Varför är vi så rädda, undrar Moa

”Vi kategoriseras in i fack, träffas inte, vi känner oss otrygga och vi kanske till och med gömmer oss”. Så skriver den snart utexaminerade samhällsplanerarstudenten Moa Halldin på Samhällsbyggarbloggen den 17 januari. I sitt blogginlägg reflekterar hon kring hur mångfald och inkludering ofta förekommer som fina ord i samhällsplaneringen men som sedan tycks dunsta i det verkliga samhällsbygget. Jag har tänkt på hennes ord men också på mina egna funderingar kring detta med hur otrygghet och rädsla avspeglas i dagens samhälle, inte minst i hur vi bor. Mycket av det som Moa sätter fingret på i sitt blogginlägg kan kopplas till samhällsproblemet segregation.

Smaka på ordet segregation. Hur känns det och vilka bilder får du? Visst ligger det nära till hands att tänka på utsatta förorter där det bor många människor som har utländsk bakgrund? Visst ligger det nära till hands att tänka på ungdomar som kastar sten mot blåljuspersonal, att bilar sätts i brand och att unga människor skjuter ihjäl varandra? Men hur ofta tänker du på det motsatta perspektivet när du tänker på segregation? Hur ofta tänker du på bostadsrätter i innerstaden eller sjönära villaområden där det bor många människor som har svensk bakgrund? Hur ofta tänker du på visningar av lägenheter i nya bostadsområden som marknadsförs som ”mer än bara boende” eller ”drömläge med hållbar livsstil” för de som har råd att betala?

De senaste decennierna har adress alltmer kommit att handla om social stratifiering, alltså hur människor med resurser kan köpa sig trygghet i ett till ytan välmående område där bostadspriset blir en implicit garanti för socioekonomisk konformism. Att människor som kan betala för sig flyttar till exklusiva områden är i sig inte så egendomligt. Det finns numera både en marknad och en efterfrågan för detta samt en föreställning om att det är tryggt och bra att bo med likasinnade. Det som däremot kan tyckas egendomligt är att vi inte oftare diskuterar detta i samband med att vi diskuterar segregation.

Att studera segregation i ett samhälle är ett sätt att beskriva och analysera relationer. Alltså hur ett utanför förutsätter ett innanför. Sociologen Mikael Stigendal talar ofta om segregation som en relation mellan så kallade segregationspoler och utan en förekomst av minst två segregationspoler kan vi inte tala om segregation. Vad beror det på att när vi diskuterar segregation så diskuterar vi alltsomoftast bara ena polen: den som befinner sig utanför? En möjlig förklaring är den emellanåt ensidiga medierapporteringen där segregation jämställs med förorter och utanförskap. Men att enbart skylla på media är fel. För att förstå segregation måste vi gå till oss själva och fundera om det kanske inte är så att vi har att göra med ett samhällsproblem som vi alla är en del av, men att vi sällan ser de relationella perspektiven och därmed inte heller hur det hänger ihop.

För att förstå segregationens allt skarpare konturer i det svenska samhället kan vi inte bara stirra oss blinda på utanförskapspolen. Vi kan inte heller bara stirra oss blinda på detta som ett storstadsfenomen. Diskussionerna huruvida samhället håller på att falla isär handlar inte bara om en jämförelse mellan utsatta förorter och exklusiva innerstadsområden utan också om klyftan mellan de sociala kategorierna stad och land. Alltså hur vi gör skillnader mellan människor i storstäderna och människor i mindre orter och dras in i ett fördomarnas maskineri där dessa skillnader förstärks samt likheter reduceras. Och då menar jag åt båda hållen. Vi ska inte skylla på media men det är ändå lite intressant att fundera över vilka bilder som kanal 5 sänder ut med programmen ”Tunnelbanan” och ”Ullared”?

Men varför känner vi oss otrygga och kanske till och med gömmer oss, för att återknyta till Moa Halldins konstaterande som inledde detta blogginlägg. En del förklaras sannolikt av de senaste decenniernas samhällsförändringar som har format och omformat samhället och dess invånare på olika sätt. Den segregation som idag är tydligt märkbar kan ses som ett uttryck för dessa förändringar som i sin tur ska ses utifrån resonemang om otrygghet och människors förmågor och oförmågor att anpassa sig till samhällsförändringar. De som har resurser kan ”gömma sig” i exklusiva bostadsområden men långt ifrån alla har den möjligheten.

Till våren kommer jag ut med en bok på Liber förlag som heter ”Segregation” och i den vidareutvecklas en del av tankarna från det här blogginlägget. Min förhoppning är att den boken kan leda till en vidare diskussion kring segregationsbegreppet och hur vi kan förstå dess andemeningar utifrån såväl vetenskapliga som vardagliga perspektiv. Inte minst är dessa frågor angelägna för de som framöver ska planera och bygga samhället, eller som Moa avslutar sitt blogginlägg: ”Det går inte ihop för mig, varför bygger vi inte för mångfald? Varför är vi så rädda?

 

Jonas Lindström, fil. dr. i sociologi och lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola.

 

Photo by Himanshu Singh Gurjar on Unsplash

 

En kommentar Lägg till din
  1. Det kan kanske vara värt att notera att det inte är ett nytt problem. Så här skrev man i Generalplan 1952 för Stockholm:
    “Huruvida man verkligen skall eftersträva en blandning av olika socialklasser kan däremot diskuteras. Om man önskar få till stånd en social gruppbildning måste man acceptera, att människor som tillhör samma socialklass har lättare att knyta personliga kontakter, och att flertalet föredrar att bo bland sina gelikar. Detta förhållande ändras icke väsentligt av, att inom koncentrationer av familjer, tillhörande de lägsta inkomstgrupperna, förekommer ligor och gäng av asocial eller kriminell natur. Man måste dock här påpeka, att en praktisk demokrati förutsätter ömsesidig förståelse mellan olika socialskikt, vilket underlättas om bostadsgrupperna är heterogena.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *