamn. Alla namnbeslut togs sedan i kommunfullmäktige. De ledande politikerna tyckte det var bra att ha även några ”opolitiska” ärenden att lätta upp fullmäktigesammanträdena med.

Vi lade upp ett adressregister för tätorten i fastighetsregistret. Jag gjorde själv det mesta av förberedelserna. Senare kom jag att förstå att det borde ha gjorts på ett annat sätt. Jag hade nämligen valt att bara lägga upp adressnumren men däremot inte littera, alltså bara Storgatan 7 när det fanns både 7A och 7B.

Den gamla beräkningsdatorn ersattes av ett nyare system och under mina sista år i kommunen hade jag till och med en dataterminal på mitt arbetsbord. Arbetet med digitalisering av kommunens storskaliga kartor inleddes också. Karttekniker och mätningspersonal fick ta sina skift vid digitaliseringsbordet.

 

Det blev i alla fall Gävle

Men i slutet av 1994 sökte jag en tjänst vid fastighetsregisterenheten på Lantmäteriverket i Gävle. Jag såg nyttan med kopplingar mellan register- och kartinformation framför mig liksom möjligheterna att göra informationen lättillgänglig för andra än specialister. Att byta jobb vid den här tiden var en risktagning eftersom omorganisation väntades. Lantmäteriet och CFD förväntades slås samman, även om CFD stred hårt för att slippa det. Den kommunala fastighetsbildningen var i sin dittillsvarande form starkt ifrågasatt. Sist in, först ut kunde bli en realitet om något år.

Att komma till Lantmäteriverket kändes positivt. Mina erfarenheter från fältet och från kommunal verksamhet var värdefulla. Utöver rena registerfrågor hade enheten även en ortnamnsenhet och en utvecklingsgrupp för digital registerkarta. En kontrast mot kommunen där inga nyrekryteringar skett på många år var förekomsten av unga civilingenjörer, dessutom kvinnliga. Världen vidgades och även jag som hunnit fylla femtio såg en yrkesmässig framtid. Jag fick också något senare för första gången i mitt liv en kvinnlig chef.

Sammanslagningen av myndigheterna genomfördes något år senare. Min gamla enhet splittrades och jag ställdes inför valet mellan att delta i projektet för att utveckla ny arbetsprocess för fastighetsbildningen eller att arbeta med registerfrågor tillsammans med gamla CFD:are. Jag valde att gå in i Basregisterenheten som skulle arbeta med utveckling och förvaltning av de delar i fastighetsregistret som handlade om adresser och byggnader och möjligen ett framtida lägenhetsregister byggt på bostädernas adresser till stöd för folkbokföringen. En stor skillnad mellan Lantmäteriet och CFD var att CFD för ajourföringen av basregistren betalade kommunerna medan Lantmäteriet – liksom på den tid jag arbetade med taxeutredningen – ansåg att kommunerna borde ställa upp utan ersättning med sin information. (Orsaken till skillnaden låg bland annat i skilda departementstillhörigheter och finansieringsprinciper.) CFD:s ersättningsmodell byggde på ”klick” i registren och kunde i vissa fall slå snett och utnyttjas av finurliga kommuner på inte avsett sätt. Överhuvudtaget var skillnaderna i företagskultur stora. För mig kändes CFD mycket grabbigare än min avdelning på Lantmäteriverket.

Min nya arbetsenhet kom att ledas av gamla CFD:are medan vi som kom från Lantmäteriet var en udda samling av sådana som inte hade någon given plats i den nya organisationen.

Den första uppgiften blev att arbeta med förvaltningen och den fortsatta uppbyggnaden av adressregistret. När myndigheterna slogs samman hade ungefär hälften av landets kommuner anslutit sig till adressregistret. Det var normalt bara adresser i tätorter som var inlagda. Adresser på landsbygden betraktades i många kommuner fortfarande som en i huvudsak postal angelägenhet. En första rikstäckande informationsrunda inleddes. Länsvisa konferenser med kommunerna hölls där Svenska Kommunförbundet (numera SKR), Skatteverket för folkbokföringen, Posten samt Lantmäteriet för register och adressättning samt ortnamnsfrågor deltog. På grund av politiska låsningar gick lägenhetsregisterprojektet upprepade gånger i stå och informationsrundorna upprepades flera varv. Jag deltog i de allra flesta med redovisning av läget i adressregistrering och råd kring adressättning. Rådgivning kring uppläggning av adresser och adressregister blev en stor del av mitt arbete under flera år.

Samarbetet med kommunerna krävde en ny robust ersättningsmodell och att avtal upprättades. Under 2000-talet kom jag att arbeta mycket med dessa frågor. I det arbetet blev de kontakter som knöts med kommunerna under informationsträffarna mycket viktiga. Jag hade träffat så gott som samtliga kommuners företrädare personligen. Efter ytterligare en omorganisation flyttades dock de direkta kommunkontakterna till ett antal regionala informationslantmätare som också skulle stödja kommunerna i tekniska frågor medan jag behöll uppgiften att administrera ersättningarna.

 

Adresser vidgar vyerna

Hur en adress skulle se ut var inte helt klart. Adressregistret var byggt främst för att hantera gatuadresser. Svenska Kommunförbundet och Lantmäteriet tog initiativ till skapande av en Svensk Standard. Arbetet skedde som ett projekt inom standardiseringsorganet SIS med deltagande från intressenterna. Kärnan i det arbetet blev kommunsektorn som också tillsatte ordföranden, Lantmäteriet där jag blev representanten, Posten och ortnamnsverksamheten. SIS stod för projektledning och sekretariat. Det blev en rolig uppgift under flera år och kamratskapet inom gruppen blev starkt. En första upplaga av standarden producerades men arbetet fortsatte sedan och standarden reviderades och kompletterades med en informationsmodell. Vi skulle också ta fram en handledning i adressättning. Huvuddelen av skrivarbetet för denna föll på min lott. Tyvärr gick skrivarbetet segt så handledningen kom inte förrän betydligt senare.

Eftersom de nordiska länderna alla arbetade med registerlösningar för adresser, byggnader, folkbokföring med mera var det av stort intresse för Sverige att ta del av de andra ländernas erfarenheter och utvecklingstankar. Årliga nordiska träffar kring adressättning och registeruppbyggnad började anordnas. Träffarna cirkulerade mellan de olika länderna. På så sätt byggde vi upp ett nordiskt kontaktnät och kännedom om olika lösningar på likartade problem. Speciellt Danmarks representant i arbetet var drivande och han jobbade med adressfrågorna även internationellt. Vid en särskild konferens i Köpenhamn kunde vi t.ex. lära oss om adressättning i Australiens inland och i ett mångspråkigt utvecklingsland som Sydafrika.

EU hade 2007 beslutat om ett INSPIRE-direktiv som syftade till att skapa modeller för utbyte och tillhandahållande av standardiserad information som behövs för miljöarbetet. Adresser var ett av ett tjugotal ursprungliga teman i INSPIRE. Arbetsgruppen som skulle arbeta med det sattes samman av representanter från olika länder som kommit med intressanta utvecklingar inom temat. Jag fick mot bakgrund av vårt arbete med standardisering möjlighet att vara med i gruppen. En av de drivande i arbetsgruppen var min danske vän. För mig som inte arbetat internationellt tidigare blev det en spännande erfarenhet med en del utlandsresor till nya platser.

Mitt arbetsliv närmade sig nu slutet. Jag trappade ner arbetstiden, bland annat för att kunna läsa några universitetskurser inom lingvistik, ortnamn och agrarhistoria. Den sistnämnda kursen ledde mig tillbaka dit där yrkeslivet började, nämligen till kartorna i Lantmäteriets kartarkiv.

Och nej, trots mitt stora kartintresse kom jag aldrig att på allvar arbeta med kartfrågor.

 

Borlänge 2020-05-27

per.sundberg@bredband.net

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *