Mitt liv som lantmätare, Per Gullberg L-67

Varför blev det lantmäteri och KTH?

Jag gissar att jag var i ungefär samma läge som många andra när det lackade mot studentexamen, dvs. jag hade en ganska vag uppfattning om vad jag vill utbilda mig till. En sak var dock klar, nämligen att jag inte skulle bli lärare eftersom släkten redan var fylld av lärare på olika nivåer. Dessutom var många kamrater i min omgivning inriktade mot just lärarutbildning, och i Lund. Nej, jag ville göra något utanför huvudfåran, inte lärare och inte Lund. Lite inspiration fick jag istället av att en av mina föräldrars goda vänner var lantmätare, och jag tyckte det lät som ett intressant yrke. En utbildning som var lite tvärvetenskaplig och omfattade lite av varje, vilket passade mig bra. Dessutom fanns utbildningen i Stockholm, vilket också lockade en del. Så jag sökte, och kom in på KTH hösten 1967.

Utbildningens dryga fyra år var spännande och givande, om än intensiva där även somrarna var helt ockuperade av antingen fältövningar i olika ämnen  och på platser jag aldrig besökt eller hört talas om tidigare, eller det obligatoriska praktikarbetet. Det senare gjorde jag i två omgångar på stadsingenjörskontoret i Helsingborg. Intressant och roligt. Jag valde så småningom en utbildningsinriktning mot miljöfrågor, vilket stämde väl med mitt natur- och miljöintresse. Examensarbetet kom också handla om en miljöfråga – hur föroreningar från en soptipp sprider sig till grund- och ytvatten.

Efter utbildningen väntade ett års militärtjänst vid arméns fotoskola i Kristianstad. Jag hade blivit placerad där som fototolk vid mönstringen med tanke på min kommande utbildning, men när det väl var dags för militärtjänsten år 1971 var tolkutbildningen nedlagd! Dessutom hade jag under lantmäteriutbildningen konstaterat att jag knappt hade något stereoseende, vilket skulle gjort mig till en medioker fototolk. Istället blev jag och flera andra från lantmäteri- och väg- och vattenutbildningarna placerade som fotografer tillsammans med en grupp yrkesfotografer. Ett givande och roligt år för att vara militärtjänst. Vi hade så trevligt att vi faktiskt hade en återträff 30 år efter muck, dvs. år 2002.

 

Allvaret börjar

Jag var även efter teknis lite osäker på hur jag ville starta yrkeslivet. Många årskurskamrater sökte sig till det statliga lantmäteriet. Om jag inte missminner mig ordnades en kö till jobben där av en bestämd dam i Lantmäteristyrelsens hus vid Kungsträdgården. Det lockade inte mig så mycket – vilket ju nu kan låta lite motsägelsefullt med tanke på varför jag valde utbildningen. Kanske det åter var det där med att undvika huvudfåran? Det händer också mycket på fyra år som påverkar ens preferenser. I mitt fall fick jag möjlighet att fundera lite extra på fortsättningen genom att under några år kunna tjänstgöra på teknis vid institutionerna för kulturteknik och fastighetsteknik, och som studievägledare.

Under 1960- och 1970-talen skapades nya lagar och organisationer inom miljöområdet. Vi fick bl.a. ett naturvårdsverk. Mitt natur- och miljöintresse gjorde att jag kände mer och mer att det vore kul att jobba i den branschen, och jag sökte mig till och fick tjänst på Naturvårdsverket år 1975. Mitt arbete där handlade mycket om att följa kommunernas behandling av natur- och miljöfrågor inom ramen för den fysiska riksplaneringen. Jag kommer ihåg att jag läste väldigt många s.k. kommunöversikter. En annan del av arbetet innebar att handlägga naturmiljöaspekter i miljöskyddsärenden.

En upplevelse från tiden vid Naturvårdsverket som etsat sig fast i minnet rör folkomröstningen om kärnkraften. Verkschefen Valfrid Paulsson engagerade sig öppet för ett av de alternativ man kunde rösta på, vilket ledde till ett ifrågasättande bland personalen om det lämpliga i att en myndighetschef gjorde så med tanke på vilka uppgifter verket hade. Detta kom givetvis till hans kännedom, varefter han gick från avdelning till avdelning, samlade all personal och hutade åt den för detta ifrågasättande. Undrar om något sådant skulle kunna hända idag?

Naturvårdsverket lämnade jag efter fem år för att börja i Bostadsdepartementet. Jag hade redan under naturvårdsverkstiden medverkat i framtagningen av departementets rapport Hushållning med mark och vatten 2, en uppföljare till den rapport som var grunden för riksplaneringen.  Men nu blev det mera ordinärt departementsarbete som departementssekreterare. Tiden i regeringskansliet kom att omfatta 15 år, varav de sista 3 i Miljö- och naturresursdepartementet efter nedläggningen av Bostadsdepartementet år 1991. De här 15 åren är nog de som satt mest avtryck i min yrkeskarriär. I regeringskansliet lär man sig hur samhällets beslutsmaskin fungerar och man får öva mycket på att läsa och skriva. Det är också en mycket platt organisation, som innebär att man som tjänsteman även på en lägre nivå känner att man är involverad i arbetet. Handläggarna drar t.ex. själva sina ärenden för ministern. Det stimulerar. Så småningom fick jag ansvar för bl.a. hanteringen av det statliga lantmäteriet och av fastighetsdataverksamheten. Det innebar ansvar för alla de frågor som har med myndighetsstyrning att göra såsom budgetpropositioner, regleringsbrev, utredningar, personaltillsättningar m.m. Tiden på Miljö- och naturresursdepartementet hade jag en tjänst som departementsråd och chef för en enhet som, förutom frågor om lantmäteri och fastighetsdata, även hade ansvar för t.ex. regeringens prövning av tillstånd för att bygga Öresundsbron. En fråga som till sist ledde till att miljöministern Olof Johansson lämnade regeringen eftersom han inte fick gehör för att stoppa bron. Det blev som bekant ett ja till bron (men med ett antal villkor). Ett spännande ärende att vara med om! Under den här tiden fick jag också medverka i arbetet att lägga samman det som då hette Statens lantmäteriverk med Centralnämnden för fastighetsdata (CFD).

Efter 15 år i regeringskansliet, där jag fått pröva på det mesta, började det kännas dags att växla över till något annat. Jag fick då en fråga om att hjälpa till med att utveckla ett register över kulturhistoriskt värdefull bebyggelse hos Riksantikvarieämbetet. Det lät som en ny och rolig uppgift, så jag hoppade på den och lämnade regeringskansliet. Att komma till en myndighet inom kulturområdet var på många sätt en upplevelse. Bara lokalerna i det gamla artilleriregementet på Storgatan i Stockholm med breda korridorer och högt i tak! Även på andra sätt var det en upplevelse att arbeta här. Det tog några år att skapa ett informationssystem för kulturhistoriska bebyggelseuppgifter, ett system som kopplades till fastighetsregistret för uppdatering av fastighetsindelning m.m.  Ett problem man upplevt var nämligen att objekten (husen)  i de bebyggelseinventeringar som gjorts under årens lopp kunde vara svåra att faktiskt hitta i dagens verklighet eftersom så mycket ändrats –  kommunindelning, fastighetsindelning, fastighetsbeteckningar, vägdragningar, husens utseende m.m.  Uppdaterad fastighetsindelning som grund för bebyggelseregistret löste mycket av det problemet. Att leda projekt var en ny erfarenhet för mig, om än att skapandet av bebyggelseregistret inte omfattade mer än en handfull personer. Glädjande för mig och de andra som arbetade med att skapa systemet är att det alltjämt lever och är i bruk, men självklart har utvecklats under de 20 år som gått.

 

En större registerutmaning!

När väl bebyggelseregistret var klart stannade jag några år på Riksantikvarieämbetet för andra uppgifter, innan det kändes som dags att pröva något nytt – på nytt. Jag hade ju ganska lång tids erfarenhet av att arbeta med olika frågor kring det statliga lantmäteriet och fastighetsdataverksamheten, men hade aldrig jobbat i organisationen. Nu började jag tänka i termer av att kunna hitta en uppgift där. Och det gjorde jag efter ett tag, med besked kan man kanske säga. Vid Lantmäteriverket (som det hette då) i Gävle hade arbetet startats med att bygga upp ett lägenhetsregister, och där behövdes hjälp. Så kom det sig att jag började i Gävle år 2001 som ansvarig för arbetet med registret. Det skulle, förutom mycket annat, även innebära många års dagpendlande med tåg Stockholm – Gävle.   ”Du ska då alltid ge dig på omöjliga uppgifter”, yttrade en mig närstående person.

Bakgrunden till att lägenhetsregistret skulle upprättas var att de av Statistiska centralbyrån (SCB) sedan lång tid tillbaka genomförda folk- och bostadsräkningarna började ifrågasättas alltmer i slutet av 1900-talet. Räkningarna innebar att hushåll och fastighetsägare i landet vart femte år fick formulär med frågor att besvara om hushållens sammansättning och om bostäderna, i syfte att SCB och andra skulle kunna ta fram hushålls- och bostadsstatistik som underlag för olika typer av beslut i samhället. Många boende ansåg att frågorna var integritetskränkande, och svarsfrekvensen blev därefter. Dessutom var räkningarna kostsamma. Efter folk- och bostadsräkningen år 1990 påbörjades utredningsarbeten, vilka resulterade i ett riksdagsbeslut år 1995 om att övergå till en annan ordning. Den nya ordningen innebar att bostadsbeståndet skulle finnas beskrivet i ett lägenhetsregister, och genom att knyta folkbokföringen till lägenhet istället för till fastighet, skulle man i princip kunna få fram samma uppgifter som i en folk- och bostadsräkning. Riksdagsbeslutet innebar att en s.k. registerbaserad folk- och bostadsräkning skulle ske år 2004 eller 2005.

Lantmäteriet utsågs att upprätta lägenhetsregistret, och kommunerna blev ansvariga för att hålla registret uppdaterat. Skatteverket hade uppgiften att komplettera folkbokföringsregistret med lägenhetsnummer och knyta de boende till rätt lägenhetsnummer.

Detta låter kanske inte så komplicerat, men det fanns helt klart en hel del utmaningar att ta tag i. Hur skulle t.ex. det optimala beteckningssystemet för lägenheter se ut? Hur skulle uppgifterna bäst samlas in? Vilka uppgifter skulle samlas in? Skulle det finnas nödvändiga adresser till alla bostadslägenheter? Det fanns mycket att reda ut och förbereda som krävde tid. Det skulle nu visa sig att vi fick respit som en skänk från ovan. Stödet för den nya ordningen försvann nämligen i riksdagen. ”Politisk strid om folkräkning” stod det som rubrik i Svenska Dagbladet den 15 april 2001, strax efter att jag början min uppgift. Endast Socialdemokraterna och Vänsterpartiet stödde nu reformen, vilket inte räckte för att få fram lag och föreskrifter kring registret i tid. Det skulle dröja närmare fem år innan stödet i riksdagen återkom. En lag om lägenhetsregister kunde träda i kraft den 1 juli 2006. Hur osäkert genomförandet fortfarande var, trots lagens tillkomst, illustreras väl av ett uttalande efter valet i september 2006 i tidskriften Vår bostad av Mats Odell, Han blev då ansvarig minister för bostadsfrågor. ”Vi har uppmärksammat  branschens önskemål om att kunna införa ett bostadsrättsregister för bättre kredithantering. Det låter som något som vi ska kunna hjälpa parterna med. Däremot är vi emot ett lägenhetsregister, säger han, och antyder att även detta beslut kommer att rivas upp inom kort.”  Någon upprivning blev det inte (och något bostadsrättsregister har vi inte sett ännu!), men det blev en ytterligare försening genom att regeringens föreskrifter om lägenhetsregister kom först våren 2007.

Förseningarna innebar alltså välbehövlig extra tid för Lantmäteriets förberedelser, om än att så länge lag och föreskrifter inte fanns på plats, fanns en osäkerhet om en hel del detaljer. Men Lantmäteriet, som namnet ändrades till under arbetets gång,  fick varje år i uppdrag att fortsätta att förbereda för upprättande av registret, och pengar för ändamålet hade turligt nog anslagits av riksdagen redan år 1999. Vi som jobbade med projektet hade därför att utgå från att det skulle genomföras. Vi stärktes dessutom av den omständigheten att Sverige som EU-medlem var tvunget att ta fram statistiken i fråga till en s.k. census år 2011, och att de traditionella folk- och bostadsräkningarna inte längre var realistiska. Något alternativ fanns helt enkelt inte att tillgå.

Vid en tillbakablick menar jag att den fem-åriga respiten blev ganska avgörande för att upprättande av registret lyckades. Det behövdes mycket arbete med våra förberedelser i Lantmäteriet, men den utsträckta tiden betydde också annat av värde.

Kommunerna fick t.ex. mer tid att komplettera sin adressättning av bostäder. Många bostäder hade i början av 2000-talet inte s.k. belägenhetsadresser. Adresserna behövdes nu eftersom lägenheterna skulle knytas till en husentré med adress för att bli unika, och i lagen slogs fast att kommunerna var skyldiga att adressätta bostäderna. I många kommuner var bristerna så stora att de knappast skulle ha hunnit åtgärdas inför ett upprättande till år 2004 eller 2005. Lantmäteriet hjälpte på olika sätt  kommunerna med adressättningen, och vi hade tidvis mer än 10 personer engagerade i det arbetet. När registret väl upprättades hade i stort sett alla landets kommuner uppnått en tillräckligt fullständig adressättning – med två tydliga undantag. I en  kommun hade kommunen råkat i delo med den lokala studentbostadsstiftelsen, vilken inte accepterade att ändra sina ganska aparta studentbostadsadresser till gängse standard.  Först senare, efter en domstolsprocess, accepterade stiftelsen att revidera sina adresser. I en annan kommun fanns mycket stora brister i adressättningen, såsom att samma gatu-/vägnamn kunde återfinnas på många ställen i kommunen eller att belägenhetsadresser helt saknades. Någon vilja att uppgradera adressättningen i föreskriven tid fanns inte hos kommunen, trots att bristerna t.o.m. lär ha inneburit svårigheter för de utsatta kommunmedborgarna att delta i Postkodlotteriet!

En annan lycklig omständighet med tidsutdräkten var att sättet att samla in uppgifter generellt förändrades, från de gamla pappersblanketterna till webbformulär. Uppgifter på pappersblanketter blir lätt felaktiga och krävande att rätta, medan uppgifter i webbformulär genom inbyggda kontroller, blir bättre redan från början, vilket innebär stora tids- och kostnadsbesparingar och högre kvalitet. Att vi kunde få in mycket uppgifter via webben tror jag var helt avgörande för utfallet.

En översyn av vilka uppgifter som behövde samlas in gjordes också. Översynen innebar bl.a. att för småhusen reducerade mängden uppgifter så att de kunde hämtas helt från taxeringsdelen i fastighetsregistret och att 1,6 miljoner småhusägare därmed inte behövde besväras.

Insamlingen gick till så att Lantmäteriet begärde in uppgifter om lägenhetsbeståndet i flerbostadshus från fastighetsägarna. Det innebar i huvudsak uppgifter om varje bostadslägenhets area, antal rum och kökstyp. Dessutom skulle fastighetsägaren lämna förslag till ett fyrsiffrigt lägenhetsnummer som utgick från lägenhetens våningsplan och placering på våningsplanet. För småhusen hämtades uppgifter om bostadsarean från fastighetsregistret.

Insamlingen av uppgifter startade i slutet av år 2007 och kunde avslutas år 2010. Inför att insamlingen av uppgifter till lägenhetsregistret startade i november 2007,  publicerades en annons i alla svenska dagstidningar med rubriken ”Enklare! Smartare! Billigare!” där proceduren för att skapa lägenhetsregistret, folkbokföra på lägenhet och producera statistik beskrevs i korthet.

Fullsizeoutput _474

Annonsen var undertecknad av Lantmäteriet, Skatteverket och SCB. Eftersom statistikreformen diskuterats så mycket ur integritetssynpunkt, var vi hos alla tre myndigheter lite spända på vilka synpunkter som publiceringen skulle orsaka, men det kom endast ett brev till Lantmäteriet och ett till SCB (samma brev) på temat storebror ser dig. I övrigt tyst!  Och med tanke på vad människor av egen fri vilja i dag sprider om sig själva på nätet för mer eller mindre allmänt beskådande, känns nog integritetsdiskussionen kring lägenhetsregistrets tillkomst som lite främmande i dag.

Skatteverket genomförde sedan folkbokföringen på lägenhet i folkbokföringsregistret, och i dag återfinns ju lägenhetsnumret i den officiella adressen. SCB kunde till sist arbeta fram ny statistik, och statistikreformen var därmed klar.

För Lantmäteriets del kostade projektet 173 miljoner kronor, tog 10 år och engagerade upp till 45 personer samtidigt. Vi samlade in uppgifter för 4 550 000 lägenheter. För mig var det en stor utmaning att delta och att få göra det tillsammans med en lång rad mycket duktiga medarbetare.

 

Epilog

I och med att lägenhetsregistret blev klart 2010, närmade sig min yrkeskarriär slutet. Det blev några år ytterligare hos Lantmäteriet med projektledning och utredningsarbete, innan jag satte punkt år 2015.

Jag blev aldrig en riktig lantmätare. Det som attraherade mig med lantmäteriverksamhet år 1967, har jag faktiskt aldrig prövat. Men utbildningen gav mig ett rikt yrkesliv som jag inte kunde ana innebörden av den dag jag bestämde mig för utbildningen. Och med tanke på den degradering som läraryrket skulle utsättas för under de kommande decennierna, har jag inte ångrat att jag undvek lärarbanan.

Det närmaste jag kommit en lantmäteriförrättning skedde faktiskt efter yrkeskarriären när jag fick tillfälle att hjälpa min bostadsrättsförening i en konflikt med grannfastighetens ägare. Den slutade – efter att kronofogden stoppat ett olovligt anläggningsarbete på vår gemensamhetsanläggning – med en ansökan till Lantmäteriet om servitut och ändring i gemensamhetsanläggningens avgränsning som jag svarade för. Nu är allt klart, och jag är nöjd med att i alla fall ha deltagit i en förrättning!

peragullberg@gmail.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *