I denna ljuva sommartid med drönarbin och sinande brunnar  

Den där känslan: att livet står på spel. Två gånger har jag upplevt den, den första gången handlade det verkligen om livet där och då, den andra gången var en mer långsam död – men lika skrämmande.

Första gången jag upplevde det var på en ö utanför Malaysias västkust.  Min mormor började gå vingligt, som om hon var berusad.  Min mamma, doktorn, insåg direkt vad det var och skrek till mig: ”Fort hämta något sött! Mormor behöver socker, hennes blodsocker är för lågt!” Jag uppfattade allvaret – min mamma skrek aldrig.  Jag sprang det snabbaste jag kunde tvärs över ön – jag minns hur jag sicksackade mellan kokosnötterna på marken och hur marken var så där mjuk men hård som bara sand är  -och så in i vår bungalow där räddningen låg: en hundragrams Marabou mjölkchoklad.

En hett efterlängtad sådan då den fraktats ända från Sverige till min familj och mig som då bodde i Asien.

Sträckan tillbaka minns jag knappt och heller inte hur min mormor återvände till livet. Men känslan av att hon hade kunnat dö där på den lilla ön är inte långt borta än idag, nästan 40 år senare.

Igår slogs jag av exakt samma känsla.  Jag sprang då också. Inte för att träna utan för att rädda livet på ett trött och törstigt bi som hamnat på en båt, långt ifrån allt grönt. Jag släppte allt, fick tag i en kopp och skopade upp biet. Återigen sprang jag med samma känsla i kroppen att det gällde livet. Denna gång kände jag att det inte bara gällde det lilla biets liv utan våra liv, människans. Biets snabel vecklades ut och fann nektarn i blomman på den vitblommande busken. Puh, jag kunde andas ut.

Men det var bara för den stunden. Som ung hade jag konstant ångest över att jag var för tjock, med ätstörningar som följd.  Nu lever våra unga med ångest över klimatet och hur deras framtid kommer att se ut. Det är förståeligt. Vi utrotar arter i ett aldrig förr skådat tempo. Regnväder och värmeböljor som tidigare bara inträffade vart hundrade år är nu en del av vår vardag. Det går inte en dag utan att man kan läsa om en storm eller en översvämning eller en skogsbrand. The Guardian valde nyligen att ändra sitt språk för att tydligare kommunicera att miljöförstöringar är ett reellt existentiellt hot  mänskligheten står inför.  Därför talar nu tidningen inte längre om ”climate change” utan om ”climate crisis, climate emergency” eller ”breakdown”.

Men ännu är det långt kvar till alla har insett detta. Jag kan uppleva att jag lever i en oas där allt är precis som förr och det inte finns vare sig klimatkatastrofer eller någon förlust av biologisk mångfald. Och det är på många sätt en oas vi lever i i Sverige. Vi har mat och vatten och de flesta tycker att en värmebölja bara är välkommen. Vi har det ju så kallt och mörkt resten av året. Vi kan stå ut med lite vattenbrist en sommar för matbutikerna är ändå fulla och vattnet rinner för det mesta ur kranarna men kanske inte ur alla brunnar. Den där klimatkatastrofen är än så länge så långt borta för de flesta.

Hur hanterar man en katastrof som kommer så långsamt som denna? En katastrof som nalkas oss gradvis så att vi likt grodor i en kastrull inte förstår att vi dör en långsam död? Hur hanterar man känslan och rädslan att det är bättre om mina barn inte får barn? Eventuella barnbarns liv kommer bli att bli så svåra. Vad händer om vi simultant får tre år av missväxt på flera kontinenter samtidigt? Kornbodarna är tomma och självförsörjningen är låg. Drönarbin är inte alls lika effektiva pollinerare som de riktiga bina.

Ibland känner jag mig så trött och ensam i mina funderingar och undrar om det jag gör egentligen spelar någon roll. Tänk om det är för sent?

Men mina barn finns här och de måste få en framtida jord som kan förse dem med rent vatten, frisk luft och tillräckligt med mat utan oro för sin säkerhet.

Jag kan inte ge upp. Naturen är min tröst och den plats jag finner svaren. Där kan jag tänka klart igen och inte låta rädslan för framtiden styra mig. Där blir jag krigaren som aldrig ger sig och påminns om alla goda krafter runt omkring mig: Gretaeffekten, den diehard köttätande personen som vågar testa att bli vegan (åtminstone under arbetstid), de tre kvinnliga investerarna jag känner som alla valt att enbart satsa på förnyelsebar energi och vegansk mat. Jag tänker på hur djuren återkommit till Chernobyl (så ironiskt att människor var tvungna att dö för att de skulle göra det), jag påminns om den unga kvinnan som plötsligt vaknat och insett att naturen ligger till grund för allt i våra liv, och jag tänker på Storbritannien som nu skyddar ett område i havet som är dubbelt så stort som England.  Jag gläds åt att fler och fler länder (bl a Malaysia och Filippinerna) nu vägrar ta emot plast ifrån andra länder och istället sänder tillbaka det till ursprungslandet. och att naturen själv  t ex Eriesjön börjar få egna juridiska rättigheter.

Och här, mitt i mitt eget liv gläds jag åt att se det svartvita flugsnapparparet återvända till sin holk även denna vår.  Det ger mig åtminstone en känsla av att allt är som förr – fast ingenting någonsin blir som förr igen.

 

Caroline von Post, biolog och grundare av Stormie Poodle, ett företag som upcyclar kasserade textilier både till privatpersoner och företag.

 

Photo by Nicolas Häns on Unsplash

 

 

 

2 kommentarer Lägg till din

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *