Slutförvar i Forsmark

Så har då kommunfullmäktige i Östhammar, den kommun som hyser kärnkraftverket i Forsmark och det planerade slutförvaret för ”utbränt” kärnbränsle, beslutat att säga ja till att ta förvaret i bruk med ett perspektiv på 100 000 år, den tid det tar för radioaktiviteten att klinga av till ofarliga nivåer.

Men är detta ett svar på dagens angelägna fråga – att hålla bränslet tillgängligt för nästa generation av kärnkraft, den fjärde, som lovar att utnyttja återstoden, mer än 95 procent, av bränslevärdet ner till en obetydlig rest, som därtill klingar av på mindre än 1 000 år, en tidsrymd som vi faktiskt kan begripa (vikingatiden är ungefär så länge sedan).

Är detta inte känt för kommunfullmäktige? Eller har man tvingats besvara en fråga, av rent formella skäl, som redan är överspelad av verkligheten? Varför ägnar man sig åt sådant skenfäkteri?

Eller är det faktiskt så att man avvisar kärnkraftens nästa generation? Ska vi inte utnyttja denna resurs, som vi faktiskt har på hand, i vår strävan att motverka klimatförändringarna och stigande havsnivåer? Till detta förslår inte de förnybara energikällorna, som sol och vind, trots ett massivt stöd i den gröna opinionen. Tvärtom borde dessa hållas tillbaka till förmån för kärnkraft, som gärna ska fördelas jämnt över landet.

I våra skogsbygder råder upprorsstämning mot vindkraften som gör alltför stora intrång i naturen. I år överstiger vindkraftens bidrag till vår energibalans troligen 30 TWh, vilket uppfyller Riksdagens målsättning. Priset för detta är högt, jättestora vindkraftverk överallt där det blåser stabilt medförande en allvarlig miljöbelastning, bl a med omfattande fågeldöd som följd. Med fjärde generationens kärnkraft kan avvecklingen börja, vilket också omfattar delar av vattenkraften, som har tystat våra vackra älvar och skadat vårt fiske. Dessa miljöer bör återvinnas i sin naturliga skönhet och kraft.

KTHX, en föreläsningsverksamhet för eviga teknologer, har flera gånger släppt fram aktuella forskare på kärnkraftens område, som Ane Håkansson och Janne Wallenius. De företräder ett optimistiskt alternativ, som mänskligheten behöver för att skapa drägliga levnadsvillkor i världen.

Slutförvaret i Östhammar är ett allvarligt misstag – projekteringen måste göras om så att det förvarade bränslet kan tas ut och nyttiggöras efterhand som behovet föreligger. Eller också skapas det helt andra och tillfälliga förvar, ett antal med spridning över landet, i närheten av de mindre reaktorer som då svarar för vår el-försörjning. Det är dags att överge den tidigare modellen. Sverige är ett industriland!

Bo G Hellers
prof em KTH

Bilden: Fotomontage över det framtida slutförvaret för använt kärnbränsle i Forsmark. Foto: SKB/Lasse Modin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *