Från 100-metersfotogrammetri via EUs jordbrukspolitik till Lappkodicillen, Birgitta Hansson L-64

Det är 12 år sedan jag gick i pension och nu kan jag med lite perspektiv överblicka hur mitt yrkesliv – och med det också det privata livet- utvecklade sig under de 40 år jag jobbade. Hela tiden statligt anställd men på alla nivåer i flera organisationer. Om jag skulle fått frågan i början av min karriär så skulle jag inte en gång kunna gissa allt jag fått uppleva. Jag kan se att det mesta av vad jag gjort på något sätt hänger ihop – hakar i varandra. Även när jag tycker att jag helt bytt bana så har det funnits många kunskaper som jag kunnat använda på det nya stället. Men jag kan också se att mycket är slumpen och att det gäller att våga ta steget vidare när möjligheten kommer. Så vad min berättelse handlar om är den stora bredd av arbetsområden  som en utbildning på KTH-lantmäteri kunde leda till. Det enda jag inte gjort är att vara traditionell förrättningsman. Det som vi väl  egentligen i huvudsak  utbildade oss till.

Men för att börja från början så är jag född och uppvuxen i Stockholm i Norra Ängby . När jag var 8 år  anmälde min mamma mig till Adolf Fredriks sångklasser som det hette då. Det innebar tunnelbaneresa från Färjestadsvägen till Odenplan och sedan spårvagn 3 till Tegnérlunden. Jag kom in men min mamma greps av ruelse –  inte kunde en  nyss fyllda 9-åring  resa så på egen hand i Stockholm, så hon tog mig ur skolan en lördag- efter gråt hela söndagen var jag tillbaka i rätt klass redan på måndagen ock så förblev det till och med studenten. Vi var den första årskull som kunde börja i det nyinrättade musikgymnasiet 1959.  Jag valde reallinjens matematiska gren. Mest för att jag gillade matte och fysik, avskydde språk och allt som hade med flummiga analyser av böcker och dikter att göra.

Efter studenten visste jag inte hur jag skulle gå vidare, men teleingenjör som klättrade i telefonstolpar lockade. Så jag sökte till någon teleskola och kom in; som tur var började jag inte. Det blev i stället nästan två betyg i matematik på Stockholms universitet. Och under våren 1964 läste jag en kort intervju med den  första kvinnliga lantmätaren Sally Maria Nilsson. Enligt henne var lantmäterilinjen inte alls bara till för män och utbildningen hade varit rolig. Jag sökte lantmäterilinjen i första hand.

 

KTH-L 1964

Alla intagna till alla linjer fanns redovisade i Stockholmstidningarna någon gång under sommaren och det såg lovande ut. Det var en 10-12 tjejer som var antagna tillsammans med alla killar. Det var första året man utvidgade lantmäterilinjen från 28 till 56 i årskursen. Så när första dagen kom och jag började titta efter de andra tjejerna kunde jag till min förvåning konstatera att det var bara jag och 55 pojkar. Jag var ganska chockad, hur skulle det gå – tillbakadragen och reserverad som jag var. Men å andra sidan kunde jag inte tänka mig att ta min hatt och gå- de skulle ju vara  ännu pinsammare. Så jag bet ihop. Vi var ju ändå sammanlagt 6 tjejer på L och man hade ordnat damtoalett i källaren och i övrigt var jag ju van vi manlig övervikt sedan gymnasiet.

Efter första året med väl mycket numerisk analys och statistik i olika former så började de mer spännande kurserna. Inte minst alla sommarövningar vi hade. Vi var fortfarande lyckligt lottade eftersom institutionerna mäktade med att ordna dessa resor även för oss 56 – men vi hade faktiskt redan efter någon termin minskat med säkert 10 stycken som hoppat av. Det  stora problemet var ju var jag skulle bo. Så jag har bott i läkarmottagningen i ett antal skolor; jag minns  i både Järvsö och Ödeshög och i  Båstad i en egen skola. Alla killarna (som inte ordnat eget boende) bodde i skolan vid torget och kyrkan medan jag bodde själv  i skolan som vi hade undervisning i.

Våra många studieresor i olika ämnen under de fyra åren tog oss allt från Ales stenar vid  Smygehuk till Vietas kraftverksbygge vid Stora Sjöfallet i Norrbotten. Under jordbruksresan besökte vi 60 bönder som i princip alla hade mjölkkor som mjölkade fantastiska 2800 liter mjölk om året, hade nyinstallerad mekanisk stallutgödsling och skullfläkt för att blåsa höet upp på loftet. En gård på förmiddagen och en på eftermiddagen under en hel månad.  Allt ifrån Södra Sverige till Storsjötrakten. Intresset var väl inte på topp alltid men jag tillhörde de som trots allt försökte visa lite engagemang och intresse för vad bonden, som hade förberett sig ordentligt hade att berätta. Vad jag haft nytta av dessa besök när jag under halva min yrkestid hamnade på lantbruksnämnden i Jönköping, på Lantbruksstyrelsen på samma ställe som senare blev Jordbruksverket. Och också i slutet av mitt yrkesliv  en period på Jordbruksdepartementet. Skogsbruksövningarna i Malingsbo var lika värdefulla.  Alla andra sommarövningar vi gjorde har också bidragit. Var jag än har hamnat i yrkeslivet så har jag kunnat relatera till något vi såg eller platser där vi var på våra resor. Det var en ynnest som tyvärr inte senare ännu större årskurser kunde genomföra på samma sätt.

Men fyra år går fort – jag hade förlovat mig med Bosse en av de 55 killarna och vi gjorde exjobbet tillsammans. Vi mätte vattennivåerna i ett antal brunnar runt Brunkebergsåsen. Jag tror det var Tyréns som hade ett uppdrag att bygga tunnlar under åsen och det gällde att hålla koll på vilken inverkan dessa arbeten hade på grundvattennivåerna. Så vi mätte-  ”får ni nån napp” frågade folk som gick förbi  de särskilda brunnar vi öppnade för våra mätningar – och ritade kurvor och fick arbetet godkänt. Kanske inte det mest avancerade exjobbet men antagligen behövt just då. Jag blev den fjärde kvinnan som utbildats på L. Två hade av olika skäl hoppat av i tidigare årskurser.

Efter examen åkte nästan hela årskursen på en fantastisk resa till Sovjetunionen – till Leningrad, Moskva (upplevde första majparaden på Röda Torget) Sotji och Kiev. Också en resa som satt starka spår och gett kunskap till yrkeslivet förutom att vi hade väldigt roligt. När vi kom hem hade min mamma och syster ordnat allt med vårt bröllop i Seglora kyrka. Det var ju brudens föräldrar som skulle hålla bröllopet. Vi hade inte så mycket att säga till om.

 

Första jobbet på Mätningstekniska avdelningen

Min mamma grät sig till en etta åt oss på Stora Essingen (det var en enorm bostadsbrist även då).  Och jag fick jobb på Lantmäteristyrelsens Mätningstekniska avdelning utlokaliserad från Kungsträdgården till Liljeholmen. Chef var Sven G Möller. En väldigt framsynt ledare som brann för fotogrammetri, internationellt samarbete och som drev sina frågor mot Lantmäteristyrelsen så att de antagligen av ren utmattning lät oss hålla på med bildtolkning och 100-metersfotogrammetri från helikopter. Vi lät montera en fackverksbyggd bom under helikoptern med två inlånade  Hasselbladskameror längst ut under ändarna på  bommen. Normalt förvarades bommen  på Bromma flygplats i Ostermans hangar.  Vi ordnade provytor på Bogesundslandet och gjorde flera helikopterresor för att ta färg och IR-bilder som vi sedan analyserade på kontoret.  Jag tror Sven G pratade sig till det mesta och att kostnaderna inte blev så höga. Hasselbladskamerorna av motsvarande kvalitet som den som var på månen tror jag vi lånade gratis. Men framför allt var han före sin tid. Ingen på Lantmäteristyrelsen fattade vad han höll på med och det dröjde säkert 15 år innan hans verklighet blev allmänt gods. Men då hade alla glömt bort vad just  M-avdelningen höll på med.

Vi fick två barn, flyttade till Tungelsta halvvägs till Nynäshamn långt före pendeltågens tid. Det var tåg till stan eller bil till Liljeholmen som gällde. Till första barnet ordnade vi dagmamma i vårt bostadsområde. Men med två barn så fick vi annonsera efter privat barnpassning. Några daghem fanns inte. Vi hittade en familj i Jordbro halvvägs till stan där jag lämnade barnen på vägen till M-avdelningen.

 

Första omorganisationen 1974 och utlokaliseringen till Gävle 1975

Lantmäteristyrelsen och Rikets Allmänna Kartverk skulle slås samman och alla fick söka sina tjänster igen – eller de som fanns i nya organisationen. Det är klart att personalen från RAK fick de tekniska tjänsterna i första hand och jag hamnade på Fastighetsbildningsenheten  vid Kungsträdgården. Vi hade inte mer än etablerat oss i den nya organisationen förrän Statens Lantmäteriverk som vi nu hette flyttade till Gävle. Redan 1971 hade riksdagen beslutat att 27 myndigheter skulle utlokaliseras från Stockholm och fyra av dem skulle till Gävle.  Eftersom vi båda jobbade på LMV men på olika avdelningar så var beslutet att följa med  inte så svårt. Det var värre för många familjer där arbetsplatserna skulle flyttas åt olika håll. Ett utmärkt beslut för vår del att flytta till Gävle visade det sig. Plötsligt fick vi i någon lottdragning en tomt i Andersberg som vi byggde på. Vi fick daghemsplats i det nyöppnade daghemmet i den nya stadsdelen. Vi fick gångavstånd till jobbet vid Fjärran Höjder med daghemmet efter halva sträckan. Hade vi glömt något så kunde vi alltid gå hem och fixa det på lunchen. Dessutom var vi ju många nyinflyttade från Stockholm som tillsammans utvecklade mycket gemenskap i våra nybyggarområden. Gävle var en utmärkt stad för barnfamiljer.

Jobbet på Fastighetsbildningsenheten löpte på. Jag började i en grupp som skulle skriva anvisningar till fastighetsbildningslagen (FBL). Och jag blev specialist på 3 kapitlet. Men även på en sådan enhet kunde vi söka nya tjänster och flytta runt mellan sektionerna. Jag jobbade ett tag tillsammans med Carl-Johan Hjälme och skrev bl a rättsfallsreferat av HD-domar. Vi ansvarade också för utbildningar och information om FBL. Vidare pågick det utvecklingsarbeten med projektet ”Aktivare fastighetsbildning i jord och skog” där jag deltog.  Dessutom handlade jobbet väldigt mycket om att skriva utlåtande till domstolarna om överklagade förrättningar och remissvar till andra myndigheter.  Där om inte förr så började jag känna mig bekväm med att skriva och jag gick i en nyttig skola hos Olle Millgård som var noga med hur man uttryckte sig och vägde ord på guldvåg. Jag minns så väl när jag första gången fick igenom ett remissvar utan i princip några ändringar alls. Annars var det oftast precis som vi också sjöng på festerna .. först så går vi upp, så går vi ner, så går vi upp sen så går vi ner och skriver lite mer. Sen…. Osv. Upp var till Olle Millgård på fjärde våningen själva satt vi på tredje.

Efter  nio år i Gävle ville Bosse röra på sig och han sökte överlantmätarjobbet i Halmstad. Usch tänkte jag –  min kunskap var ju som jag själv uppfattade det i huvudsak 3 kapitlet fastighetsbildningslagen. Hur skulle det gå. Men jag kontaktade lantmäteriet och länsstyrelsen i Halmstad eftersom jag utgick ifrån att jag skulle få jobb där –  det gick inte alls. Länsrådet meddelade att jag inte var välkommen dit. Man ville inte ha äkta makar jobbande inom samma organisation så jag kunde väl söka jobb i Helsingborg eller Båstad. Tyckte hon. Det blev istället så att Bosse tog tillbaka sin ansökan och så började vi om när det blev en överlantmätartjänst ledig i Jönköping.

 

Till Jönköping 1983

Jag köpte Gula tidningen och letade annonser på tjänster i Jönköping vid sidan om lantmäteriet. Det fanns jobb på Domstolsverket, Skogsstyrelsen och Lantbruksnämnden.  Jag sökte alla tre och hamnade på intervju på Domstolsverket och på Lantbruksnämnden. Till slut fick jag jobbet på lantbruksnämndens enhet som sysslade med jordförvärvslagen  och jordfonden. Bosse fick jobbet som överlantmätare men det överklagades. Jag flyttade ändå, hyrde in mig först hos Ulf Larsson som varit en av sommarövningsledarna när vi var i Malingsbo och värderade skog. Sedan i ett hyresrum medan jag letade hus. Till slut blev överklagandet avgjort. Bosse hade haft huvudansvaret för två barn och hemmet i tre nyttiga månader. Själv kände jag mig mer och mer som gäst i familjen när jag kom hem sent fredag kväll och åkte igen söndag eftermiddag. Huset jag hittade var en fantastisk blå tvåfamiljsvilla på Torpa med 13 rum och 2 kök med gångavstånd till jobbet. Dit flyttade vi.

Jordförvärvslagen var väl inte min kompetens – det var ju 3 kapitlet FBL – men visst hade vi snuddat vid den. Men som ny tjänsteman på Lantbruksnämnden och kommandes från Lantmäteriverket så betraktades jag som expert på allt som hade med fastigheter att göra och jag märkte snabbt att jo, jag kunde nog en hel del. Alla mina besök på bondgårdar under studietiden och minst 6 veckors praktik på bondgård som var obligatorisk under utbildningen gjorde att jag kunde hänga med i allt som hade med verksamheten på en gård att göra. Det var intressanta år med tillämpningen av den jordbrukspolitik som fortfarande rådde där det handlade om att bygga upp familjejordbruk i en storlek som kunde ge brukaren och hans familj en heltidssysselsättning och försörjning. Många som ville utöka sitt jordbruk och som bedömdes på sikt kunna utvecklas positivt fick tillstånd. Men långt ifrån alla som önskade. Lantbruksnämnden kunde anse att en annan granne borde vara den som utvecklades. Men för säljaren kunde det vara helt omöjligt att tänka sig att sälja till denne på grund av någon oförrätt kanske sedan generationer tillbaka. Ibland fick Lantbruksnämnden i stället lösa in marken till jordfonden som sedan kunde användas i byten eller säljas o till rätt granne.  Ett bärkraftigt familjejordbruk i Småland bedömdes på den tiden bestå av 15-50 hektar åker och betesmark, 50-100 hektar skog och mjölkproduktion med 15-20 st. kor.

I Jönköping fanns ganska stora skogsarealer på Grännaberget som låg i jordfonden men som ingen mäktat med att fördela på nya utvecklingsbara ägare  Det blev en av mina uppgifter -att sälja jordfondsfastigheterna där. Och till slut kom jag i mål. Alla ärenden drogs på lantbruksnämndens sammanträden  med landshövdingen som ordförande. Lantbruksnämnden i Jönköping låg i samma hus som Landshövdingens bostad. Det jag lärde mig av alla de föredragningar och ärenden som vi hade var att släppa den ohälsosamma respekten för fina titlar. Landshövdingar var lika vanliga som andra och den lärdomen tog jag med mig i mina kommande jobb med både ministrar och annat ”fint folk”.

En kort tid med utbytestjänstgöring med en anställd på Lantbruksstyrelsen som låg ett kvarter bort gjorde att jag lärde känna många på Strukturenheten på styrelsen. Det hade jag användning av något år senare 1985 när jag sökte och fick jobbet som byrådirektör där. Där fanns Ulf Larsson som jag bott hemma hos första tiden i stan.  Nu handlade arbetet om att ta hand om överklagande från hela landet på vägrade förvärvstillstånd.

Jordförvärvslagen skulle ses över 1986 och Ingvar Widén, också lantmätare och tidigare generaldirektör på Lantbruksstyrelsen, blev utredare och jag fick uppgiften att vara sekreterare i utredningen Vi lämnade över utredningen till Jordbruksdepartementet med en hel del förslag till förändringar och förenklingar som sedan genomfördes i ändrad lagstiftning. Kontentan var dock fortfarande att styra utvecklingen mot bärkraftiga enheter, att främja skogsbrukets rationalisering, att begränsa juridiska personers möjlighet att förvärva mark och att förstärka regionalpolitiska hänsyn.

 

Andra omorganisationen 1991, ny jordbruks- och livsmedelspolitik 

En utredning ledde till beslut om en ny jordbruks- och livsmedelspolitik 1990. I sammanfattning kan man säga att prisstödets roll som livsmedelspolitiskt medel tonades ner. I stället skulle möjlighet till mer direkta stöd till enskilda förstärkas för att nå målen för miljö, landskapsvård, regional fördelning samt  omställning till en konsumentstyrd marknad.

Det var Statens Jordbruksnämnd som svarade för prisförhandlingar med lantbruksorganisationerna  och som hade arbetet riktat  mot/för regeringen. Lantbruksstyrelsen arbetade via sina  lantbruksnämnder med nära kontakt med lantbrukarna för att hitta bra lösningar för deras verksamhet.  Med en ny  inriktning på politiken behövdes varken prisförhandlingar eller omfattande rådgivning till lantbrukarna. Marknadskrafterna skulle råda och jordbrukets egna organisationer skulle stå för rådgivningen. Regeringen beslutade 1991 att myndigheterna skulle slås ihop och lantbruksnämnderna överfördes till länsstyrelserna.

All personal på de två myndigheterna, som var grannar i samma byggnad i Jönköping efter deras utlokalisering 1975, skulle söka tjänsterna som fanns – och de var betydligt färre än de två myndigheterna hade haft tillsammans. Det var första gången jag hamnade i en sits där ett ganska stort antal medarbetare skulle sägas upp pga. arbetsbrist. En särskild organisationskommitté beslutade om tillsättningarna till de nya tjänsterna. Jag och min chef hade på hans inrådan gjort upp om att både söka chefstjänsten på den nya avdelningen med våra arbetsuppgifter och lantbruksdirektörstjänsten på länsstyrelsen. Vi räknade kallt med att vi skulle få en av dessa tjänster även om båda helst ville stanna på det nya Jordbruksverket.

Just den dagen när medarbetarna skulle få besked om hur det gått så var jag på möte någon annanstans men efter vad jag hört rådde en iskall stämning i korridorerna när personalchefen gick runt från rum till rum och meddelade hur det gått. För min del blev det så att jag fick chefsjobbet på Företagsenheten på Jordbruksverket och min tidigare chef blev lantbruksdirektör. När det gällde vem som skulle bli generaldirektör för det nya verket så var det Jordbruksnämndens gd som” vann”. Det kom sedan att innebära att det blev en övervikt för medarbetare från Jordbruksnämnden som  genomsyrade synsättet på myndigheten. Det ”jordnära” arbetssätt som vi haft på Lantbruksstyrelsen kom bort. Byråkratvärlden segrade kände vi som kom från lantbrukssidan.

 

Förberedelser för EU-medlemskap 

Sammanslagningen och minskningen av medarbetare skedde 1991. Regeringen diskuterade redan sedan länge medlemskap i EU och 1991 beslutade regeringen att söka medlemskap och 1993 påbörjades förhandlingarna. Samtidigt skulle vi genomföra den nya svenska jordbrukspolitiken med konsumenterna i centrum och eget ansvar för vad man skulle producera i  jordbruket. Egentligen kunde ju inte detta gå ihop eftersom vi visste att jordbruksområdet var ett av de mest reglerade i EU då man hade en gemensam jordbrukspolitik och om/när vi blev medlemmar skulle alla gemensamma  regleringar som vi inte kunde få undantag från gälla också i Sverige. Jordbruksstöden omfattade nästan hälften av EUs gemensamma budget. Dessutom behövde vi anställa många nya medarbetare igen, dock inte de som fått gå 1991.

Arbetet på myndigheten fokuserade på  att lära sig alla regleringar och förordningar som gällde i EU och börja förbereda för alla stöd av ny karaktär skulle införas. Arbetet var hektiskt, massor av förordningstext skulle läsas in och förstås. Personalen fick gå på olika utbildningar bl a läsa franska. Bland mycket annat skulle arealstödet införas och behovet av kartor var stort men kunskapen saknades om möjligheter till digitala kartor på myndigheten.

Min enhet var ansvarig för implementeringen av arealstödet och jag anställde en kvinnlig lantmätare som  arbetat med GIS och som fick hjälpa till att hitta kartunderlag med tillräcklig noggrannhet. Alla var rädda för sanktioner från EU om vi inte kunde uppfylla noggrannhetskaven. Stora delegationer kom från Bryssel och inspekterade hur vi jobbade, hur ansökningssystemet såg ut och vilka kontroller vi skulle göra av de arealer som lantbrukaren uppgett och om dessa var stödberättigade.

Det skulle också utgå stöd till mjölkbönder under förutsättning att båsplatserna i ladugården uppfyllde de mått på längd och bredd som var stipulerade. Det dög inte att bonden mätte själv. Vi från Jordbruksverket fick  åka ut och mäta dessa båsplatser i hela länet; chef såväl som medarbetare. När man kom till en gård som hade tex Jersey-kor, som är mindre än de vanligaste raserna, så behövde de ju inte samma bredd och djup på båsplatsen som de stora korna. Det är väl preskriberat nu men nog fick en del av dessa klartecken även om det fattades en eller annan centimeter. Ladugårdarna var ofta gamla, visserligen med rörmjölkning och utgödsling insatt i de gamla byggnaderna, så visst fanns det ställen där rumpan hängde långt utanför kanten på båsplatsen ner i utgödslingsrännan.  Men en iakttagelse som jag gjorde utifrån hur det var 1965 när vi var på jordbruksresan var att även om  ladugårdarna ofta hade nästan samma skick som då så mjölkade de bästa korna nu uppåt 10 000 liter per år.

Avregleringen av alla gamla stöd och marknadsanpassningen till vad konsumenter ville ha som vi hade lyckats få gehör för hos lantbrukarna och deras organisationer fick ett abrupt slut 1995 efter EU-inträdet. Visserligen hade vi infört en rad övergångsstöd som hjälp till omställningen för nya verksamheter som Bo på Lantgård, kräftodling, osttillverkning och småskalig livsmedelsförädling som sylt och saft eller hantverk m m. Vidare hade vi anläggningsstöd för odling av energiskog. Men alla dess omställningsstöd skulle bara finnas under övergången från en statligt styrd produktion till en konsument- och marknadsanpassad sådan.

Efter EU-inträdet var det nygamla varianter av produktionsstöd som gällde igen och det gällde att få ut så mycket som möjligt av stöden. Marknadskrafterna och konsumenternas efterfrågan kom i bakgrunden . Ett år var hela Sverige täckt av vacker blommande lin – stödet var högt några år. Men plötsligt var det någon annan gröda som var den som gav det högsta stödet. Så de vackra fälten försvann igen. När överproduktion rådde skulle en viss andel av marken läggas i träda eller så skulle överskott av tomater eller apelsiner förstöras.

Min enhet hade ansvar för många andra frågor än att implementera EUs arealstöd. Vi var ansvariga för rennäringsfrågorna på verket vilket omfattade allt från upplåtelsefrågor på statens mark ovan odlingsgränsen till rådgivning för att minska renantalet och förslitning av svenska fjällområden. Vi arbetade också med landsbygdsutvecklingsfrågorna i  den nya jordbrukspolitiken. Och vi ansvarade för alla frågor inom markpolitisk lagstiftning som verket hanterade. Alla våra frågor innebar en mängd kontakter både med EU i  Bryssel och med myndigheter och organisationer i Sverige.

Vi hade en generaldirektör som var lite annorlunda. Han hade stort stöd från departementet. Han rökte konstant, vägrade flyga när rökförbuden infördes. Vid föredragningar för honom så sjönk han ner i en djup länstol, rökte och lyssnade och den oftast förekommande kommentaren var: behövs det i remissvaret? Kan vi korta ner? Och visst ibland behövdes det ju faktiskt inte för att texten skulle bli begriplig. Han hade i princip alla sina viktiga handlingar i en byrålåda bredvid stolen. Myndigheten genomgick många förändringar, folk slutade. Han öppnade byrålådan och såg vilka personer han kunde välja på bland medarbetarna och man fick frågan eller snarare uppmaningen direkt av honom. Jag vill att du tar hand om…. osv. På så sätt blev jag 1995 flyttad från enhetschef på  Företagsenheten till avdelningschef på Kontrollavdelningen med ca 100 medarbetare. En helt annorlunda inriktning som innebar många nya områden att sätta sig in i. Förutom en stor IT – enhet och kontrollverksamheten av  alla EU-stöden så fanns växtskyddsenheter i anslutning till våra gränsstationer som också hörde till avdelningen.  När ledningsgruppen som jag nu tillhörde  hade sina möten inne hos generaldirektören så rökte inte bara han utan merparten av alla de övriga närvarande.

 

Tredje omorganisationen 1996 denna gång inom lantmäteriet

Nu började Bosse röra på sig igen. Han hade tröttnat på att leda lantmäteriverksamheten i division Syd och ville nu pröva något annat. Det blev fastighetsrådstjänsten på Svea Hovrätt där han efterträdde Bertil Hall. Samtidigt var det bara några månader tidigare jag fått jobbet som avdelningschef för Kontrollavdelningen.  Jag var inte så angelägen att flytta med. Men så kom omorganisationen av lantmäteriet där man sökte överlantmätare som skulle ansvara för  två län. Det var ju en chans att hitta jobb i Stockholm. Jag sökte Stockholms och Gotlands län liksom Uppsala och Västmanlands län. Jag hade under ett halvår vikarierat som överlantmätare i Jönköpings län några år tidigare. Jag fick tjänsten i C och U län  och vi flyttade till Stockholm 1996.

De nytillsatta överlantmätarna bildade en ledningsgrupp med Bengt Andersson som divisionschef. Det var spännande och utmanande att ta tag i nya frågor  samtidigt som det mer handlade om ledarskap än om faktakunskap. Den konkreta kunskapen stod mina medarbetare för. Vid ett ledningsgruppsmöte något år efter starten så ville Bengt Anderson få fram något län som skulle bli det första att använda Ny arbetsprocess och Trossen och enhandläggarsystemet. Den som skulle vara först ut skulle naturligtvis få mycket stöd. Jag var möjligen lite smickrad av att få frågan eller mer troligt lite naiv och har dessutom alltid haft svårt att säga nej så det blev C och U län som skulle vara först ut.

Vad Ny arbetsprocess, enhandläggarsystemet och Trossen är  beskrivs i  andra berättelser tex Per Anders Karlgren och Stefan Gustafsson.

 

Fjärde omorganisationen: Ny Arbetsprocess, enhandläggare och Trossen

Jag trodde verkligen på att normalförrättningar skulle kunna handläggas både snabbare  och billigare om det fanns tillgång till uppgifter i olika databaser och vi satsade på  enhandläggare.  Det var inte helt lätt att övertyga medarbetarna i Uppsala och Västerås när jag kom hem från  ledningsgruppsmötet och meddelade att vi skulle bli de första länen som gick in i det nya systemet.

Medarbetarna tog sig an utbildningen i det nya på lite olika sätt. Mitt jobb var ju att se till att vi kunde genomföra förändringarna när datasystemen var färdigutvecklade. I Västerås var man relativt med på noterna i Uppsala mer tveksam. Utvecklingen av den nya arbetsprocessen med tillhörande stöd finns beskriven i flera andra berättelser.

Man borde, tyckte jag, från LMVs sida varit angelägen om att introduktionen av ett helt nytt arbetssätt som skulle användas i hela landet skulle gå så bra som möjligt.  Men det datorstöd som vi skulle få och som en hel hoper konsulter arbetade med i Gävle lät vänta på sig. Uppbackningen från centralt håll när det började bli förseningar upplevde jag inte var särskilt stor. Möjligen för att man hade fullt fokus på att utföra sina delar av arbetet så att vi skulle kunna komma igång.

Vi hade satt fart med de utbildningar som verket ordnade för att kunna handlägga förrättningar i det nya systemet, även ingenjörer med lång erfarenhet som ville skulle utbildas.  Vi började också se över vad vi kunde spara och förberedde och genomförde så småningom uppsägningar av personal. De uppsagda skulle arbeta kvar under tiden fram till ikraftträdandet. Men gång på gång sköts starten fram, det blev i längden heller inte bra att blanda personal som skulle fortsätta med de som skulle sluta. Vi skulle lära oss det nya samtidigt som verksamheten skulle fortsätta som vanligt med de kostnadstäckningskrav som fanns.

Min besvikelse var att man drev fram att vi skulle vara beredda att dra igång men sedan blev konsulterna inte klara. När igångsättande drog ut på tiden fick mina myndigheter  ta hela smällen. Det som skulle ta några månader från att vi tog på oss rollen som pionjärer tog en bra bit över ett år.

Någon ekonomisk ersättning eller kompensation för att vi jobbade  med både gammalt och nytt och med mycket utbildningar som fortfarande inte kunde användas fick vi inte såvitt jag kommer ihåg. Jag kunde konstatera att Lantmäteriet inte hade några klausuler i kontrakten med alla konsulter om förseningsavgifter. I alla fall fanns inga pengar som kom oss i C och U län till del. Men till slut kunde Trossen användas som tänkt och Joakim Ohlén invigde det nya systemet.

En erfarenhet som jag tog med mig från dessa år var att det tar mycket längre tid och kostar mycket mer att starta projekt för att ändra en verksamhet, i synnerhet med tillhörande IT-stöd, än vad någon kan beräkna. Och konsulterna tjänar stora pengar. Motsvarande har vi ju sedan de senaste 20 åren sett gång på gång i gigantiska projekt i samhället där förseningar är legio och kostnaderna bara skenar. Stort är inte alltid bäst.

Jag var besviken på hanteringen från centralt håll och trött på att pendla ömsom till Västerås ömsom till Uppsala. Tidvis med buss eftersom man var i full gång att bygga Mälarbanan dubbelspårig mellan Stockholm och Västerås. Samordningen mellan länen hade inte heller gått så bra som jag hoppats. Vi kunde inte genomföra behövliga rationaliseringar eftersom allt vårt fokus var på att komma  igång  med den nya arbetsprocessen.

 

Jordbruksdepartementet 1999

1999 blev en tjänst som departementsråd på Jordbruksdepartementet ledig som jag sökte. Enheten hette Same- och utbildningsenheten  och innehöll i princip alla frågor som fanns inom departementets ram men som inte passade in under växt-, djur eller fiskeenheterna. Det var Same- och rennäringsfrågor- som namnet säger näringsfrågor inte den samiska kulturen som låg på Kulturdepartementet. Ansvaret inom regeringen för  Lantbruksuniversitetet (SLU) och Statens Veterinärmedicinska anstalt låg också på min enhet; det enda universitet som fanns utanför Utbildningsdepartementet. Andra områden på enheten var genetik och GMO-frågor (genetiskt modifierade organismer), Jaktlagstiftningen, Jordförvärvslagstiftningen och det ekonomiska stödet till yttre rationalisering , dvs i huvudsak omarronderingarna i Dalarna men också på andra ställen i landet.

 

Same-och rennäringsfrågor

Ju mer man lär sig om same- och rennäringsfrågor desto mer komplicerat blir det. 1999, strax innan jag tillträdde tjänsten  lämnade den sk ILO-utredningen sitt betänkande om vad som skulle behöva göras i Sverige för att ratificera den konvention som FN beslutat om 1989: ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder. ILO-konventionen kan sägas ha som huvudinriktning att urfolk ska ha rätt att bevara sin identitet som folkgrupp och att de ska ha rätt till att efter egna premisser bevara och utveckla sin livsform och kultur. (ILO står för International Labour Organization och är ett FN-organ med säte i Geneve.)

Sverige hade varit pådrivande i arbetet med konventionen, urfolks rättigheter var viktiga. Men fokus i Sverige låg mer på alla urfolk i andra delar av världen som aboriginer, maorier, indianer, inuiter och många fler som blivit av med sina rättigheter eller fått de starkt begränsade och allmänt förtryckta när det gäller språk och kultur. Men när det kom till att Sverige skulle ratificera dvs binda sig till vad som stipulerades i ILO 169 då tog det stopp. Det var alldeles för många frågor som inte var klarlagda bl a vad som faktiskt skulle hända  med  samernas markrättigheter.

Sveriges riksdag hade redan 1977 erkänt den samiska befolkningen i Sverige  som ett urfolk. Ett urfolk eller ursprungsfolk eller urbefolkning är ett folk som har sitt eget språk och sin egen kultur och som funnits i landet redan innan landets gränser drogs upp. Det har inget att göra med att man var först på plats som är en vanlig missuppfattning. För att komma vidare med ILOs konvention tillsatte regeringen en utredning för att klargöra förhållandena.  I betänkandet 1999  görs  bedömningen att Sverige skulle kunna ansluta sig till ILO-konventionen men att ett antal frågor som rör samernas rättigheter bl a  till mark måste genomföras först. Därför tillsattes flera nya utredningar.

Under mina 10 år på departementet så levererade ytterligare tre utredningar som rörde samernas markrättigheter sina betänkanden. Det var stora och omfattande utredningar som skulle ge underlag för regeringen att ta beslut. En ny rennäringspolitik,  Samernas  sedvanerätt och Utredning om vinterbetesmarker för norska renar i Sverige och sommarbetesmarker för svenska renar i Norge den sk Gränsdragningskommissionen. Dessutom tillkom utredningar om småviltjakten ovanför odlingsgränsen och  två minoritetsspråkutredningar. Sametinget hade inrättats 1993 och tanken var att succesivt skulle ett antal frågor som rörde rennäring och jakt föras över  från regeringen men fortfarande efter mer än 10 år hade Sametinget bara eget ansvar för ett antal kulturfrågor.

Småviltsjakten på statens mark ovan odlingsgränsen är en fråga om vem som har rätt att besluta om tillstånd alltså i grunden vem som  äger rätten till marken. ”Alla” boende i norra Sverige som jagar, och det är många, är rädda för att om samerna får ansvaret att hantera tillstånden till småviltjakten så kommer svenskar att inte få jaga som de gjort i alla tider. Från samernas horisont hävdar man att man enbart skulle se till att styra jakten till områden där renarna för tillfället inte befann sig och till tider när kollisionen med renarnas rätt till betesro inte skulle uppstå. Att hindra svenskar från att jaga var aldrig aktuellt. Utredningen föreslog bland annat att man skulle hitta något område där man kunde pröva en ny ordning för tillståndsgivningen. Ett förslag var inom Laponia. Men även detta förslag rann ut i sanden. Jaktfrågor är också en politiskt känslig fråga och många i riksdagen, åtminstone på den tiden, var medlemmar i riksdagens jaktklubb.

Ingen utredning ledde till att vi kom vidare och närmare en ratificering av ILO-konventionen. Frågorna var alldeles för politiska och känsliga. Och visst kan man förstå svårigheterna. Rennäringen, som utövas av ca 2500 rennäringsföretag, berör bortåt en tredjedel av Sveriges yta. Här finns så många motstridiga intressen mellan rennäringens intresse av att kunna fortsätta sin näring enligt sina traditioner och andra samhällsintressen som  vattenkraft, utvinning av naturresurser, gruvnäringen, jaktfrågor, rovdjursstammen, icke renskötande samers rättigheter, stora vindkraftutbyggnader, det rörliga friluftslivet osv osv. Så inga avgörande beslut fattades.

Man kan inte hävda annat än att allt som finns att säga om urminnes hävd, sedvanerätt, Lappkodicillen från 1759, ursprungsfolk och rennäringslag finns utrett. Problemet är att ingen regering vågar/eller vill sätta ner foten och avgöra vad som gäller inte ens på statens mark ovan odlingsgränsen. För det är rättigheterna på och till  den marken som är ifrågasatt och som är av avgörande betydelse för rennäringens fortlevnad.

 

Gränsdragningskommissionen

Själv satt jag med som specialist i en del av utredningarna. Den mest spännande var nog Gränsdragningskommissionen med deltagare från Sverige och Norge och med en finsk f.d. utrikesminister som ordförande. Redan 1751, i anslutning till att man drog upp gränsen mellan Sverige och Danmark-Norge, träffades avtal i den sk Lappkodicillen om samernas rätt att fortsätta vandra med sina renar från i princip Bottenviken där vinterbetesmarkerna fanns till Atlantkusten där sommarbetena fanns. Under århundradena hade sedan i synnerhet de svenska samebyarna fått dra sig tillbaka från norska kusten upp mot fjällkedjan för sina sommarbeten. Beslut hade gång på gång fattats i regeringarna om att inskränka  rätten för nordsamebyarna i Sverige att nyttja marker i Norge på sommaren.  Nu skulle vi en gång för alla besluta om vilka marker som respektive berörd sameby hade rätt att vara i och när utifrån Lappkodecillens regleringar. Lappkodicillen hade aldrig upphört att gälla. Det var vi överens om.

Vi  flög i omgångar med inhyrda  helikoptrar från försvaret (minst tre varje gång eftersom vi var ett 20-tal personer i gruppen) längs hela den svensk-norska gränsen mellan Rörås i söder och Könkämä längst i norr vid Treriksröset. Vi landade på åtskilliga ställen, mötte samebyrepresentanter från båda sidor om gränsen och inspekterade  och diskuterade behoven av  vinter-  respektive sommarbetesmarkerna. Vår gemensamma ordförande från Finland var rätt intresserad av att resa så en del av våra möten förlades på udda platser. Förutom Bodö där den norska  landshövdingen som var ordförande i den norska delegationen fanns, Tromsö dit vi en av gångerna skulle ta oss med flyg via Oslo och Bodö i rykande orkan (stopp i Bodö i över 5 timmar innan piloterna vågade flyga vidare och passagerarna vågade kliva på igen), Karasjok där norska Sametinget har sitt säte,  Kiruna där svenska Sametinget finns och Luleå där vår svenske delegationsordförande var landshövding så hade vi möten förlagda till Svalbard (här fanns ju vildren) och Estland för avslutningssammanträdet (eftersom vår gemensamma ordförande från Finland ville visa oss svenskbygderna i Estland).

Kommissionen som bestod av företrädare för norska och svenska sameorganisationer, sametingen, deltagare från departementet och myndigheter  kom fram till ett enigt betänkande som vi presenterade 2001. Men efter något år började framför allt Norge backa. Kritiken hade varit stark i samebyar, även på den svenska sidan norr om Torne Träsk, som inte ansåg sig fått gehör för sin sak. I Norge är samebyarna av naturliga skäl till ytan relativt små och många rör sig bara runt mellan högfjällsområde och atlantkusten i sina egna områden under ett år. Man ville inte ha konkurrens av renar från Sverige på sommaren. Vad en utredning som denna kostat samhället och skattebetalarna vågar jag inte tänka på , men det är faktiskt en fantastisk förmån att få ha deltagit i en sådan annorlunda utredning.

 

GMO

Genteknikfrågor inklusive GMO-frågorna fanns på enheten och är en annan sådan mycket kontroversiell företeelse.  Frågor om Genetiskt Modifierade Organismer kan förenklat och i positiv dager ses som en snabbare form av växtförädling till sorter som skulle vara mer effektiva, behöva mindre bekämpningsmedel, tåla torka bättre och vara bättre att odla i tredje världen. Departementet var försiktigt positivt till att släppa fram nya sorter. Men försiktighetsprincipen rådde vid alla förhandlingar både i Sverige, inom EU och i FN när GMO var på dagordningen. I princip var Jordbruksdepartementet inte negativ till Genetisk modifiering.  Men det är en politiskt mycket känslig fråga.

År 2000 var det en stor  genteknikkonferens inom FN förlagd till Teheran som skulle diskutera dessa frågor. Vi hade i Sverige påbörjat förberedelserna för vårt första svenska EU-ordförandeskap år 2001. Men kunskapen om hur man såg på dessa frågor runt om var ganska dåliga på departementet så för att uppdatera oss och också bekanta oss med hur arbetet gick till i den EU-delegation som var alla EU-ländernas gemensamma talesperson åkte ett antal medarbetare från jordbruks- och miljödepartement på en veckas möte. En ytterst lärorik vecka vad gäller hur det går till på stora internationella förhandlingar. Men platsen i sig var naturligtvis också spännande.

Den svenska delegationen bestod enbart av kvinnor och vi hade alla införskaffat heltäckande klädsel, sjalar m m för att inte utmana den Iranska polisen. Vi kunde röra oss fritt- det kunde däremot inte delegationen från USA som inte fick röra sig utanför ambassaden eller området där konferensen höll till. Vi andra hann titta på Shahens sommarpalats i Teheran som var ett museum med mycket lyx. Och alla delegater hade på fredagen fått möjligheter att besöka olika intressanta platser. Jag valde att åka till Shiraz och vidare till Persepolis som var ett fantastiskt tempelområde av samma dignitet som pyramiderna i Egypten. Den information och kunskap jag fick med mig hem om hur viktig  genteknik och GMO-frågan var gjorde att vi anställde flera experter på enheten som sedan kunde leda förhandlingarna inom detta område under vår ordförandetid.

 

Tre jordbruksministrar eller fem

Jag arbetade under tre olika jordbruksministrar  Margareta Winberg, Ann-Christin Nykvist  och Eskil Erlandsson på departementet men hade också haft att göra med Mats Hellström och Karl Erik Olsson som ministrar under tiden på Lantbruksstyrelsen och  Jordbruksverket. Alla var väldigt olika i sina sätt att styra departementet. Det var bara att anpassa sig och lära känna nya statssekreterare och  politiskt sakkunniga efter varje val. Erfarenheten från att jobba så nära makten har varit spännande . Hur vansinnigt långdragen och seg en fråga kan vara till hur nya politiska hugskott skulle genomföras och inte minst finansieras med kortast möjliga varsel. Omfördela mellan anslagen så att vi får fram ett antal miljoner var budskapet från departementsledningen ibland. Gunilla Olofsson, som var generaldirektör på Lantmäteriverket när jag anställdes som överlantmätare 1996,  hade flyttat till regeringskansliet och fick till uppgift att lösa problemet att få departementen och i förlängningen ministrarna att inse att regeringskansliet var en myndighet och att man tillsammans skulle arbeta för ”landets bästa” Stuprörsmodellen mellan departement skull bort. Det gick sådär och efter några år blev hon ambassadör i Lissabon.

Tiden som yrkesarbetande gick mot sitt slut. 2007 skulle jordbruksdepartementet omorganiseras och en del frågor flyttas till andra departement. Same och Utbildningsenheten skulle byta namn och  förändra sina arbetsområden och då kände jag att jag gjort mitt som chef och ledare för små och stora enheter och myndigheter alltsedan 1987. Sista året innan pension arbetade jag på staben som resurs till ledningsgruppen och till personalenheten. Efter 40 år gick jag i pension 2008.

 

Pensionär?

Sett i backspegeln kan jag tycka att jag varit priviligierad både vad avser själva arbetsuppgifterna och av den kunskap som jag fått inom nya områden liksom den erfarenhet jag fått som chef och ledare under många år. Och vad jag har fått resa i tjänsten och i föreningarna jag sedan engagerat mig i, inte bara till sammanträden i Stockholm eller Gävle utan till många både nära och avlägsna platser över världen. Grönland, Svalbard, Island, Färöarna, Murmansk och Kolahalvön, Teheran, Melbourne, Hongkong, Kairo, hela Norden, Sofia och  Istanbul bara för att nämna några ställen.

I princip har jag sedan arbetat ideellt under alla år. Jag blev redan i början på 2000-talet engagerad som redaktör för lantmätarföreningens tidning Aspect och dessutom blev jag med i den arbetsgrupp som genomförde FIG working week i Stockholm 2008. Som redaktör var jag med på de årliga ombudsmannamötena med lantmätarföreningarna i Norden. Sådana möten hade jag också deltagit i på 1970-talet då Bosse var vice ombudsman. Och mötena förlades oftast på väldigt spännande platser, tex Färöarna.

Jag har varit med i Soroptimisterna i Sverige sedan tiden i Jönköping och 2012 blev jag president i styrelsen för alla 60 klubbar i Sverige. Där startade jag ett projekt som handlar om att ge fattiga familjer, främst ensamstående kvinnor och barn tillgång till rent vatten med Solvatten – en kombinerad vattenrenare och vattenvärmare.

Med hjälp av solens UV-strålning renas 10 liter vatten på några timmar utan kemiska tillsatser, elektricitet eller avancerade filter och oskadliggör farliga mikroorganismer. En svensk uppfinning som sparar ved och bränsle och tid när man inte behöver gå långa vägar för att hämta vatten eller samla ved. Vidare minskar kostnader för läkarbesök och mediciner, det rena vattnet gör barnen friska så de kan gå till skolan och föräldrarna kan jobba. Projektet pågår fortfarande och vi har samlat in över 2 miljoner  kronor i projektet och spridit till över 2200 familjer i främst Afrika men också Nepal och Colombia.

Vi bor nu permanent i Skåne i Mölle. Där har jag fortsatt engagemanget i föreningarna som är ovanligt många för en sådan liten by. Jag har varit redaktör för Mölle Byförenings tidskrift Möllekuriren, jag tyckte jag borde använda min erfarenhet som redaktör från Aspect-tiden. Just nu är jag kassör i byföreningen och ordförande i Mölle Kapellförening. Men numera har jag lärt mig att säga nej –  åtminstone ibland. Att jobba med denna serie av berättelser från gamla lantmätarkollegor har varit riktigt roligt. Jag kan se att det inte bara är jag som fått ett fantastiskt spännande yrkesliv inom en mängd oväntade områden där vår utbildning på KTH-L har utgjort grunden.

Det här är min berättelse och  vad jag kommer ihåg av utvecklingen inom mina områden. Andra kanske har en annan uppfattning om hur det gick till.

 

Mölle den 29 juni 2020

birgitta.g.e.hansson@gmail.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *