Att forska om det som alla känner till

Som samhällsforskare händer det emellanåt att jag funderar över vad jag håller på med. Med det menas inte så mycket kring själva yrkesvalet (jag trivs verkligen i universitetsvärlden) utan mer om att forska om det som alla tycks känna till. När jag inledde min bana som samhällsforskare för snart 20 år sedan fanns varken Facebook eller twitter, och även om debatterna och åsikterna om olika samhällsfenomen och samhällsproblem var lika heta då så var det ett annat tonläge jämfört med idag. En kollega på mitt lärosäte, professor Peter Strandbrink, menar att digitaliseringen av det offentliga samtalet, som från början beskrevs som en frigörelse, demokratisering och utjämning av villkoren för människors deltagande i offentlig och politisk kunskapsbildning, har blivit en parodi på god kunskapsutveckling (Göteborgs-Posten, den 1 februari 2020). Frågan är hur vi kan förstå detta och vad det gör med oss. Jag vet flera fall från min egen umgängeskrets där vänner (alltså riktiga och inte bara virtuella) har blivit ovänner med varandra på grund av meningsskiljaktigheter på Facebook och twitter.

När jag länkar en artikel (skriven av mig själv eller av någon annan) på till exempel Facebook så kommer det ofta tvärsäkra kommentarer från personer som säger hur det egentligen är och det behöver nödvändigtvis inte alltid vara kopplat till den länkade artikelns substantiella innehåll. Låt mig ta ett exempel. Förra veckan publicerade Beakta fakta ett videoreportage om segregation där jag medverkar och det länkades bland annat på Facebook. Reportaget handlade om själva begreppet segregation och som exempel belystes hur det skiljer 18 år i skattad medellivslängd mellan en högutbildad man i Danderyd och en lågutbildad man i Vårby gård, längs med samma tunnelbanelinje. Tror ni det kom kommentarer kring just detta? Nej, istället kom kommentarer som ”om man tar seden dit man kommer så är det inget problem, klarar man inte det kan man packa väskan” och ”är ju total enfald, handlar ju om hur nyanlända med totalt olika förutsättningar för att kunna ta sig vidare i det svenska samhället och inget annat”. Därmed inte sagt att dessa två kommentarer är helt uppåt väggarna. Det blir kanske lättare om man tar seden dit man kommer och förutsättningarna att komma in i det svenska samhället skiljer sig säkert åt mellan olika befolkningsgrupper. Det är mer tonen och avsaknaden av nyansering som jag reagerar på. Nu vet jag inte om personerna ens sett reportaget men att skriva ”total enfald” och ”inget annat” som en av dem gjorde när jag försökte problematisera och nyansera kring begreppet segregation gör mig lite fundersam. Varför ser det ofta ut så här? Exemplet är ju ingen enstaka företeelse utan något som förekommer dagligen på sociala medier där en mängd personer tycker till om saker de inte riktigt har koll på. Jag råkar nämligen veta att personen som skrev ”total enfald” inte har någon som helst dokumenterad erfarenhet av segregationsforskning. Nu kanske ni tycker att jag far med en von oben attityd. Är det något jag verkligen försöker undvika i min roll som samhällsforskare så är det en von oben attityd. Det är viktigt att människor får komma till tals, inte minst som ett försök att utjämna villkoren för deltagandet i offentlig och politisk kunskapsbildning. Men jag funderar ändå på varför det anses helt okej att raljera och ta sig friheten att avfärda de kunskaper som jag presenterar och som bygger på lång erfarenhet som samhällsforskare, låt vara kring ett ämne som alla har åsikter om. Det är sannolikt få ”glada matlagningsamatörer” som skulle få för sig att ifrågasätta och skriva raljerande kommentarer som ”total enfald” på ett Facebook-inlägg om matlagning postat av erfaren kock.

Men samtidigt tror jag inte på att raljera tillbaka och även om journalisten och författaren Erik Helmersons rubrik ”Därför ska vi prata med idioter” (Dagens Nyheter, den 26 januari 2020) kan diskuteras har han en poäng i att vi i dagens polariserade diskussionsklimat bör ta samtalet och ställa frågan ”hur tänker du nu?” till meningsmotståndare. Alltså genom att prata med, och inte om, dessa personer försöka förstå vad det är som gör att så många har så bestämda uppfattningar om något så komplext som den sociala verkligheten. Men på samma gång bör jag som samhällsforskare också ställa frågan till mig själv varför jag tänker och tycker som jag gör och på så sätt utmana mig själv. Det händer emellanåt att jag ifrågasätter det jag skriver och det jag gör som samhällsforskare. Det är i sig inte så märkvärdigt. I min bransch är kritiskt tänkande, både kring vad jag själv skriver och vad andra skriver, ett grundfundament. Det jag syftar på är snarare detta med att försöka nå ut till de personer som har en bestämd uppfattning om sakernas tillstånd utan att bli någon slags missionär. I detta ligger också utmaningen i att göra samhällsforskningen mer tillgänglig för en bredare massa. Det finns så många intressanta texter som förtjänar att läsas av fler än bara ett fåtal redan ”insatta”. Här har samhällsforskningen något att ta tag i.

Detta blogginlägg ska ses som en reflektion på något som jag länge har funderat över, framförallt genom alla möten med dessa människor som tvärsäkert vet hur saker och ting ligger till. Insikten i allt detta landar i att jag som samhällsforskare kanske ska lyssna på de före detta eleverna från ”livets hårda skola” och fråga hur de tänker. Och även om de kanske kommer att ”gå bananas” och skriva raljerande kommentarer när detta blogginlägg länkas på Facebook så är i alla fall bollen i rullning.

 

Jonas Lindström, fil. dr. i sociologi och lektor i socialt arbete vid Södertörns högskola.

 

Photo by ROBIN WORRALL on Unsplash

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *